Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.4 Vargstupet

Amber satte sig grensle över en av sina väskor för att inte behöva sitta direkt på vagnens golv. Det fanns ett knähögt räcke på tre av vagnens sidor, men hon vågade inte lita på det grånade träet.
Det kändes bättre att sitta i mitten.
Hästen lunkade taktfast och plöjde genom löven med hovarna. Hon såg sig om i den grådisiga skogen. Man såg fortfarande ganska långt, men oavsett åt vilket håll man tittade såg allt likadant ut. Hon var tacksam för att det fanns en väg att följa. Annars hade hon varit rädd att de skulle köra vilse. Överallt fanns mörka trädstammar och lövtäkt mark. Lite längre bort fanns bara ett grått dis av tätnande dimma.
Tyst var det också. Utöver de ljud som hästen och vagnen gav ifrån sig var det nästan skrämmande tyst i skogen runt om dem. Visst kunde det vara tyst i skogarna runt Gray Hills också, men nu var hon på helt okänd mark. Hon hade ingen aning om vad som fanns i dessa skogar.
Hon undrade hur mycket engelska bonden kunde. Tydligen kunde han ju lite i alla fall. Men kunde han tillräckligt för att berätta om skogen de färdades igenom?
Hon svalde och valde en lätt fråga.
”Finns det mycket djur här?” undrade hon.
Bonden rätade på ryggen och pratade över axeln med henne.
”Mycket djur. Inte så många sorter. Hjort, varg och björn finns mest av. Även hare och räv. Man hör mycket ugglor på natten.”
Amber nickade för sig själv medan hon svepte över skogen med blicken. Hon vågade inte vända ryggen åt den för länge.
”Har du kört åt Gerard länge?” undrade hon sedan.
”Köra ärenden åt herr Belau? Ja. Många år. Han har bott här länge. Mycket god man. Jag körde för en vecka sedan åt honom. Mycket mat. Han betalar bra, men det är inte många som vågar köra till slottet. Skogen är djup och även hästen kan bli rädd. Men man måste vara lugn själv. Det är hemligheten med hästar. De känner vad du känner. De läser dig som en bok. Lugn röst och lugna rörelser kan hålla en häst lugn, även om det blir lite farligt.”

De körde under tystnad en lång stund innan bonden sa något igen.
”Jag körde dit en pojke för någon månad sedan. Lika gammal som ni. Han skulle arbeta hos herr Belau.”
Amber vakande till och slet blicken från den mörknande skogen.
”En pojke?”
”Ja. Jag frågade aldrig om hans namn, men han var nog lika gammal som ni. Kanske yngre. Svårt att säga. Han pratade inte mycket.”
”Hm.”
Om det fanns någon där i hennes egen ålder så kanske det inte skulle bli så ensamt ändå. Med lite tur fanns kanske någon att prata och umgås med. Hon hoppades att killen som var där var trevlig. Då skulle tiden nog gå fortare.

Gerards slott syntes lite över trädtopparna när de närmade sig. Det var byggt i mörkrött tegel och det fanns ett runt halvtorn som stack ut ur väggen på högra sidan. Den översta våningen av tornet låg ovanför takkanten på resten av slottet, så det var lika runt som basen på det konformade taket ovanpå. I övrigt var det bara ett fönster i höjd med tornets högsta våning som stack ut från det gröna taket. Slottet hade alltså tre synliga våningar, men det kunde gott och väl finnas en källare.

Snart kom det höga staketet inom synhåll. Det var minst tre meter högt och försett med en mycket välsmyckad grind. Grinden såg enorm ut när det var lika hög som staketet och hade två halvor. Där hemma hade de ett nästan lika högt staket, men deras var inte lika tätt och grinden var bara midjehög. Grinden var välvd upptill och på så vis högre än staketet på mitten. Det såg lite ogästvänligt ut på något sätt.
Bonden stannade framför grinden och tog upp piskan som han haft nerstucken i en hållare bredvid sig.
Amber såg nyfiket på när han vände piskans handtag neråt och dunkade det mot kuskbockens golv tre gånger. Sedan ställde han tillbaka den.
Sekunden senare gled grindarna upp. Långsamt svängde de inåt med ett svagt jämmer.
Bonden smackade åt hästen som lydigt traskade in på gårdsplanen.
Amber såg upp mot fönstren och den gigantiska porten i ek. Det fanns en lite mindre dörr i vänstra hörnet, men den stora porten var utan tvekan huvudingången. Slottet hade inte så många fönster och det var sparsamt smyckat.
Amber försökte få syn på Draculas slott, eftersom hon hört att Gerard bosatt sig där av den anledningen, men det enda slott hon kunde se var Gerards. Kanske att Draculas slott låg lite längre bort, bakom Gerards.
Bonden stannade vagnen och hoppade av.
Amber sköt fram sina väskor till kanten på kärran innan hon själv hoppade av.
Medan bonden slog den stora portklappen mot porten tog Amber sina väskor och gick fram till trappan. Man kunde höra knackningarna eka svagt inne i slottet.
Hon började känna sig lite nervös när de stod där och väntade. Skogen var nästan oroväckande tyst runt om dem. Dimman hade blivit mer kompakt, men Amber kunde ha svurit på att hon såg en mörk skugga röra sig inne bland träden.
En älg kanske?
Hon försökte intala sig själv att det var det.

Hon hoppade till när porten plötsligt öppnades. Den svängde inåt och en medelålders man med gråsprängt hår klev ut på trappan. Amber upplevde genast hans ögon som kalla, trots att de hade en ganska varm, brun färg. Han såg kyligt på bonden som bugade djupt och klargjorde sitt ärende på rumänska.
Gerard slet blicken från bonden och såg på henne. Sedan spred sig ett leende över hans tunna läppar.
”Amber. Så roligt att se dig”, sa han mjukt.
Det låg ett nästan sötsliskigt lugn över honom.
Bonden bugade djupt igen och Gerard gav honom en nick. Sedan vinkade han åt Amber att komma med in.
Bonden gick bort till kärran och satt upp på kuskbocken.

Hästen travade ut genom grinden bakom dem medan Amber steg in i den stora, mörka hallen. Porten slogs igen bakom dem, som om en osynlig hand dragit fast den. Hon fick genast en känsla av att det fanns både det ena och det andra från den övernaturliga sidan i slottet.
Gerard log varmt mot henne igen.
”Välkommen till Vargstupet. Jag hoppas att du ska trivas här. Jag råkar faktiskt redan ha en lärling här som är i din ålder”, sa han.
Amber nickade.
”Bonden sa att han körde hit en pojke i min ålder.”
”Precis. Han ska hjälpa dig att komma till rätta här. Jag är själv ganska upptagen med mina studier och experiment, så han kommer att vara ditt största sällskap här. Själv avsätter jag enbart tid för våra lektioner.”
Amber nickade igen.
Hon hoppades att den här killen var trevlig om hon skulle bli tvungen att umgås med honom hela dagarna.

Steg hördes från en trappa lite längre bort.
”När man talar om trollen. Här har vi honom.”
En lite kortare kille med kort, svart hår kom upp från nedre våningen och in i ljuset från den stora ljuskronan i taket. I ena handen bar han en lykta och i den andra en hink. Amber blev minst sagt förvånad när hon kände igen honom. Han var från Gray Hills. De hade gått i samma skola.