Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.8 Gerards fångar

Tillbaka i slottet ställde de undan kärran innan de gick till trappan som Greyhem kommit upp för dagen innan.
”Ska vi inte ha någon lampa med oss?” undrade hon och såg ner för den mörka trappan.
”Det behövs inte. Det finns belysning där nere, men man får gå ner en bit innan man kommer till strömbrytaren”, sa Greyhem och tog ledningen ner för trappan.
Efter ungefär fem steg vred han på en strömbrytare och en rad enkla lampor tändes nära taket på vänstra sidan. Det var glest mellan dem och de var av den typ av lampor som man brukade se i gamla ladugårdar, men det lyste upp trappan i alla fall.
Trappan gick rakt ner innan den slutade i en liten hall. Sedan öppnade sig en bred korridor till höger om dem. Det fanns grova trädörrar på båda sidorna och alla var de utrustade med små luckor vid golvet.
Greyhem rundade hörnet och öppnade en smal dörr direkt till vänster i korridoren. Där inne fanns bara hyllor och en lite rostig diskho på väggen. Han tog upp en spraykanna från en av hyllorna och fyllde den med vatten.
Amber slängde en blick på alla de övriga sakerna på hyllorna. Det var mest gamla syltburkar med lock, byttor och hinkar. Kanske det fanns något i dem, men hon var inte sugen på att fråga.

När han fått vatten i kannan skruvade han på munstycket igen och gick ut ur skrubben.
”Häxan är i tredje dörren från vänster här mitt emot”, sa han med en nick.
Amber tog ändå ett steg åt sidan och lät honom gå först.
Han öppnade dörren och gick åt sidan, så att hon kunde titta in. Tydligen kunde häxan inte ta sig ut eftersom han lämnade dörren öppen så där.
Hon gick försiktigt fram till den öppna dörren och kikade in. Först såg det bara ut att vara en hög, eller en gammal staty som mossan frodades på.
Med lite fantasi kunde man få det till en ihopkrupen kropp under den täta gröna mossan. Några spröda ormbunkar stack fram på några ställen och en stor brun svamp hade vuxit upp mitt uppe på högen. Mossan hade även spridit sig lite ut över golvet och upp på väggarna i hörnet där högen låg.
Var det där verkligen en häxa?
Amber vågade ta ett steg närmare och sjönk ner på huk för att ljuset i korridoren utanför skulle lysa upp rummet bättre.
Plötsligt öppnades ett grumligt, fiskaktigt öga nära golvet.
Amber hoppade upp och tog ett steg tillbaka.
Ögat betraktade henne innan det såg sig om i rummet och slöts sedan igen.
”Det är ingen fara. Hon kommer inte så långt. För det första är hon död och för det andra så har hon vuxit fast”, sa Greyhem.
Han gick förbi henne och sprayade lite vatten på högen.
”Så du vattnar henne med jämna mellanrum?” undrade Amber.
”Ja. När Gerard tycker att det passar. Hon såg ut som vilken gumma som helst från början, men så vägrade hon äta i fångenskap och dog. Nu är Gerard nyfiken på hur det hela ska utveckla sig, så hon ligger kvar här i studiesyfte.”
”Hm.”
Amber fick se en dörr längst bort på motsatta sidan bakom sig. Den var lite gråare än de andra dörrarna. Kraftigare och utan lucka vid golvet.
”Vad finns där inne?” undrade hon.
Greyhem stängde dörren till häxan och lade tillbaka dörrklinkan.
”Det är dörren ner till den farliga källaren. Jag har bara varit dit ett fåtal gånger när Gerard behövt hjälp med något.  Inget trevligt ställe.”
Amber rös och lät blicken vandra vidare till de andra dörrarna.
”Vad finns det mer här nere då?” undrade hon.
”Två häxor, ett litet troll, en djinn, en gohul och en dybbuk.”
Hon rynkade ögonbrynen.
”Jag måste erkänna att jag inte vet vad varken gohuler eller dybbukar är”, medgav hon.
”En gohul är en ond varelse som lever i marken på gravgårdar där de skändar gravar och äter liken. Dybbuken är en ond ande eller en döds själ som kan ta en annans kropp i besittning.”
”Och dom tar du hand om?”
”Ja. Mer eller mindre. Häxorna som lever får insekter och sniglar varannan dag, den döda vattnas lite nu och då och gohulen får inälvor en gång i veckan. Djinnen får vanlig mat en gång om dagen och trollet lika så, fast trollet äter förstås rått kött. Dybbukens cell är helt igenmurad, så där slipper man varken in eller ut. Den bara är där inne.”
Han pekade ut en cell där en grå massa sipprat fram ur springorna i träet.
Amber nickade.
Inget av det han nämnt verkade särskilt trevligt, vilket fick henne att undra vad som fanns i källaren nedanför dem.
Hon såg inte fram emot att få reda på det.
”Kan inte djinnen ta sig ut då?” undrade hon.
Så vitt hon visste var djinner kraftfulla varelser.
”Nej. Gerard har bundit den vid en amulett. Amuletten har han på sitt privata kontor och med hjälp av den har han helt enkelt beordrat djinnen att stanna där inne.”
Amber såg på dörren som Greyhem gjort en gest mot.
Det var tyst där inne.
I några av de andra cellerna kunde man höra krafsningar, nosande andetag i dörrspringorna och hasande över stengolven, men i djinnens cell var det helt tyst.
Hon gick försiktigt fram till den och lyssnade lite närmare.
Greyhem iakttog henne osäkert.
”Om den är beordrad att stanna där inne borde man ju kunna öppna dörren, utan att den kom ut?”
Greyhem såg förskräckt ut.
”Öppna dörren?”
”Ja. Den får ju inte komma ut.”
Han såg mycket tveksam ut.
”Jag tror inte att Gerard skulle tycka om det. Det är nog bäst att låta bli”, tyckte han.
Amber suckade.
Hon hade gärna velat se djinnen. Hon hade bara läst om dem och sett bilder. De såg mer ut som djur än som människor, men kunde ta en människas gestalt. Fast om de gjorde det så fanns ändå någon rest av djurskepnaden kvar i form av en svans, djur ögon eller öron.
Amber undrade hur Gerards djinn såg ut. Alla såg olika ut beroende på vilket djur de fått formen av eller vilken färg de hade. De flesta liknade kattdjur.
Amber gick ett steg närmare så att hon kunde kika lite genom den största springan i dörren.
Ljuset från taklamporna blänkte i ett kattöga inne i mörkret och Amber tog ett steg tillbaka igen.
”Är det en hon eller en han då?” undrade hon.
”En han. Gerard döpte honom till Ardeshirk när han fängslade honom.”
”Usch. Det låter så elakt att fängsla någon på det sättet”, sa Amber medlidsamt.
Greyhem ryckte på axlarna.
”Det är inte mycket som vi kan göra åt det.”
Hon suckade djupt.
Greyhem gav henne ett medlidsamt leende innan han gick bort med spraykannan.
Plötsligt hörde hon ett dovt spinnande från andra sidan dörren. Djinnen verkade ha uppskattat hennes sympatier.
Hon log svagt och gick närmare dörren igen.
”Jag skulle befria dig om jag kunde”, viskade hon innan hon gick bort till Greyhem.
”Det börjar nog bli dags för din lektion snart. Jag kan visa dig var Gerard brukar hålla sina lektioner”, sa Greyhem och stängde dörren till skrubben.

