Drömmar eller verklighet

Kapitel 83

Jag har knappt något minne från den senaste veckan. Från då jag satte mig i mammas bil till nu känns allt som en enda lång dimma. Jag vet att hon har frågat mig om och om igen vad som har hänt men jag vill inte prata om det, vill inte minnas sista stunden med Adrian.

Jag försöker hejda gråten men det är omöjligt, borde jag inte ha slut tårar vid det här laget? Jag borrar in ansiktet i kudden, fan... jag vill bara försvinna härifrån.

Aldrig har något gjort så ont som det här, jag trodde inte ens att det var fysiskt möjligt. Hur kan man älska en person så mycket att man fullkomligt går sönder inombords?

När jag nu ligger här i min säng önskar jag nästan att jag aldrig hade åkt, aldrig hade kommit in på utbildningen, aldrig flyttat till Uppsala. Men bara nästan...

Det är fortfarande min högsta dröm och jag ska klara det, vad som än händer... och det är klart, hade jag inte flyttat så hade jag aldrig träffat Erik.

Han ringde mig medan jag satt i bilen på väg hem till mamma igen men jag orkade inte svarar då så jag skickade bara ett sms att jag hör av mig och att jag är på väg hem. Han lovade att ordna allt med skolgrejer så att jag inte missar något eftersom jag är "sjuk", vilket egentligen inte är en lögn, jag känner mig sjuk. Jag har ont i hela kroppen och jag vet inte hur många gånger jag har kräkts under dom här dagarna.

Jag torkar mig under ögonen och lägger huvudet på kudden så jag stirrar upp i taket. Det enda positiva just nu är att Erik kommer hit idag, han ska stanna här över helgen så åker vi tillsammans tillbaka till Uppsala på söndag.

Tillbaka... Jag vet inte om jag är redo för det, jag vet inte ens om Adrian har åkt än. Det första jag bad Linus göra när jag kom hem var att ordna ett nytt mobilnummer. Jag vill inte ha kvar något som påminner mig om Adrian. Ett samtal eller sms från honom, det skulle kunna få mig att helt enkelt strunta i min dröm om att bli veterinär och bara hoppa på första bästa flyg ner till Frankrike.

Hur mycket jag än älskar honom, hur mycket jag än skulle vilja åka ner och gifta mig med honom och leva mitt liv där nere så... så jag vet att jag alltid skulle ångra att jag inte gjorde klart det jag har kämpat för så länge, det jag verkligen vill gör i mitt liv. Så mitt ego önskar såklart att han skulle ha stannat kvar i Uppsala, vilket är lika fel som om jag skulle ha åkt.

Ibland blir livet inte som man tänkt sig, nu känns det som om jag inte kan komma längre ner på botten, så då måste det väl vända nu? Vända till något bättre?

Jag sätter mig upp på sängkanten, den säng som jag knappt har lämnat överhuvudtaget. Jag känner direkt hur det snurrar till i huvudet så jag försöker ta några djupa andetag.

Inte för att Erik bryr sig men jag behöver verkligen duscha innan han kommer. Har jag ens duschat dom här dagarna? Ingen aning...

Jag tar med mig ett ombyte innan jag går ut till badrummet. Det ska ändå bli skönt att tvätta av sig.

När jag kommer in i badrummet låser jag dörren och ser mig själv i spegeln, jag kan inte hjälpa att jag rycker till, herregud... Jag är så svart under ögonen och håret ligger tovat i en stor boll mitt på huvudet. Jag har säkert gått ner i vikt, eller så ser det bara ut så för att jag är nästan ljusgrön i ansiktet.

Usch, jag vill inte se mig själv, jag avskyr spegelbilden som visar en person som ser ut att ha förlorat allt, visst känns det så, men personen i spegeln, det är inte jag...

Arg på mig själv sliter jag av mig kläderna, dom åker i soporna, jag trasslar ur mitt hår så gott det går innan jag kliver in under dom varma vattenstrålarna.

Det kanske är precis det här jag behöver efter en dryg vecka i sorg och förtvivlan. Nu kanske jag kan gå vidare... tveksamt, men jag hoppas på det. Jag hoppas att en dag ska jag kunna se tillbaka på den här tiden och känna mig glad, känna mig lycklig över att jag har träffat Adrian.

