Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.21 Avfärd

De stannade en bit ifrån ett nedgånget hotell och satt av sina dimhästar.
De tog av all utrustning och släppte lös dimhästarna, som genast försvann i ett svep av snöyra.
För att inte väcka så mycket uppmärksamhet gömde de dimhästarnas utrustning i sina väskor innan de gick in på hotellet.

Denzil gick först och Amber följde tätt efter. Hotellet hade en sliten och mörk inredning. Den mörkgröna heltäckningsmattan på golvet hade nog sett bättre dagar och tapeterna var urblekta.
Denzil stannade framför en dörr i slutet av en korridor och såg på henne.
”Låt mig bara kika in först och se att han... är anständig”, sa han.
Amber nickade bara och Denzil knackade på dörren innan han låste upp den.
”Redan tillbaka?” hörde hon en kille i tjugoårsåldern säga när Denzil steg in i rummet.
”Ja. Amber är med, så sköt dig.”
Denzil sa det lågmält, så det var förmodligen inte meningen att hon skulle höra.
Denzil klev ut i korridoren och höll upp dörren åt henne.
”Stig in. Här har du Chad Blackwolf. Lika vaksam och alert som vanligt”, muttrade Denzil lite irriterat.
Amber klev in i rummet och såg sig om.
Rummet hade en brun heltäckningsmatta på golvet och vita väggar. Gardinerna var senapsgula och möblerna var gjorda i mörkt trä.
På den obäddade sängen med vita sängkläder låg en kille på mage med fötterna lutade mot huvudgaveln. Han var inte lika lång som Denzil men mer muskulöst byggd. Hans näsa var bred och håret var brunt. Ögonbrynen var tjocka och ansiktet lite runt. Han påminde inte alls om Denzil, om det inte vore för de blå ögonen. De var inte lika intensiva som Denzils, men nog kunde man se ett släktdrag där.
Han såg trevlig ut och verkade vara den glada och lättsamma typen.
”Tjabba”, sa han kort innan han såg på teven igen som stod på en bänk framför fönstret i sängens fotända.
Hon förstod varför han låg vänd åt det hållet i sängen, för teven var inte mycket större än en mikro.
Han plockade långsamt i sig ostbågar som han hade i en påse på sidan om medan han lite slött hängde med i programmet. Han gav inget vidare ordnat intryck när han hade boxershorts, t-skjorta och stumpor på sig, men låg man i en obäddad säng så var det väl ganska passande.

”Slå dig ner vettja”, sa han med en gest mot sängen bredvid sig.
Amber gick fram och satte sig på den lediga sänghalvan.
”Ska vi iväg snart?” undrade Chad med en blick på Denzil.
”Jag ska ta reda på när nästa tåg går. Gör inget dumt medan jag är borta och du vet vad jag menar med det”, sa Denzil bestämt.
”Ingen vuxenunderhållning”, sa Chad som om han behövde säga det ofta.
”Ingen vuxenunderhållnig”, upprepade Denzil med samma bestämda ton.
Sedan lämnade han rummet.

”Han spärrade alla bra kanaler när han lämnade mig här, men det var inte så svårt att koppla bort spärren. Jag har kollat på sjukt mycket brudar”, sa Chad som om det vore en bedrift.
”Hm. Kul för dig.”
”Var inte så stel. Lägg dig ner och koppla av. Ta för dig bara”, sa han och vinklade påsen med ostbågar åt hennes håll.
”Tack, men det är bra.”
Chad flinade för sig själv och tog ett knippe till ur påsen.
”Har du varit Denzils lärling länge?” undrade hon.
”Ett tag... Två år kanske... Jag var lärling hos farsan tidigare, men han dog ju...”
”Hm.”
Amber var inte säker på vad hon skulle säga. Hon hade själv förlorat sina föräldrar – eller sin mamma och den hon trott att varit hennes pappa. Men hon hade bara varit några månader då. Om det hela hänt för ett år sedan och Chad var tjugo nu så hade han förlorat sina föräldrar som nittonåring. Det var något helt annat.

”Så du är Denzils unge?” undrade han sedan och svepte över henne med blicken.
”Tydligen.”
Chad flinade.
”Bra. Han kan behöva någon annan att klänga på. Jag har fått vara substitut ett tag nu och han kan vara som en hönsmamma emellanåt. Inte för att han tvekar när han sparkar in mig i rummet med en död vampyr eller så, men det märks att han saknat något.”
Amber nickade bara och vilade blicken på teven.
Det var något trist program om teknik, men det var i alla fall något att titta på.
Ljudet från teven och prasslet från ostbågepåsen var det enda som bröt tystnaden tills Denzil kom tillbaka.

