Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.6 Middag med Gerard

Vid middagstid dök Greyhem upp i dörren. Hon hade inte brytt sig om att stänga den.
”Det börjar närma sig middag snart. Jag kan ju i alla fall visa var matsalen ligger”, sa han.
Hon tittade upp från boken som hon låg på sängen och bläddrade i.
”Okej ... Vem är det som lagar maten då?” undrade hon och klev ur sängen.
”Rosalie. Hon är ett spöke. En poltergeist för att vara exakt, men hon stökar inte runt så mycket. Hon är mer den husliga typen. Diskar, städar, lagar mat och sådana saker.”
”En huslig poltergeist? Det var något nytt.”
Hon lade ifrån sig boken och följde honom ut ur rummet.
”Du sa aldrig varför du är här”, påpekade hon när de gick ner för trappan.
”Min familj känner till Gerard. De skickade hit mig för att jag skulle få en ordentlig utbildning. Det finns inte mycket tid för det där hemma.”
”Varför inte?”
”Jag är äldst av fem. De yngsta kom lite på efterkälken så det är nästan över tio år mellan oss. Dessutom är de en bunt riktiga monster. Demoner och varulvar i all ära, men när Nerissa fått ett järngrepp om håret på en så gör man bäst i att be om nåd.”
Amber log brett.
”Själv då? Har du ingen läromästare? Jag hörde att du bor hos din morbror”, undrade han.
”Tja. Amadeus är egentligen min mormors morbror, men det kan man ju inte gärna säga till folk. Han utnyttjade en vampyrsmitta för att sluta åldras. Fysiskt är han 36 år, men han har levt i 112.”
”Häftigt ... Men varför är du inte lärling hos honom då?”
”Det är så mycket som vi inte vet om vår släkt. Jag har varit lärling hos Amadeus hittills och ska fortsätta med det bara Gerard fått lära mig lite av det han kan. Amadeus tyckte det var nyttigt för mig att få lektioner av någon annan ett tag.”
”Okej ... Men hur kommer det sig att Gerard vet så mycket mer om er släkt än ni själva gör?”
Amber suckade lätt.
”Amadeus bröt upp från släkten redan i tidiga tonåren och själv var jag bara några månader när Amadeus hämtade mig från mina föräldrar. Jag bodde hos fosterfamiljer tills jag blev sexton, då Amadeus kom och hämtade mig igen. Det är lite invecklat. Men Gerard lär vara besatt av vår släkt och ingen vet mer om dem än han.”
Greyhem såg fundersamt på henne.
”Vad är det för släkt du kommer ifrån?” undrade han.
”Chaembers.”
Greyhem stannade till så hastigt att han nästan halkade på trappstegen.
”Chaembers? Är du en Chaember?”
Hon stannade och såg på honom.
”Har Gerard nämnt dem?”
”Gerard? Vem vet inte vilka Chaembers var? Jag har fått höra skräckhistorier om dem sedan jag var liten ... Du kan inte vara en Chaember.”
Hon rynkade ögonbrynen och det blev tyst en stund. Hon hade inte väntat sig en så häftig reaktion och visste inte vad hon skulle säga.
”Du heter väl Venires?” frågade han till slut.
”Ja. Det var min fars namn. Min mor hette Carolyn Chaember ...”
Han verkade ha svårt att samla sig.
Till slut suckade hon.
”Jag vet att min släkt har ett visst rykte om sig, men varken Amadeus eller jag har gått in på den linjen. Amadeus bröt som sagt med släkten när han var ung och han räddade mig från dem när jag bara var en baby. Det var dessutom han som rensade bort resten av dem, så det är nästan bara han och jag kvar.
Jag kan försäkra dig om att jag inte ens har läst om svart magi och ärligt talat vet jag inte exakt vad det är som mina övriga släktingar har gjort under sina livstider. Det är därför jag är här. Amadeus tycker att det är viktigt att kunna sin historia och själv kan han inte tillräckligt mycket om den för att kunna lära mig något.”
Greyhem svalde och nickade.
”Okej ...”
Långsamt började han gå igen och de tog upp samma takt som de hållit tidigare.
”Du ser lite blek ut”, påpekade hon efter en stund.
”Det var lite chockerande bara. Man har ju fått höra en del om din släkt. Men det hade jag ändå på känn att inte du var som dem. Du är alldeles för ...”
Han hejdade sig och rodnade lätt.
”Det skulle ha märkts om du var som dem”, tillade han sedan.
Amber log.
”Bra. Då har vi rett ut den biten.”

