Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.31 Vittra

”Om den där Julian smittat dig med något, så kan jag svara på vad. Det borde vara tillåtet.”  Amber såg spänt på honom medan hon väntade på den vidare förklaringen. ”Du är en vittra”, sa han kort. ”En vad?” Amber hade bara hört ordet som hastigast i gamla myter. I häxmästarutbildningen hade det inte dykt upp och hon hade trott att vittror inte var annat än myter. ”En vittra. En skogsväktare... Har du aldrig hört talas om vittror?” ”Hört talas om dem har jag. Men jag trodde att de bara fanns i sagor.” Han log. ”Du har en av de sista framför dig. Vi är inte många kvar. Jag har inte träffat någon på evigheter och jag har bara fått det av min mamma. Min pappa var en trollkarl och inte någon mäktig sådan. Jag tror att det finns få grupper av vittror längre norrut, men vi lever rätt ensamt. Vi känner inget behov av sällskap, om det inte är för att ha ett förhållande eller så. Skogen ger oss all det sällskap vi behöver, även om jag inte skulle påstå att jag är folkskygg. Vi anpassar oss rätt snabbt till nya situationer, men det är i skogen vi hör hemma och vi trivs bäst här.” Amber nickade. Visst tyckte hon om skogen, men inte hade hon tänkt på om hon känt sig mer hemma i den sedan Julian bitit henne. ”Hur kan Julian bära smitta av vittra? Det är väl något man ärver och inte något smittsamt?” Blake ryckte på axlarna. ”Han kan ha kombinerat den med vampyr- och varulvssmittor. Bara gjort genen smittsam på något sätt och gjort det möjligt att föra den vidare... Rätt imponerande om jag får säga det själv. Det skulle hindra oss från att dö ut, så han har nog gjort oss en ganska stor tjänst.” Amber satt tyst en stund och såg bort mot den öppna spisen. Då borde hon ha alla svar på bordet, om det nu inte dök upp fler hemligheter. Hon var en häxmästare med två pappor, vittra-gener och en helgalen släkt. Det enda som återstod nu var att lära sig vad det innebar att vara vittra. Hon visste inget om dem, mer än att de var magiska väsen som bodde i skogen. Blake satt tyst en stund medan hon begrundade alla fakta. ”Jag antar att du inte vet så mycket om vittror, om du knappt kände till att vi finns?” sa han till slut. Amber mötte hans blick och skakade på huvudet. Han log vänligt mot henne. ”Det behöver du inte oroa dig för. Jag kan lära dig allt jag vet och det är inte lite, eftersom min mamma var noga med att föra familjens kunskaper vidare. Vi kan börja direkt i morgon bitti, om du är upplagd för det?” Amber nickade. ”Absolut. Jag vill gärna förstå mig på mina förmågor”, sa hon och han gav henne en bekräftande nickning. ”Då så. Då får du vara lite av en lärling åt mig de kommande dagarna.” Amber vakande till när han började prata om dagar. ”Hur länge är det meningen att vi ska vara instängda här egentligen?” undrade hon. Han fick en skuldmedveten blick och såg bort mot ett hörn i rummet när han inte kunde möta hennes blick längre. Amber suckade frustrerat när hon än en gång möttes av en vägg när hon försökte få reda på något. ”Är du upplagd för att gå och lägga dig igen, eller känns det som att du sovit tillräckligt?” undrade han i ett märkbart försök att byta samtalsämne. Amber ryckte på axlarna. ”Spelar ingen roll. Jag var nog så pass slut att jag kan behöva sova lite till och dessutom vill jag inte vända på dygnet.” Hon insåg redan att det var lönlöst att försöka pressa honom på information. Hennes enda chans var att försöka vinna hans förtroende och det gjorde hon bäst genom att vara medgörlig. Han nickade och såg lite förlägen ut. ”Jag vill inte vara oartig, men skulle du ha något emot att dela sängen? Golvet är inte så bekvämt och jag har inget annat”, sa han försiktigt. Amber ryckte på axlarna igen. ”Visst. Det är helt okej... Men jag skulle gärna tvätta av mig och gå på toaletten först.” Han nickade. ”Genom dörren där”, sa han med en gest mot dörren som fanns mellan sängen och den öppna spisen. Han tog skålen