Drömmar eller verklighet

Kapitel 13

Vi går i raska steg mot bussterminalen. Jag är verkligen inte van vid att vara kring så mycket folk. Men Uppsala är så galet mycket större än min hemstad. Jag kommer säkert vänja mig. Jag har ju bara varit här i drygt två veckor, och idag är det första gången jag är inne i stan.

"Så, Adrian, är han bara en granne?" frågar Erik roat när vi kommer fram till bussarna.

"Va? Klart han är, jag menar han bor i lägenheten under den jag bor i."

"Det var inte så jag menade, jag såg nog hur han tittade på dig."

"Men sluta, nej, han är bara en granne."

"Okej, säger du det så... men han är helt galet snygg, det måste du erkänna!"

"Öh, ja det kanske han är..." mumlar jag och börjar gräva i väskan efter mitt busskort.

"Men kom igen nu, klart du tycker han är snygg, vem skulle inte göra det?"

Jag rynkar frågande på ögonbrynen och han bara skrattar innan jag skakar på huvudet och kliver på bussen, som även denna gång är helt full med folk.

Vi ställer oss i mittgången när bussen börjar rulla, det tar inte så länge med buss ut till min lägenhet vilket känns skönt. När bussen svänger gör jag allt för att hålla i mig men ramlar nästan in i Erik ändå.

Syns det så uppenbart att luften fullkomligt sprakar när jag är i närheten av Adrian. Menade Erik vad han sa att Adrian ser på mig, mer än en granne... eller är det önsketänkande? Troligen, jag tänker att Adrian är så charmig i sitt sätt att vara att det är nog svårt för vem som helst att motstå. Jag menar, han har en bar, han lär ju stöta på hur många tjejer som helst, killar med för den delen. Hans charm är nog ett vinnande koncept för baren, det borde ju locka tjejer, som jag själv, bara för att han är där, medger jag bittert. Varför ens försöka förneka? Fast det borde jag göra... Det skulle aldrig kunna bli något mellan oss..

Erik avbryter mina funderingar när han sträcker sig efter stoppknappen.

"Visst var det här du bodde?"

Jag tittar ut genom fönstret och ser att vi redan är vid min station, vilken tur att han är med, annars hade jag väl hamnat i Norrland innan min hjärna slutat mala om allt som kan handla om Adrian. Vilket jag hade lovat mig själv att jag skulle sluta med!

Vi stiger av och går den korta promenaden hem till lägenheten. Erik pratar på om allt möjligt men min hjärna är fortfarande någon helt annanstans...

Jag rycker till när jag märker att Erik stannat och tittar frågande på honom när jag öppnar grinden.

"Vad är det?"

"Menar du att du bor här?" frågar han chockat och spärrar upp ögonen.

Jag tittar på honom och sedan upp på huset. Jag kommer själv ihåg min första reaktion så jag kan förstå honom. Det är säkert bra mycket finare än det rum han har på campus.

"Ja, visst är det fint?" säger jag glatt när vi går in genom grinden.

"Jag är så avundsjuk på dig, har inte din heta granne ett rum över som jag kan få hyra?"