Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.37 Hämndens eld

När en eld brann i den lilla kaminen i vardagsrummets hörn var det en nästan gemytlig stämning i stugan. Amadeus satt i soffan bredvid Amber, medan Blake satt nedsjunken i en fåtölj. Utanför hade mörkret lagt sig och rummet lystes upp av flera blockljus som placerats på ett bord i hörnet av rummet, samt några stearinljus i en krona i taket. Amber lutade huvudet mot Amadeus’ axel och såg på lågorna som dansade bakom den igensotade glasrutan i luckan på kaminen. Denzil kom in i rummet med två koppar te i var hand. Han gav en åt Blake med en gång, innan han räckte en åt Amadeus. När han gav en av kopparna åt Amber gav han henne en menande blick. De var överens om att jungfruörten inte skulle nämnas för Amadeus. Han var arg så det räckte och risken fanns att han skulle explodera igen om han fick veta att det fanns ännu en fara med det som hänt. Amber visste att hon fått ett speciellt te som innehöll jungfruört, så att hon inte behövde oroa sig över någon framtida graviditet. Med sin kopp i händerna slog Denzil sig ner bredvid Amber i soffan. ”Har vi bestämt vem som ska sova var?” undrade han. ”Vad finns det för rum då?” undrade Amadeus. ”Kammaren här nere har en bäddsoffa och på övre våningen finns en vindskammare med en stor säng och en soffa. Sedan har vi soffan här nere.” Amadeus nickade. ”Du tar kammaren, jag sover på soffan med Amber i sängen där uppe och Blake får ta soffan här inne”, bestämde Amadeus. ”Helt okej för mig”, tyckte Blake. ”Vi kan ju sova med kläderna på för att vara helt säkra”, föreslog Denzil. Amadeus nickade igen. Amber smakade på sitt te. Det hade en besk bismak, trots att hon kände att Denzil lagt i lite extra socker för att mildra smaken. Inte var det någon trevlig upplevelse, men hon kunde gott och väl genomlida den för att känna sig trygg. Hon ville inte veta att hon bar Xerxes barn helt plötsligt. Efter en stund ställde Amadeus ifrån sig koppen på ett sidobord och reste sig. ”Jag går upp och gör i ordning. Kommer du upp sen?” Han gav Amber en frågande blick. ”Så snart jag druckit upp mitt te”, lovade hon.

Amber tömde i sig allt te för att vara säker, innan hon gav koppen till Denzil. Han gav henne ett varmt leende som hon besvarade, innan hon reste sig och följde den knarriga trappan upp till vindsrummet. Amadeus hade bäddat sängen åt henne och tagit en kudde och en filt åt sig själv till soffan. ”Känn dig som hemma”, sa han skämtsamt och slängde sig på soffan. Amber stängde dörren efter sig och gick bort till sängen. Det ensamma ljuset på sängbordet lyste upp rummet med de fuktskadade tapeterna och veckade trasmattorna på golvet. Tapeterna hade en gång haft ett mönster av rosa blommor och blad, men de var oerhört urblekta och man kunde bara vagt ana det egentliga mönstret. Amadeus sparkade av sig skorna på golvet vid soffan och gjorde det bekvämt för sig. Amber kröp ner under täcket och undrade om hon äntligen skulle få sova en lugn natt i trygghet. Så långt hade hon varken varit trygg eller sovit ordentligt, så det vore trevligt med en god natts sömn. ”Kan jag släcka?” undrade hon när hon låg hyfsat bekvämt. ”Gör det du”, svarade Amadeus från soffan. Amber reste sig på ena armbågen och blåste ut ljuset. Mörkret slöt sig om dem och Amber sjönk ner under täcket. Hon hade väntat sig att det skulle bli svårt att somna efter allt som hänt, men händelserna hade även tröttat ut henne. Det dröjde inte så länge innan hon somnade.