”Tåget går om tre timmar. Vi har gott om tid att äta något och packa ihop våra saker”, sa Denzil och stängde dörren efter sig.
”Eller... så kunde vi ta det snabba sättet”, sa Chad försiktigt och sneglade på Denzil.
Denzil såg irriterad ut.
”Kom igen. Jag vet att du försöker lära mig tålamod och att kunna resa världen över på egen hand, men Amber är ju inte din lärling och hon har knappast ens rest på det snabba sättet än. Det vore väl en nyttig erfarenhet för henne?” lirkade Chad.
”Snabba sättet?” sa Amber förvirrat och såg från Chad till Denzil.
”Med superfart. Man rider som i en tunnel på dimhästar. Det är bara ytterst få häxmästare som kan öppna sådana portaler och vad jag vet så är inte Amadeus en av dem”, sa Chad.
Denzil suckade och verkade motvillig.
”Så vida du inte tycker att jag har ett mycket gott inflytande på Amber som du vill ha mer av?”
Denzils axlar sjönk och han verkade ge med sig.
”För all del. En gång kan inte skada”, sa han och Chad såg nöjd ut.
”Men det får inte bli en vana. Lättja passar inte för en häxmästare”, tillade Denzil strängt.
”Nej, nej. Men att sitta på tåget några timmar med Amber skulle ge oss gott om tid att lära känna varandra och jag skulle inte ha något emot att lära känna henne ordentligt.”
”Du ha redan fått din vilja igenom, så bre inte på mer än nödvändigt”, varnade Denzil.
Chad log nöjt och stoppade några ostbågar i mun.
”Men om vi ska ta en portal så kan vi lika gärna ge oss av med en gång. Klä på dig och red upp i den här röran, så kan vi äta lunch hos Ruby”, sa Denzil.
Chad stönade och hävde sig ur sängen.
Han rafsade åt sig lite kläder och gick in på toaletten.
Amber klev ur sängen och började bädda den för att hjälpa till.
”Du behöver inte göra det där. Han är gott och väl gammal nog att bädda sängen själv och vi har ingen brådska”, sa Denzil och satte sig i en stol.
”Det spelar ingen roll. Jag gillar inte det här rummet och ser fram emot att få träffa Amadeus igen. Kan vi komma iväg lite tidigare om jag hjälper till så hjälper jag till”, sa hon och slängde påsen med ostbågar i soporna. Hon hade aldrig gillat lukten av dem. Smaken var det inget större fel på om man var tillräckligt hungrig, men nog föredrog hon något annat om det fanns ett val.

Efter en halvtimme hade de packat ihop sina saker och lämnat hotellet.
De gick in i den täta granskogen söder om hotellet och fortsatte tills de var utom synhåll.
Denzil stannade i en glänta och delade ut träns åt dem.
”Inget fårskinn?” undrade Amber när hon tog emot det som hon tilldelats.
”Onödigt i det här fallet. Vi ska inte så långt”, sa Denzil.
”Nä. Vi ska ju bara till England”, sa Chad retsamt när hon tog emot sitt träns.
Denzil gav honom bara en blick, innan han vände sig mot skogen och kallade på Herstal.
Amber kallade på Grafit.
Snön yrde upp som om en vindby drivit upp den och hästlika skepnader kom mot dem i snöyran.
”Grafit? Så fantasifullt”, sa Chad.
Han lät inte retsam, men Amber gav honom ändå en vass blick.
Chad kallade på Mistral.
”Man kan ju gissa var du fick namnet ifrån”, sa Amber retsamt medan hon placerade bettet i mun på Grafit.
Chad bara flinade och fångade in sin dimhäst.

Så snart de var klara och satt på dimhästarnas ryggar ställde Denzil sig i spetsen framför dem och höjde högra handen.
Amber kunde inte se om han sa någon ramsa, eller bara slöt ögonen när hon satt snett bakom honom, men snart djupnade och böjde sig träden framför dem.
De såg ut att sugas in i en tunnel som öppnade sig framför dem, men Amber anade att det bara såg ut så när portalen öppnade sig.
Portalen var ljus och verkade ha samma färger som sin omgivning. Snöns alla skiftningar och det mörka från träden blandade sig i ett virvlande mönster som sögs in i tunneln.
De manade på sina dimhästar och red in i tunneln i galopp.

Tunneln slöt sig om dem och bytte färg under resans gång. Himmelsblått, havsgrönt, vitt och mörkt blixtrade förbi dem. De hade en ganska kraftig motvind, men inte så att ögonen tårades eller så att de riskerade att knuffas ur sadlarna.
Dimhästarna galopperade, men man kände inte några stötar från hovslagen. Det var som om de vevade med benen i luften medan de färdades i en rasande fart.
Plötsligt öppnade tunneln sig, som om den gapade och hostade ut dem.
Dimhästarna slog hovarna i grästäckt mark och bromsade in på begäran.
De övergick från is till tät dimma när de kom ut i den kyliga, fuktiga luften.
Amber såg sig om.
Tunneln var som bortblåst och till vänster om dem sluttade en brant ner mot havet. Himlen var blygrå och gräset hade gulnat.
I en lugnare galopp följde de branten och snart kunde Amber se en stuga sticka upp ur en liten klunga med träd. Det verkade som att träden hörde till stugans trädgård. Utöver trädgården och stugan syntes varken träd eller hus så långt ögat nådde.
Det var inte så svårt att gissa var Ruby bodde.