Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.23 Samlad familj

Amber satt i kökssoffan med ett fotoalbum framför sig på bordet. Ruby lutade sig ivrigt fram bredvid henne och pekade på nästa fotografi.
”Och här har vi min moster Marit. Hon bodde som yngre i Londons utkant och ansåg sig vara en stadsdam. Hon var vad man kallar ”London-frälst”.”
Ruby skrockade för sig själv.
Amber log artigt och kände panikkänslan växa.
Kunde inte något avbryta dem snart?
Varför envisades somliga med att visa fotoalbum?
Hon hade ingen aning om vilka de tittade på och när ingen av dem levde så fattade hon inte vad hon hade med saken att göra. Visst hörde hon till ätten Blackwolf, men då var hon helt klart mer intresserad av den del av släkten som levde. Att titta på folk på gamla fotografier och höra deras livshistoria var så tråkigt att hon inte visste vart hon skulle ta vägen.
Hon hade lust att sparka Chad på något känsligt ställe när han bara ursäktat sig och gått upp till sitt rum. Han kunde faktiskt ha räddat henne när han fått veta vad Ruby planerade och bett Amber att komma med upp. Nu hörde hon bara den avlägsna musiken som retfullt spelade genom en stängd dörr.

”Och här har vi Chads kusin Alley som badar på en strand här i närheten. Hon har flyttat till Nya Zeeland nu och bor där med sin man och tre barn. Rar flicka. Hon tillbringade många somrar här när hon var ung.”
Amber nickade för säkert hundrade gången och försökte att hänga med, trots att öronen hotat med att skrumpna ihop och krypa in i huvudet för länge sedan.

Plötsligt flammade ett ljussken till utanför och Amber vakande upp med ett nästan desperat behov av flykt.
”Åh. Det måste vara Denzil och Amadeus”, sa hon snabbt och visade att hon ville ut.
Ruby log brett och steg upp från soffan.

Oerhört tacksamt lämnade Amber köket och sprang mer eller mindre bort till dörren.
Ute hade det börjat skymma och allt gick i mörkgrå toner.
Hon halvsprang bort till grinden och fick genast syn på de två mörka figurerna som kom gående på stigen som ringlade bort längs kusten. De hade klivit ur portalen en bit bort, men även på håll syntes det tydligt vem som var vem. Amadeus var kortare än Denzil och lite kraftigare byggd.
De såg respektgivande ut med de svarta kapporna som rörde sig i vinden och de bestämda stegen. De gick och samtalade lågmält, vilket hon kunde se när de turvis vände ansiktet mot varandra. Vad de än sa så drunknade det i vindens vinande och bruset från havet.

Amber lämnade sin plats i skuggan av äppelträden och gick i möte.
De fick syn på henne när hon närmade sig och log brett båda två.
Amadeus tog några långa kliv och var framme vid henne först.
Han slog armarna hårt om henne och lyfte henne en bit från marken.
”Jag är så glad att inget allvarligt hände”, sa han lättat och höll henne en stund.
Under tiden kom Denzil ifatt dem och stannade bredvid.
Amadeus ställde ner henne och tog ett mjukt grepp om hennes axlar.
”Denzil berättade vad du fick veta om vår släkt. Jag hoppas att det inte var jobbigt för dig?” sa han sedan lågt.
Amber tog ett andetag för att samla sig lite. Att få träffa Amadeus igen hade gjort henne känslosam och att till på det diskutera ett känsligt ämne rörde om ganska kraftigt i henne.
”Jag höll mig sysselsatt med annat”, fick hon sedan fram.
Amadeus höjde frågande på ena ögonbrynet.
”Vår lilla flicka släppte lös Gerards djinn och fick den att lova henne att släppa ut resten av fångarna så snart hon lämnat slottet”, sa Denzil och log retsamt mot henne.
Amadeus vände blicken mot Denzil när han pratade och sneglade sedan på Amber med ett höjt ögonbryn.
”Och det har hon definitivt fått från dig”, tillade Denzil, vilket fick dem alla tre att le brett.
”Det är min flicka det”, sa Amadeus stolt och la en arm om Ambers axlar medan de fortsatte mot stugan.
”Hur har du haft det med Chad och Ruby då?” undrade Denzil.
”Bra, tills vi hade ätit. Chad gick upp på rummet i samma stund som Ruby tog fram fotoalbumen och själv blev jag fast med henne i kökssoffan.”
”Åh, stackars krake. Jag får ta ett allvarligt samtal med min lärling”, sa Denzil med en rynka mellan ögonbrynen.
Amber log bara och kände sig svävande lycklig.
Det kändes som att hon hade en riktig familj. En med två pappor förvisso, men det var betydligt bättre än hon vågat hoppas på.