När den tanken slår till sjunker jag gråtandes ner på golvet, det är för tidigt... Allt jag känner är sorg och smärta när jag tänker på honom, allt jag har förlorat.

Jag menade det jag sa till honom, jag önskar honom verkligen all lycka. Han kommer att bo där, sköta sin bar eller vad det nu är han ska göra. Han kommer säkert träffa någon, gifta sig och få många vackra barn och leva lyckliga i alla sina dagar, för han är just den prinsen. Min prins...

"Lina?" hör jag mamma ropa på andra sidan dörren.

"Lina, Erik är här nu, säg till om du behöver något." fortsätter hon mjukt.

Min mamma, den bästa mamman i hela världen. Hon har tagit hand om mig, tröstat mig även om hon inte vet exakt vad som har hänt, hon känner inte till Adrian men Linus har säkert fyllt i dom luckorna åt henne.

Till och med Linus har varit förvånansvärt omtänksam, visst han är min bror, men han har visat en helt ny sida av honom. Hade jag inte haft min familj så hade jag nog gått under totalt.

"Kommer snart." ropar jag hest tillbaka och reser mig upp.

Jag tvättar ur håret med halva balsamflaskan men ändå är det tovigt. När jag är torr tar jag på mig ett par mjukisbyxor och en av Linus stora tröjor.

Jag vägrar titta mig själv i spegeln så jag skyndar mig ut genom dörren och går med stapplande steg ner för trappan.

Jag får syn på Erik som sitter vid köksön tillsammans med mamma och Linus.

Han vänder sig om och reser sig så jag totalt kraschar in i hans famn och brister ut i gråt.

"Det kommer bli bra gumman." viskar han och jag vill tro honom, jag vill tro på varje ord men jag vet inte hur.

"Det gör så ont." viskar jag och han kramar om mig ännu hårdare.

"Jag vet..."

Vi säger inget mer när han släpper mig och följer mig upp till mitt rum.

Jag sätter mig i min stora fåtölj och ser när han nyfiket kolla runt i mitt rum, jag har kvar dom flesta av sakerna, allt som inte åkte med till Uppsala.

Han vänder sig mot mig innan han går fram och sätter sig på stolen vid skrivbordet.

"Adrian har åkt, det kom en flyttbil igår och körde bort det sista." säger han mjukt och möter min tårfyllda blick.

"Vad hände gumman?" fortsätter han när jag tar ett skakigt andetag.

"Han... han frågade om jag ville gifta mig med honom och flytta med honom till Frankrike."

Det är första gången jag säger det högt, innan har det bara malt i huvudet om och om igen.

"Han... va? Vad sa du då?" frågar han chockat.

"Är inte det uppenbart?"

"Lina... du älskar honom, han älskar dig... varför sa du då nej? Se på dig, du är ju helt förstörd."

Det är också något som har malt om och om igen i mitt huvud. Var det verkligen rätt beslut? Livet kan ändras, det blir inte alltid som man tänkt sig, var jag för snabb att hålla fast vid min dröm? Svaret blir detsamma varje gång... Det var rätt beslut, hur jobbigt det än är...

"Ja, jag älskar honom, det är hans dröm att bo i Frankrike och driva en egen bar där eller vad det nu är. Visst, jag skulle säkert ha älskat att leva det livet tillsammans med honom men... jag har också min dröm, något jag har kämpat för så länge och nu, nu har jag äntligen en chans att uppfylla den. Jag kan inte bara ge upp det, jag kan bara inte."

Han tittar på mig och ler aningen sorgset när han kommer fram till mig och sätter sig på huk.

"Jag älskar dig Lina, du är mycket starkare än du tror, du kommer att ta dig igenom det här, det lovar jag dig."

Ett leende jag inte haft på läpparna på många dagar letar sig fram.

"Tack, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig."

"Det behöver du aldrig få veta."

Han kramar om mig så hårt att jag känns hur leendet växer, kanske finns det hopp ändå, hopp om att jag ska klara det här.