De lämnade källaren och gick upp till andra våningen. Andra dörren på vänstra sidan hade till och med en dörrknackare. Gerard var tydligen noga med att man knackade innan man gick in.
Greyhem knackade med klinkan och lyssnade en stund innan de öppnade och gick in.
Rummet de steg in i hade bokhyllor hela vägen runt längs väggarna. Alla var de överbelamrade med böcker och föremål. Stora delar av golvet var också täckt med staplar av bråte.
Till höger innanför dörren stod ett överbelamrat skrivbord där Gerard röjt en liten yta framför stolen där han kunde utföra sina anteckningar. Framför skrivbordet stod en gråblå fåtölj som var mycket sliten. I den låg några böcker, en burk med något som såg ut som torkade frön och en kristallkula.
Gerard satt vid skrivbordet i den stora kontorsstolen av brunt läder. Han kikade på dem över sina fyrkantiga glasögon med guldbågar.
”Fröken Venires. Så trevligt. Ett ögonblick så ska jag röja plats för er”, sa Gerard och reste sig.
”Du kan fortsätta med dina vanliga sysslor”, tillade han åt Greyhem medan han lyfte bort böckerna ur fåtöljen.
Greyhem gav Gerard en lite djupare nickning innan han lämnade rummet och stängde dörren efter sig.

Amber väntade tills Gerard tömt fåtöljen och gått tillbaka till sin stol innan hon satte sig.
”Så. Då ska vi se om vi inte kan ta och utfodra dig med lite djupare kunskaper”, sa Gerard och såg entusiastiskt på Amber över sina glasögon.
Ljuset i rummet var begränsat eftersom den enda ljuskällan var två smala fönster som satt djupt inne mellan bokhyllorna, men hon kunde se rummet hur bra som helst. Så länge hon inte skulle behöva läsa något så skulle det nog gå bra.
”Jag antar att Amadeus lärt dig vad han kan om vampyrer?” undrade Gerard.
Amber nickade.
”Vet du varför en träpåle dödar en vampyr när ett svärd eller ett annat föremål av metall inte gör det?”
”Nej.”
Gerard log igen.
”Vampyrer har sitt hjärta kvar, som du vet. Det torkar och skrumpnar ihop till en värdelös liten tingest, men det innehåller själva kärnan till deras eviga liv. Blod. Blod som är fyllt med den magi som håller dem vid liv. Att en halshuggning dödar en vampyr är uppenbart, men få vet hur en träpåle kan göra det. För att förstå hur en enkel påle av trä kan döda en vampyr måste vi gå tillbaka till själva ögonblicket då vampyren smittats. Då de förvandlas och får smittan av en annan vampyr.”
Garad talade med lugn och mystikfylld stämma och Amber lyssnade som förhäxad på varje ord han sa. Han kunde verkligen konsten att fängsla sina elever och på bara de minuter som gått kände Amber sina förväntningar på den kommande månaden stiga. Hon glömde tid och rum och lät sig föras med i berättelsen, fylld till bredden av fascination.