Amber väcktes brutalt av att Amadeus mer eller mindre rev upp henne ur sängen innan hon ens hunnit vakna. Skakat försökte hon inse vad som hände medan Amadeus mer eller mindre bar henne mot dörren. Det kändes som om själva huset drabbats av panik. Hon kände chocken och förskräckelsen i träet i väggarna. Sedan möttes hon av röklukten. ”Spring. Ta dig ut så snabbt du kan. Jag ska se till att de andra är med”, sa Amadeus i hennes öra, medan han föste ner henne för trappan. Utanför sovrumdörren var röken tät och bara ett vagt gulaktigt sken ledde dem ner för trappan. När de kom ner till hallen låg röken tät i taket medan det var relativt fri sikt nere vid golvet. Amadeus förste henne mot dörren medan han själv dök in i kammaren där Denzil fanns. Amber stannade vid dörren och såg sig om. Elden klättrade upp för väggarna i köket och vardagsrummet likt pelare av lågor. Amadeus dök upp igen med Denzil över axeln. ”Sätt fart, Amber! Det är snart övertänt!” ropade Amadeus åt henne när han passerade för att ta sig ut genom dörren. Amber var precis på väg att följa honom när hon fick syn på Blake. Han stod mitt i vardagsrummet och verkade precis ha reste sig från soffan. ”Blake! Kom!” ropade hon åt honom. Han tittade upp och fick syn på henne. Det var något olyckligt över honom och han såg riktigt bedrövad ut. Han skakade på huvudet. ”Jag är ledsen, Amber. Jag kan inte.” Amber såg chockat på honom och förstod inte vad han pratade om. ”Blake! Du kommer att brinna inne! Kom!” ropade hon desperat. Han skakade på huvudet igen. ”Jag är ledsen, Amber.” Amber blev stående med halvöppen mun och bara såg på honom. Hon kunde inte förstå varför han inte följde henne ut och ännu mindre vad han bad om ursäkt för. Plötsligt högg Amadeus tag i henne bakifrån och lyfte henne. ”Blake!!” Hon kände hur paniken högg tag i henne än mer våldsamt än förut. Blake såg ledsen ut och skakade bara på huvudet åt henne. Hon skrek hans namn igen, men röken och elden blossade upp så våldamt att han försvann i infernot. Amadeus bar ut henne utan att låta sig besväras av hennes kamp. Hon försökte ta sig loss för att springa in till Blake. Han behövde ju komma ut. Annars skulle han dö där inne. Amber skrek igen och nu började paniken höras så pass i hennes röst att det knappt gick att höra vad hon sa. Amadeus bar ut henne på gräset och höll fast henne med en arm om hennes midja, medan han gick ner på knä för att försöka få liv i Denzil. Stugan var redan övertänd. Lågorna visade var byggnaden stod, men det gick inte att se annat än eld. Mellan de dansande lågorna fanns bara något svart och oidentifierbart. Lågorna såg ut att rinna fram likt vatten genom fönstren, men längs taket istället och sökte sig uppåt när de nådde ut. Vid det laget började hon inse att Blake var borta. Det var omöjligt för honom att leva där inne. Inget kunde överleva i lågorna. Vagt hörde hon Amadeus prata med Denzil i ett försök att få liv i honom, men utan att höra vad han sade. Själv var hon lamslagen, men en knappt närvarade del i henne kände lättnad när Denzil hostade till och rörde sig. ”Denz. Vi måste härifrån. Vi måste ta portalen till Gray Hills”, sa Amadeus med en hand på Denzils axel. Denzil rörde sig mödosamt, men tog sig sedan upp. ”Kom igen, Denz. Upp med dig. Vi måste härifrån.” Amadeus reste sig och drog upp Denzil på fötter. Amber bar han under armen. Denzil lyckades få balansen under kontroll och höll sig stående med en arm om Amadeus’ axlar. Amber såg förtvivlat på den brinnande stugan medan de gick mot den portal som Denzil lyckats öppna. Ena stunden stod stugan där i ljusan låga och i nästa blixtrade ljus förbi och de klev ut på gräsmattan vid Black Wings Hill. Tystnaden blev med ens påtaglig. Det var mörkt och tyst och mycket kallare utan lågorna. Denzil hostade igen och Amadeus mer eller mindre bar dem båda mot det mörka huset. Framme vid dörren sparkade han på den. ”Heather! Öppna dörren!” vrålade han. Han stapplade sedan till när Denzils knän gav vika, men lyckades hålla sig stående. Det tog några sekunder innan det klickade till i dörren och den svängde upp. Lampan tändes i taket och Amadeus släpade in Amber och Denzil i hallen. Dörren stängdes efter dem och en yrvaken Chad kom ner för trappan. ”Vad i hela friden har hänt?” undrade han. ”Ta hand om Denzil. Jag bär upp Amber och lägger henne i sängen”, sa Amadeus. Chad skyndade ner och tog över när Amadeus lämnade över Denzil åt honom. Med ett lite vänligare grepp om henne bar han upp Amber till hennes rum. Hon kände sig mer eller mindre apatisk nu när insikten om att Blake var borta hade sjunkit in. Amadeus drog av henne tröja och jeans innan han bäddade ner henne i sängen. ”Amadeus?” Det var de första ord hon fick ur sig sedan hon skrikit efter Blake. Hon låg på sida med ryggen mot sängkanten och han satte sig på sägen bakom henne. ”Varför kunde inte Blake gå ut ur huset?” Hennes röst var svag och nästan viskande. Amadeus suckade djupt och lade en hand på hennes axel. ”För att Zaria inte lät honom... Hon måste ha hittat oss och branden var dels ett försök att stoppa oss, men samtidigt var det en hämnd på honom för att han svek henne. Det var därför som jag hade bråttom med att få oss därifrån. Branden var hennes verk.” Det var tyst en stund innan Amber samlat kraft till nästa fråga. ”Hade vi kunnat hjälpa honom?” undrade hon. ”Nej. Zaria såg till att han stannade i stugan och hade vi försökt få ut honom hade han kämpat emot tills vi alla blivit kvar där inne. Det var därför jag bar ut dig med en gång.” Amber nickade. Amadeus satt tyst och stilla bredvid henne en stund innan han strök henne över axeln och reste sig. ”Vila så länge du vill. Jag ska se till att ingen stör dig”, lovade han. Amber nickade igen. Hon var tacksam för att Amadeus visste att hon ville vara ifred. Så snart han stängt dörren efter sig blev det tyst och mörkt i rummet. Till en början stirrade hon bara tomt mot det bleka fönstret med den mulna natthimlen utanför. Man kunde nätt och jämnt se trädens skuggor mot den mörka himlen. Sedan började tårarna stiga i hennes ögon tills hon bröt ihop. Hon kröp ihop i fosterställning och begravde ansiktet i kudden. Sedan skakade och snyftade hon tills hon trodde att hon skulle gå i bitar. Så fort det lugnat sig såg hon Blakes sorgsna ansikte framför sig och hans sista ord ringde i hennes öron. ”Jag är ledsen, Amber.” Sedan bröt hon samman igen.