från bordet när Amber reste sig och bar bort den till köket. Amber gick in i hans primitiva badrum och såg sig om. Det fanns ett stort badkar i trä. Det var byggt som en gammal tunna, fast oval, med spännband i metall som höll ihop bräden av ek. På en bänk fanns ett tvättfat och en kanna och bredvid fanns en liten bänk som såg ut att ha ett lock. Bänken var förmodligen toaletten, så hon gick dit och lyfte lite vaksamt på locket. Det luktade inte alls illa. Bara mull och torkat gräs. Hon gjorde inte någon större undersökning av de lukter som kom upp ur det mörka hålet, utan satte sig bara snabbt för att få det överstökat. Hon hade aldrig gillat utedass. Ett mörkt hål som kunde innehålla vad som helst gjorde henne alltid lite misstänksam. På en modern toalett hade hon för vana att slänga ner en blick innan hon satte sig, bara för att se att tidigare besökare spolat efter sig och se till att det inte fanns några obehagliga överraskningar. På ett utedass var det garanterat inte spolat efter senaste besökaren och obehagliga överraskningar var risken stor för. Det var ändå helt okej. Hon hade kunnat föreställa sig ett värre besök. Efteråt strödde hon i lite av den mullblandning som fanns i en hink bredvid och tvättade händerna i tvättfatet. Vattnet var ljummet i alla fall och tvål fanns det. Efteråt tvekade hon ett ögonblick, innan hon öppnade dörren in till huset. Blake drog av sig tröjan precis när hon öppnade dörren. Hans magmuskler och de kraftiga bröstmusklerna distraherade henne för ett ögonblick, innan han såg på henne och hon hastigt tog sig samman igen. ”Vattnet i tvättfatet... Vart gör jag av med det?” undrade hon. ”Det finns en tratt i metall i väggen bredvid bänken. Häll i vattnet där, så rinner det ut bakom stugan.” Hon nickade och var på väg att stänga dörren igen när han harklade sig lätt för att hejda henne. ”Jag kan tyvärr inte erbjuda en dusch, men vill du tvätta av dig lite mer, så kan du ta en av handdukarna som finns på hyllan under tvättfatet och blöta upp dem lite. Häng den över badkarskanten sedan.” Hon nickade igen och stängde dörren efter sig. Det kändes lite udda att torka av sig med en fuktig handduk, som någon sorts våtservett i jumbostorlek. Men hon kände sig i alla fall fräschare efteråt. Hon hade bara t-skjorta och trosor på sig när hon kom ut från badrummet och hade resten av kläderna hängande över armen. Han såg upp när hon kom ut och verkade komma av sig lite. Själv var han klädd i t-skjorta och boxers. ”Vill du låna en ren t-skjorta?” undrade han. Amber nickade och han gick in i det lilla utrymme som fanns vid sängens fotända. När han kom ut igen räckte han henne en vit t-skjorta. ”Du kan lägga kläderna där”, sa han med en gest mot en pall vid väggen, innan han själv gick in på toaletten. Amber lade ifrån sig kläderna och bytte snabbt om till hans t-skjorta, innan hon kröp upp i sängen. Han hade uppenbarligen ett antal storlekar större kläder än hon hade, men det kändes helt okej. Blake var inne på toaletten en stund, innan han kom ut och lade på mer ved i den öppna spisen. Han verkade nästan förlägen när han kröp ner i sängen bredvid henne, trots att han hade ett eget täcke. De lade sig till rätta innan tystnaden lade sig över stugan. Bara brasans flammor och knäppningar hördes i tystnaden. Amber fick en chans att se tillbaka på dagarna som gått och låta allt sjunka in. Hon mindes de känslor hon haft för Xerxes innan hon vetat vem han var. De hade varit så starka. Dessutom hade de drabbat henne så plötsligt. Hon hade en känsla av att han utnyttjat någon form av magi för att binda henne till sig. Förmodligen för att hon skulle vilja lita på honom. Dels skulle hon inte se efter så noga vart de färdades och hon skulle inte ha så bråttom att ringa Amadeus heller om hon ville vara ensam med Xerxes. Och det hade ju fungerat. Hon hade blivit en rodnande flicka som hängt sig fast vid varje ord han sagt. Men det var inte det som träffade henne