Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.32 En helomvändning

Amber sneglade på Blake medan hon tuggade på sin omelett med grönsaker och gräslök. ”Så... var kommer vittror ifrån?” undrade hon. ”Var vi härstammar ifrån, menar du?” Hon nickade. ”Enkelt. Dryader. Dryader förförde ibland människor och avkommorna av det blev skogsfolk. Till exempel det som i norden är känt som skogsrået och ibland kunde de ha med andra övernaturliga fenomen att göra. Alver och älvor bland annat. Det finns många myter och sagor som börjat med en skymt av våra förfäder.” Amber nickade tankfullt. ”Kan vi något mer än att kontrollera träd, se genom dem eller se minnen i trä?” undrade hon sedan. ”Kan du allt det?” Han lät förvånad. Amber ryckte på axlarna. ”Kan inte alla vittror det?” Han skakade på huvudet. ”Inte vad jag vet. Jag tror att de flesta kan få träd att böja sig efter sin vilja och några kan läsa träd och se vad de ser. Men jag har inte hört att många skulle ha förmågan att läsa trädens minne.” ”Det kan hända att det är något som kommer från min mamma. Hon kunde läsa växter. Det var i alla fall den första riktiga förmågan som jag utvecklade.” ”Så du kan se minnen i trä?” Amber nickade. Han såg plötsligt orolig ut. ”Skulle du kunna läsa mina minnen?” Hon skakade på huvudet. ”Det tror jag inte.” Han försökte dölja sin lättnad, men hon kunde ana sig till den. Att vara med någon som kunde läsa allt man hade i huvudet var säkert skrämmande, men lyckligtvis kunde hon inte läsa honom på samma sätt som hon läste trä. ”Du då? Kan du bara få träd att röra på sig, eller har du fler förmågor?” undrade hon. Han tuggade ur mun innan han ryckte på axlarna. ”Jag kan se via dem. Även se genom träd som finns längre bort, så länge som alla träd där emellan har rotkontakt.” Hon nickade. ”Något mer?” Han rynkade ögonbrynen och såg misstänksamt på henne. ”Hur många förmågor har du egentligen?” undrade han. Hon ryckte på axlarna och kände sig lite förlägen. ”Är du säker på att du bara är en vanlig häxmästare som blivit smittad med gener av vittra?” Hon gav honom en misstänksam blick. ”Om jag berättar allt för dig, hur mycket kommer då Zaria att få veta?” frågade hon kallt. Han vek undan med blicken och flackade runt med den lite, innan han såg ner i tallriken igen. ”Hur kommer det sig att du låter henne låsa in dig här och sedan berätta allt för henne och lyda allt hon säger?” Han satt kvar med blicken i bordet en stund innan han svarade. ”Det är mycket avancerat”, började han, men verkade inte veta hur han skulle fortsätta. Han höll fortfarande blicken sänkt, som om han skämdes över något. ”Är ni ett par, eller nått?” Han gav henne en irriterad blick. ”Verkligen inte!” fnös han. ”Så vad är det då?” ”Jag är hennes dödling!” ”Det säger mig inte det minsta, om du inte förklarar vad en dödling är.” Han verkade oerhört frustrerad och suckade djupt. ”Det kan jag inte berätta.” Amber himlade med ögonen åt honom och lade gaffeln ifrån sig innan hon reste sig. ”Ska du inte ha mer?” undrade han. ”Inte hungrig längre”, mumlade hon och gick bort till sängen. Hon lade sig längst in på sängen och vände sig mot väggen. Ville han inte berätta något för henne så såg hon ingen poäng i att ens prata med honom.

Amber hörde Blake pyssla i stugan bakom henne när han diskade, lade ved på elden och plockade lite med det ena och det andra. Hon såg på väggen av hela stockar och fick en idé. Försiktigt, så att inte han skulle märka det, lade hon handen mot väggen. Antingen kunde hon läsa minnena i väggen, eller så kunde hon söka en väg ut. Men till sin förvåning var det som om hennes förmågor inte ens existerade. Hon kunde känna träet under sin hand, men inte få någon kontakt med det. Inte det minsta. Långsamt tog hon ett irriterat andetag. Givetvis låg det besvärjelser över stugan som hindrade dem från att använda sina förmågor i den. Annars vore ju inte en stockstuga någon större utmaning för två vittror. Amber kröp ihop ingen och surade för sig själv. Hon fick tänka ut något annat om hon skulle fly. Frågan var bara om Blake skulle hindra henne eller inte. Och om han gjorde det; hur svårt skulle det bli att ta sig förbi honom? Krossa ett fönster kanske gick, men det kunde han hindra henne från att göra. Det fick bli något annat.