Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.20 Frågor och svar

Amber låg hopkrupen vid Denzils sida i den stora fåtöljen och såg på lågorna som dansade över veden. Han höll armen om hennes axlar och hon kände sig varm och trygg.
Hon hade samlat sig lite och började bli nyfiken igen. Nu när hon egentligen inte var en Venires hade hon en helt ny släkt att förstå sig på.
”Hur blev det egentligen med allt blod som mamma drack? Är jag fortfarande mer släkt med Amadeus än med er?”
”Nej. Både din mamma och jag har starka gener, så Amadeus har bara tagit över en dryg tredjedel. Man kan säga att du har två biologiska pappor och en mamma.”
”Hm... Amadeus känns inte som någon pappa.”
Denzil skrattade till.
”Nej. Men det ska bli roligt att berätta det för honom.”
Amber log brett och såg upp på honom.
”Att du och han har en dotter tillsammans?” undrade hon roat.
”Precis.”
Amber lade kinden mot hans bröst igen och log för sig själv. Det skulle bli ett omtumlande samtal för den inbitne ungkarlen som planerat att aldrig skaffa barn.
”Men jag tror inte att Amadeus har något emot det. Jag vet att han redan ser dig som en dotter och han och jag kommer mycket bra överens. Om inte annat blir han lättad att ha en till som han kan lägga ansvaret på. Jag träffade honom nyligen och han pratade en hel del om dig. Du har haft stor inverkan på honom och ärligt talat så verkar han äntligen ha mognat lite.”
Amber log igen innan nästa fråga dök upp.
”Hur är det med alla förmågor som jag utvecklat då? Har det med Amadeus att göra eller är det något jag har av dig?”
”Det har du nog av mig. Att Carol gav din mor av Amadeus’ blod har nog bara förstärkt de gener du har av honom, men mina gener har hållit tillbaka de egenskaper du kunnat få av honom. Dina förmågor kommer ifrån din mor och mig... Om du bara visste hur lik henne du är.”
Det sista sa han lite ömt och strök henne över håret.

De satt tysta en stund innan Ambers nyfikenhet plockade fram fler frågor.
Hon höjde huvudet och mötte hans blick.
”Men om du är min far... Har jag mer släktingar på din sida då?”
Han log.
”Ja. En del. Du är mitt enda barn, men jag hade en bror som blev vanlig häxmästare. Han fick två barn och deras ättlingar lever än. Jag har ingen större kontakt med alla. De har spridit ut sig och många har tappat sina förmågor. Men de som har förmågor har jag hållit ett öga på och min lärling är en ättling till min bror. Chads föräldrar omkom i en strid med onda häxmästare, så han bor hos sin mormor nu. Hon har inga förmågor, så jag har åtagit mig uppgiften att lära upp honom.”
”Ättlingar? Hur gammal är du egentligen?”
Han log snett.
”Hur gammal jag är kan jag inte svara på. Min ålder bromsade in efter trettio och var det stannade vet jag inte. Men jag har levt i över 500 år.”
Amber såg på honom en stund.
”500? Så då är du född på 1500-talet?”
”1600, men ja, det var ett tag sedan.”
”Hm...”
Hon la huvudet mot hans bröst igen.
”Försök att sova lite nu. Vi ger oss av mot tågstationen i morgon och så söker vi upp Amadeus. Jag tror att han är i England”, sa Denzil och strök henne över håret igen.
”På tal om England... Du har också en brittisk accent, precis som Amadeus.”
Denzil skrattade för sig själv.
”Du tänker inte sluta ställa frågor i första taget antar jag?”
”Förmodligen inte.”
”Hm... Men ja. Jag är uppvuxen i England, men jag är född på Irland. Större delen av min släkt kommer därifrån, vilket också är din släkt.”
”Hm... Så jag är irländare?”
”Delvis. Du har ju Amadeus’ anlag också och han är från England. Din mamma är också därifrån och går man riktigt långt tillbaka i Carolyns och Amadeus’ släkt så hamnar man i både Sverige och Finland.”
”Wow...”
”Mm. Men sov nu. Det blir en lång färd i morgon.”
Amber suckade lite förtretat och lade sig till rätta. Hon hade velat fråga mer, men Denzil verkade inte ha planer på att lämna henne än på ett tag så det fanns ju tid för frågor senare.
Hon såg på elden en stund innan hon slöt ögonen och lyckades somna.
Utanför hade stormen börjat lägga sig och med lite tur skulle det vara lugnt följande morgon när de gav sig av. Amber kände sig fullkomligt trygg, även om hon befann sig i ett slott som tillhört en känd och mycket grym vampyr. Slottets kusliga atmosfär påverkade henne inte längre. Hon var så trygg som hon kunde bli.

Denzil hade mat med sig i sin packning, vilket Amber inte hade tänkt på. Det var en oerhörd tur att han hittat henne, annars hade hon varit väldigt hungrig vid det här laget.
De åt en ganska stadig frukost vid den öppna spisen innan de byltade på sig kläder och gav sig ut för att fånga in sina dimhästar.
”Jag kan inte begripa att du red utan sadel. Du kunde ha blivit sjuk”, muttrade Denzil medan han spände fast ett extra fårskinn på Grafits rygg.
Amber log.
”Jag hade så bråttom iväg.”
”Vad var det som fick dig att ge sig av så hastigt? Var du bara rädd att bli fast i slottet med Gerard, eller var det något mer?”
Amber skruvade lite på sig.
”Jag släppte lös hans djinn”, medgav hon.
Denzil sneglade på henne innan han brast i skratt.
”Ja, det skulle nog ha gjort honom lite upprörd”, sa han sedan.
”Inte bara det... Jag fick djinnen att lova mig att befria alla andra fångar efter att jag lämnat slottet som gentjänst för att jag befriade honom...”
Denzil skrattade igen och skakade på huvudet.
”Ja, jag antar att jag får händerna fulla med dig. Du är lika påhittig som din mor... Och mig med för den delen.”
Amber slappande av och log när han inte blev arg.
Han vinkade henne sedan till sig och hjälpte henne upp på Grafit.
”Vad heter din dimhäst?” undrade hon.
”Herstal.”
Denzil svingade sig upp på Herstal utan ansträngning. Han hade ju haft gott om tid att öva upp sig, så han var utan tvekan en duktig ryttare.
”Hur kommer det sig att du sökte upp mig nu?” undrade Amber när de kommit i rörelse.
”Jag frågade Amadeus om jag skulle hämta dig i hans ställe när han var ute på uppdrag och för den delen är portförbjuden i Gerards slott. På så sätt kan ingen veta varför jag egentligen ville få tag i dig. Jag gjorde bara en gammal vän en tjänst.”
”Så att ingen blev misstänksam på att du visade intresse för min säkerhet?”
”Precis.”

De lunkade fram i de lite mer förrädiska trakterna och ökade sedan farten när de kom till säker mark.
Amber kände sig allmänt lycklig och bara njöt av situationen. Hon hade en pappa och en som faktiskt tyckte om henne också. En riktig pappa, som älskade henne och inte någon som bara utnyttjade henne som en nyckel till makt.