som ett slag i ansiktet. Hon hade velat spara sin oskuld till någon speciell. Istället hade hon blivit lurad att ge den till någon som bara utnyttjat möjligheten när hon ändå var i hans grepp. Han hade inte alls behövt göra så. Det hade bara varit för nöjets skull och det om något fick allt att kännas nattsvart. Det var inte så hon tänkt sig första gången. Smärtsamt hade det inte varit, men förnedringen sved som salt i sår. Det snörde ihop sig i halsen på henne och ögonen tårades lite. Hon tvingade sig själv att andas lugnt för att inte låta Blake få veta att hon var så nära gråten, men hon lyckades inte hålla tillbaka ett darrande andetag, vilket fick honom att reagera. Hon låg med ryggen mot honom, men kände att han reste sig på ena armbågen. ”Amber?” mumlade han mjukt. Han var tydligen inte säker på om hon sov eller inte. Amber tog ett djupt andetag för att försöka samla sig, men han skulle inte låta sig luras av några lugnande ord. Istället kände hon hans varma hand mot sin arm. När hon kände hans bekymrade reaktion på hennes tillbakahållna gråt snörde det ihop sig ordentligt i halsen på henne. Det brukade bli värre när hon kände att någon brydde sig. Då var det två som tyckte synd om henne och det brukade få henne att gråta mer. ”Jag hoppas att inte jag är orsaken till något?” undrade han försiktigt. ”Nej”, fick hon fram. ”Vill du berätta vad det är?” Hon skakade på huvudet. ”Är det för att du är fast här i stugan?” undrade han och hon skakade på huvudet igen. Han tog ett lite frustrerat andetag och hon kände hans vilja att göra allt bra igen. Hans omtanke fick henne att sakta men säkert slappna av och lyckas trycka undan minnet av Xerxes. Det var inte lönt att grotta ner sig i minnet. Då hade hon bara gett honom mer att flina åt. Det var bättre att skaka av sig alltihop och strunta i det taskiga påhoppet. Hon lyssnade på brasans knaster för att ha något annat att fokusera på och kände att Blake snart slappnade av när hon undan för undan tog sig samman. Han förflyttade sig försiktigt närmare, men drog åt sig handen för att inte bli allt för närgången. Hans beskyddande närvaro fick henne att känna sig trygg och det dröjde inte länge innan hon föll i sömn.

Amber väcktes i gryningen av att Blake långsamt och försiktigt lämnade sängen. Hon slog upp ögonen och såg hans siluett i det gråaktiga ljuset utifrån. Han letade sig vant fram till den öppna spisen och lade i mer ved. Ganska snart hade han tänt en ny brasa och ljuset flammade upp i det mörka rummet. Amber såg på honom i skenet från brasan. Hans ögon hade en nästan smaragdgrön nyans när de var så intensivt gröna. Han hade en hög panna, vilket hon hört att var ett tecken på intelligens. Hans muskler var lagom rundade och bulliga, istället för ådriga och uttöjda. Han var riktigt söt. Men det hon gillade mest hos honom var nog att han var så trygg. Lite vagt kunde hon ana att hon börjat få varma känslor för honom under den ärrade yta som Xerxes lämnat hos henne. Problemet var bara att det var så mycket han inte kunde berätta för henne. Hon hade ingen aning om hur mycket hon vågade lita på honom när han verkade vara så bunden att lyda Zaria som höll dem båda fångade i stugan. Kvinnan han kallade Härskarinna.

Blake lämnade till slut den öppna spisen och kom tillbaka till sängen. ”Oj. Väckte jag dig?” undrade han när han såg att hon var vaken. ”Ja, men det gör inget”, svarade hon. Han satte sig på sängkanten och log varmt mot henne. ”Frukost?” ”Ja, tack.” Han log lite bredare åt hennes snabba svar och reste sig för att gå ut till köket. Amber sträckte ut sig och passade på att lata sig lite innan hon blev för kissnödig. Hon såg inte fram emot att använda dasset igen, men så illa var det förstås inte. Hon kunde nog uthärda det om hon var tvungen. Men snart var hon tvungen att börja jobba på att finna en väg ut och samtidigt få svar på allt det som Blake inte ville berätta för henne. Det skulle knappast bli enkelt.