Drömmar eller verklighet

Kapitel 38

"Vad vill du käka för mat sen?" frågar Adrian medans han backar ut från parkeringen.

"Det spelar ingen roll, vad som är enklast, jag äter typ allt."

"Okej, vi drar till baren så fixar jag med det jag måste göra, sedan beställer vi pizza och spelar biljard, låter det bra?"

"Det låter toppen." säger jag och skrattar till.

"Det kanske slutar med att efter ikväll är vi bästa vänner." säger han roat och flinar.

"Ha! Det tvivlar jag starkt på, men det ska bli kul att krossa dig i biljard..." säger jag och flinar tillbaka.

"Så du spelar?"

"Nej..." mumlar jag så han brister ut i skratt.

"Du kommer inte att krossa mig, jag äger baren med själva biljardbordet, du tror inte det är för att jag själv gillar att spela just biljard?"

"Jag trodde att det var för att du ville underhålla dina kunder, men visst... fast jag har mina knep." säger jag förföriskt och blinkar innan jag skrattar till.

"Det däremot, tvivlar jag inte en sekund på."

Det går rätt fort ändå att köra in till stan. Han svänger in på gatan och kör in baka huset där baren ligger och parkerar bilen.

"Det ska bli kul att se ditt ställa i dagsljus och nykter."

"Du vet, det är ju inte meningen att man ska se en bar i dagsljus och nykter, men visst, jag gillar det här stället. Det är lite mer annorlunda än många andra. Det var nog därför jag fastnade för det."

"Hur kom du på att köpa en bar egentligen?" frågar jag när han larmar av och öppnar dörren så att jag kan gå in först.

"Jadu, det är en rätt lång historia."

"Vi har tid, eller hur?" säger jag och ler när jag sätter mig på en av barstolarna.

"Okej... efter gymnasiet började jag läsa ekonomi här i Uppsala, men jag insåg rätt snabbt att det inte var något jag ville göra så jag hoppade av, for ut och reste istället som många gör. Under några år spenderade jag mina dagar åt att göra det jag kände för. Behövde jag något så jobbade jag där jag befann mig men stannade aldrig särskilt länge på samma ställe."

"Oj, det låter ju helt fantastiskt, men vad har det med baren att göra?"

"Under en tid bodde jag i Frankrike ute vid kusten. Jag började jobba på en bar där som bartender och trivdes väldigt bra med det, jag blev nära vän med han som ägde stället, så jag stannade kvar där rätt länge... Men så dog min mamma rätt plötsligt så jag åkte hem så fort jag kunde. Jag ärvde lite pengar så bestämde mig att öppna en bar här i Uppsala för att ha något att göra. Min lillebror var inte speciellt gammal när hon dog, bara 11 år, så jag kunde inte lämna honom efter allt med mamma."

"Adrian... jag är hemskt ledsen..."

"Det är lugnt, klart jag saknar henne... men livet går vidare, eller hur?"

"Ja, det är väl så... inte för att tränga mig på men vad hände med din bror, för jag antar att han inte bor hos dig? Jag har inte sett honom."

"Nej det gör han inte. Vi hade inte haft kontakt med våran pappa på många år, dom skilde sig när Albin bara var 3 år, men ja, han ville inte ta hand om Albin efter mamma dog, en massa skit bara. Jag fick tag på lägenheten jag bor i idag så vi flyttade in där men efter ett tag så fick han flytta hem till vår mormor och morfar, det blev bäst så för alla."

"Jag vet inte vad jag ska säga... jag är verkligen ledsen." mumlar jag och tar hans hand.

"Det ska du inte vara, det löste sig så bra som det kunde." säger han och drar ner mig från stolen rätt in i hans famn.

"Men ändå..." mumlar jag och kramar om honom hårdare.

"Vad fick dig att stanna kvar? Jag menar du kunde ju ha flyttat vart som helt i världen när Albin inte längre bodde hos dig..." fortsätter jag och lättar lite på greppen men stannar kvar i hans famn.

"Jag vet inte... jag fick baren att gå runt till att gå bra, väldigt bra. Jag hade inte tänkt stanna men än så länge är jag kvar." säger han och ler mot mig.

"Så du saknar att resa?"

"Vem gör inte det nu när det börjar bli kallt och mörkt?" säger han och skrattar till.

"Jag är glad att du inte har flyttat härifrån, då hade jag aldrig fått träffa dig." säger jag mjukt och känner hur jag rodnar, men det är sanningen...

Han ser mig djupt i ögonen med en blick jag inte kan tyda innan han böjer sig fram och lätt smeker mina läppar med sina så det går rysningar genom hela kroppen. Hans tunga leker lätt över mina läppar så jag öppnar upp och möter honom.

Det här är något annat än kyssarna vi delat tidigare, en helt annan känsla speglar sig i hans beröring. Kan det vara så att han faktiskt har känslor för mig, fast han kanske inte vill det? Man kysser knappast någon så här ömt och känslosamt om man inte har några känslor, eller är det bara så för att vi precis har pratat om känslosamma saker?

Han släpper mina läppar och gnuggar lite lätt med sin nästipp mot min så jag fnissar till.

"Jag måste jobba lite nu, sedan ska jag krossa dig i biljard." mumlar han och kysser mig på pannan innan han lossar sitt grepp helt om mig.

"Vad vill du att jag ska göra?" frågar jag med lite darrig röst, överväldigad av alla nya tankar som snurrar i huvudet.

"Typ... jag vet inte, du får göra vad du vill, men jag måste fixa med lite fakturor, det tar inte så långt stund."

"Okej, jag kommer nog på något." säger jag och ler när han tar en bunt papper från bardisken och går bak till sitt kontor.

När jag är alldeles ensam ser jag mig omkring. Det är fortfarande väldigt mysigt fast det är ljust. Men jag förstår hans tänk, det blir en viss stämning när man tänder upp alla ljus här inne när det är mörkt ute.

Jag går längre in i lokalen, här var jag inte sist vi var här. Jag ser det stora biljardbordet han pratar om och några sittgrupper.

Jag drar lätt med fingrarna längs med biljardbordskanten. Jag har bara spelat biljard några få gånger tidigare men det är rätt länge sen.

Jag lyfter bort ramen som håller biljardbollarna på plats och väljer ut en kö och placerar den vita bollen på ena sidan bordet. Hur svårt ska det vara liksom?

Jag siktar och får i vägen den vita bollen så pyramiden sprängs. Rätt nöjd med mig själv går jag längs med bordet för att välja ut vilken boll jag ska träffa härnäst. Jag lutar mig fram och siktar men missar helt.

Jag gör om samma sak några gånger men det går väl inge vidare. När jag lutar mig fram och ska sikta ännu en gång känner jag Adrian som ställer sig bakom mig, jag har inte ens hört att han närmat sig.

"Jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på alla papper... nu vet jag varför." mumlar han och stryker sina händer över min rumpa och höfter.

"Jag hoppas det håller i sig... för... jag suger på biljard." säger jag förföriskt och gnider min rumpa mot honom så han flämtar till.