Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.5 Den första kvällen

Blå ögon, höjda axlar, aningen sänkt huvud och en dryg tvärhand kortare än hon själv. Hon hade sett honom i skolan flera gånger. Han hade gått på samma lektioner i matematik och engelska som henne och Heather, men hon kunde inte komma på vad han hette. Han var en av dem som hon aldrig pratat med. Säkert hade hon hört hans namn vid något tillfälle, men hon kunde inte komma på vad det var. Han å andra sidan verkade komma ihåg hennes.
”Amber?” sa han överraskat.
”Hej”, var allt hon fick fram.
”Ni känner ju varandra sedan tidigare så jag är nog ganska överflödig här. Visa Amber hennes rum och ta med henne när du gör dina sysslor”, sa Gerard och gick upp för en trappa.
Killen nickade bara och Gerard försvann upp till andra våningen.
”Vad har du i hinken?” undrade Amber för att bryta tystnaden som uppstod.
”Inget för tillfället. Lite blod kanske, men det beror på att det varit inälvor i den.”
Hon rynkade lite på näsan och han såg förlägen ut.
”Jag ska bara ställa hinken i köket så kommer jag sen”, tillade han snabbt och försvann ner för en annan trappa.

Amber såg sig om i den stora salen. Det fanns många dörrar och trappor som ledde till och från rummet. En trappa vinklade sig uppåt precis bredvid henne och lite längre bort, på andra sidan fanns den som Gerard försvunnit upp för. Mellan de två trapporna som gick neråt, som killen kommit och gått i fanns en stor dörr. De övriga fyra dörrarna var lite mindre. Allt var gjort i grå sten – hur det nu kom sig när utsidan var av tegel. Dessutom verkade insidan större än utsidan. Det borde finnas ett fönster direkt till vänster innanför dörren, men det satt betydligt längre bort, vid trappan upp till andra våningen bredvid henne.

Killen kom tillbaka upp från köket.
Det störde henne att hon inte kom på vad han hette.
”Ska jag ta den ena?” undrade han med en gest mot hennes väskor.
”Om du vill.”
Han tog upp den stora bagen och hängde axelremmen över axeln.
”Du har tilldelats rummet bredvid mig. Vi bor i gästflygeln. Gerard vill inte ha folk för nära hans privata rum”, sa han och började gå upp för trappan i hörnet bredvid dem.
”Är det bara som jag inbillar mig, eller är det här slottet större på insidan än på utsidan?” undrade hon.
”Stämmer. Gerard var i kontakt med några magiker som hjälpte honom att bygga ut ... Eller bygga in. Det beror på hur man ser det, med tanke på att det bara var insidan som blev större.”
”Hm ... Jag undrar hur de gjorde det.”
Han ryckte på axlarna.
”Magi är ganska oförklarligt.”
Det blev en paus och hon sneglade nyfiket på honom.
”Hur kommer det sig att du är lärling hos Gerard? Är du också en häxmästare?” undrade hon.
Han såg överraskat på henne.
”En häxmästare? Jag? Nej, verkligen inte. Jag... Vad menar du med också?”
Hon höjde bara ögonbrynen åt honom.
Han blev så förvånad att han stannade och bara såg på henne en stund.
”Är du en?” fick han till slut fram.
”Ja. Sa inte Gerard det?”
”Nej. Han säger inte mycket. Inte om han anser att det är onödigt eller att man ändå får reda på det förr eller senare.”
”Okej. Låter lite udda för att vara en läromästare.”
”Kanske. Men han är bra. Han kan massor om nästan allt ...”
Han betraktade henne en stund innan han verkade komma på sig själv med det och kvickt slet blicken från henne. Han fortsatte gå, men Amber fick en glimt av hans aningen rödare kinder.
”Men om du inte är någon häxmästare, vad är du då?” undrade hon.
Han verkade tveka.
”Tja. Inget häftigt egentligen. En trollkarl. Eller magiker. Det beror på hur man vill se det. Men det är långt ifrån lika häftigt som att vara häxmästare”, svarade han sedan.
”Hm. Jag har aldrig träffat en trollkarl förut. Inte som jag vetat om i alla fall ... Men jag kommer ihåg dig från skolan.”
Han tittade upp.
”Något särskilt du kommer ihåg?”
Han verkade orolig när han ställde frågan.
Hon skakade på huvudet.
”Nej ... Hurså?”
Han knyckte bara på axlarna och vände blicken framåt igen.

Trappan var rätt lång, men till slut kom de upp till ett runt rum med dörrar åt alla håll. Sex stycken räknade hon till.
”Är vi i det där tornet som man kan se från utsidan?” undrade hon.
”Ja. Högsta våningen. Den här trappan går bara hit. Den trappa som Gerard gick upp för leder till resten av huset.”
Han sköt upp en av dörrarna och gick in.
Rummet var konstigt nog fyrkantigt, trots att tornet sett runt ut från utsidan. Det fanns ett fönster som vette ut mot skogen snett framför slottet och en stor säng. Sängen hade ingen stor sänghimmel som den hon hade hemma, men den var i alla fall bredare än en vanlig säng. Väggarna var tapetserade med färggranna tapeter med blommor på en guldfärgad bakgrund. Mitt emot sängen stod en stor byrå och under fönstret fanns ett lackat skrivbord i ek med tillhörande stol. Sängen hade ett sängbord på ena sidan med en oljelampa på.
Det verkade inte finnas någon el. Lampan i taket och den på skrivbordet var också oljelampor. Golvet syntes knappt under alla persiska mattor, men av de glimtar man fick så var det ett lackat golv av trä.
”Ser ju helt okej ut”, sa Amber.
”Mitt rum ligger till höger här utanför och toaletten till vänster. Eller andra dörren till höger, beroende på vilken toalett du letar efter, men den till vänster har en femininare inredning än den bredvid mig, så jag antar att det passar bäst så”, sa han och ställde hennes väska på golvet.
”Vad är de andra för rum?” undrade hon.
”Det är ett linneförråd och ett mindre gästrum.”
”Finns det bara tre gästrum?”
”Inte direkt. Det finns fler i andra änden av huset, men de har nog inte använts på över tio år, så de är inte så hemtrevliga.”
Hon nickade.
Han svepte över rummet med blicken, som om han letade efter mer att säga.
”Nå. Om du behöver något, så är det bara att säga till”, sa han sedan.
”Du?”
Han stannade i dörren och vände sig om.
”Du får ursäkta mitt dåliga minne, men vad var det du hette?”
”Greyhem ... Thorn.”
Hon nickade igen och gav honom ett litet leende.
”Ehm ... Jag kommer och knackar på när det närmar sig middag. Du kan ju göra dig hemmastadd här så länge”, sa han sedan och gick över till sitt rum.
Hon suckade lätt och såg sig om i rummet.
Det skulle nog inte bli så illa ändå. Hon kände ju Greyhem – hyfsat i alla fall. Han verkade trevlig. Ett typiskt mobbningsoffer kanske, men det gick ju att arbeta runt. Sättet som han hela tiden drog upp axlarna på och hukade sig lite visade starkt på underlägsenhet, men hon kunde ju sysselsätta sig med att jobba upp honom lite. Men nu skulle väskorna tömmas. Hon ville inte bo i en kappsäck. Hon skulle trots allt vara där i närmare två månader, så hon kunde lika gärna packa upp allt.