Amber hade svårt att släppa sina fäder med blicken där hon satt i hörnet på kökssoffan medan de åt. Allt kändes lite för bra för att vara sant och hon var rädd att något skulle hända dem om hon tittade bort för länge.
Amadeus hade råkat illa ut tidigare och nu hade hon två att vara rädd om.

De pratade lite om Amadeus’ pågående uppdrag och planerade för framtiden, men Amber lyssnade inte så noga. Hon njöt bara av ljudet av deras röster och känslan av deras närvaro.
Ruby gnolade för sig själv medan hon städade i köket och musiken från Chads rum hade sänkts en aning.
”Så vi är överens om att skicka hem Amber?” undrade Amadeus efter en stund.
”Ja, men jag skulle inte vilja att hon var ensam tills vi kommer dit. Ett spöke är förvisso sällskap, men inte mycket till skydd. Jag skulle känna mig mer bekväm med att lämna henne hos en vän, om inte en av oss stannar med henne.”
”Det blir i så fall du, om inte du vill ta över mitt uppdrag?”
”En svart häxa kan vara knepig. De är inte att leka med och slinker undan som en oljad ål om man inte passar sig. Jag tror att vi kan avsluta uppdraget betydligt tidigare om vi ger oss av båda två. Även Chad kan vara till nytta och han behöver lite erfarenhet. Jag lägger en röst på Derek Cardwell”, sa Denzil.
”Hm. Bra val. Derek kan ha henne hemma hos sig. Black Wings Hill är inte ett ställe att vara ensam på, även om man har ett spöke som sällskap”, tyckte Amadeus.
”Kan inte jag också få komma med och jaga häxan?” undrade Amber.
”Nej”, svarade de med en mun.
Amber surnade och lutade hakan mot armarna som hon lagt i kors framför sig på bordet.
”Ledsen Amber. Du har ingen erfarenhet alls i det här fallet och man gör bäst i att börja smått. Du är tryggare med Derek. Han är en gammal vän till både Amadeus och mig. Ingen stor häxmästare direkt, men han kan lite ett och annat. Du kan säkert lära dig lite av honom också. Det är alltid bra att ha fler synvinklar på ett yrke som vårt”, sa Denzil mjukt.
”Som synvinklarna jag fick av Gerard, menar du?” sa hon surt.
”Ja. Även det var nog en nyttig erfarenhet, även om det inte var en så angenäm sådan.”
Amber suckade besviket och Amadeus som satt bredvid henne strök henne tröstande över ryggen.
”Du kan inte fälla vargulvar, döda uråldriga vampyrer och utmana svarta häxmästare varje dag, Amber. Ibland måste man ta det lite lugnt. Vi vill trots allt att du ska leva ett tag till”, sa han varmt.
Härligt. Två beskyddande pappor. Det skulle dröja ett bra tag innan hon fick göra något kul med andra ord.

När de skulle gå och lägga sig blev det lite problem. Ruby sov i en enkelsäng, precis som Chad, och gästrummet hade en dubbelsäng.
”Jag antar att någon kan sova på Chads soffa”, sa Denzil.
De stod alla tre i hallen mellan de två sovrummen med ryggen mot trappan till nedre våningen.
”Jag sover inte med Amadeus. Han snarkar”, sa Amber bestämt.
Amadeus sneglade på henne över axeln med ett höjt ögonbryn.
Denzil log svagt innan han nickade.
”För all del. Vill du sova med mig eller med Chad?” undrade han.
”Spelar ingen roll.”
”Om Amadeus snarkar så vill inte jag ha honom här inne”, sa Chad bestämt.
Han satt på sin säng och väntade på deras beslut.
”Nå då finns väl bara ett alternativ. Chad får vara en gentleman och låta Amber sova i sängen och själv ta soffan, så sover jag med Amadeus”, sa Denzil.
”Mysigt”, sa Amadeus och gick in i gästrummet.
”Helt okej för mig”, sa Chad och började plocka med soffan.