Drömmar eller verklighet

Kapitel 75

Jag vaknar upp av att ljuset letar sig in genom sovrumsfönstret. Jag vrider lite på mig och ser att vi ligger precis som vi somnade, nakna och tätt hopslingrade med varandra.

Jag ler för mig själv när jag lägger ner huvudet på kudden igen.

Adrian rör lite på sig och borrar in ansiktet i mitt nackhår så jag fnissar till. Han kysser mig längs nacken och halsen och vidare upp tills han hittar mina läppar.

"Godmorgon." mumlar han hest och kysser mig igen innan han lutar sig tillbaka och sträcker på sig.

"Godmorgon." viskar jag och vänder mig mot honom så mitt huvud faller in mot hans bröst.

Han slår genast armarna om mig och suckar nöjt när han leker med sina fingrar i mitt hår.

"Tror du Erik har vaknat?" frågar han och jag vänder blicken upp mot honom.

"Ingen aning, jag vet inte vad klockan är."

Han sträcker sig och får tag i mobilen som ligger på sängbordet. Han lutar sig tillbaka och drar handen genom håret och över ansiktet.

"Halv elva, då har han säkert vaknat, har han hört av sig till dig?"

"Jag vet inte, jag vet inte ens var jag har min mobil." säger jag och skrattar till.

"Du har den nog i jackfickan, jag tror att jag har hört den ringa, du borde kanske kolla så det inte har hänt något."

"Du har rätt, bara att jag skulle kunna ligga här hela dagen." säger jag och ler upp mot honom innan jag reser på mig.

"Då är vi två, men jag antar att vi måste åka tillbaka till Stockholm snart." säger han och sätter sig upp.

"Det är snällt av dig att skjutsa oss." säger jag mjukt.

"Det var ju jag som hämtade er, så det är inte mer än rätt."

"Men ändå..." börjar jag men han kommer fram och ger mig en hård kyss.

"Jag skulle göra det tusen gånger om, okej?" säger han och ler så det hettar till om kinderna.

"Du... hur hittade du mig? Jag menar, jag kunde ju ha varit var som helst." viskar jag generat.

"Jag skulle ha gjort vad som helst för att hitta dig... men så romantiskt var det inte riktig, jag pratade med Erik när ni åkte ner och han sa att ni förmodligen skulle gå dit. Jag hade tänk vänta tills ni kom hem med att prata med dig men jag kunde inte vänta en sekund till så jag satte mig i bilen och ringde Erik igen, han sa var ni var så jag åkte dit."

"Tur var väl det... Adrian... förlåt för... för det som hände."

"Hey, tänk inte på det, du är här med mig nu och det är allt som betyder något." säger han och kysser mig så jag smälter totalt mot honom innan han släpper mig.

När jag fått på mig kläderna följer jag efter honom ut till köket och han räcker över ett glas vatten.

"Tack." säger jag när jag tar emot glaset och går ut till hallen.

Precis som han sa så ligger mobilen i jackfickan och jag ser att jag har ett missat samtal från Johannes men inget från Erik.

Jag sluter ögonen och suckar frustrerat när jag gnider fingrarna över näsryggen.

"Är allt okej?" frågar Adrian och lutar sig mot väggen när jag vänder mig hastigt om. Jag känner hur pulsen ökar men jag måste vara ärlig mot honom.

"Ehm, du vet Johannes..." börjar jag osäkert och han rynkar frågande på pannan.

"Jo, han ringer mig, han har ringt flera gånger men jag har aldrig svarat... och ja, nu har han ringt igen."