De kom ner till den stora hallen och gick bort till den lite större dörren mellan de två trapporna som gick ner.
Amber hade känt på sig att matsalen låg där. Det verkade ganska logiskt.
Greyhem gick fram och öppnade båda dörrarna.
Efter kylan i hallen slog en behaglig värme emot dem. Det brann en stor brasa i den öppna spisen som bredde ut sig mellan fönstren mitt emot dörren. Väggarna gick i olika nyanser av rött med stormönstrade tapeter. Rummet såg lite väl mörkt ut med de midjehöga träpanelerna och det lackade mörka golvet i teak. Amber trodde åtminstone att det var teak. Hon var inte så bra på träslag.
Det bastanta bordet var i svartmålat trä och de tolv stolarna var i smide. Stolarna såg tunga ut och stolsitsarna var klädda med röd sammet. Hela rummet gav ett lyxigt och dyrt intryck. Inte minst för att de höga fönstren låg bakom ett svall av gardintyg. Dessutom hängde två stora kristallkronor – upplysta av en drös stearinljus – i var ände av rummet.
”Oj ... Inte direkt vad vi har där hemma”, fick Amber fram.
”Nej. Jag tvivlar på att många har det så här”, sa Greyhem och gick bort till ett av fönstren.
Bordet var dukat för tre i ena änden med en förgylld och blankpolerad servis. Amber antog i alla fall att det var förgyllt, så vida det inte var solitt guld alltihop. Med tanke på hur resten av huset såg ut så skulle det inte förvåna henne.
”Har du sett Draculas slott förut?” undrade Greyhem och höll undan gardinen.
Amber gick bort till honom och tittade ut.
Nu visste hon varför slottet hette Vargstupet. Strax utanför fönstret gapade en enorm klyfta. Det såg ut att vara en ravin. Det var minst hundra meter ner.
Hon rös och fick nästan svindel. Höjder var inte direkt hennes starka sida. Man fick nästan en känsla av att hela slottet skulle glida ner över kanten.
Hon tog ett steg tillbaka och tog ett samlande andetag.
”Förlåt. Har du höjdskräck?”
Hon nickade bara och tog ett andetag till.
Greyhem släppte gardinen, trots att hon inte kunde se det gapande stupet när hon stod lite längre ifrån fönstret.
”Det är okej. Jag kanske vänjer mig”, sa hon positivt.
”Vi kanske ska undvika att titta ut?” undrade han.
Hon skakade på huvudet.
”Om jag står en bit ifrån så ser jag inte hur långt det är ner. Dessutom vore det synd att inte få se Draculas slott nu när jag är här”, sa hon och lät lite morskare än hon kände sig.
Han nickade och drog undan gardinen lite till.
”Det är precis mitt emot”, sa han med en gest mot den högre branten på andra sidan klyftan.
Hon höjde blicken och såg upp på en mörk siluett mot den nu ganska svaga skymningen. Solen hade gått ner och på de breddgrader de befann sig var inte skymningen särskilt långvarig. Den mörka siluetten hade mängder av tinnar och torn. I jämförelse med slottet de befann sig i var Draculas slott magnifikt. Stort, majestätiskt och oerhört kusligt. Hon fick nästan gåshud av det, som om slottet iakttog henne. Hon kunde knappt slita blicken från det, vilket fick henne att förstå den kraftfulla karisma som Dracula påstods utstråla.

”Häftigt. Eller hur? Jag stod och stirrade på det i nästan en halvtimme första gången jag såg det, tills Gerard slet bort mig från fönstret. Det där är Dracul. Dracul härrör från det rumänska ordet för Drake. Gerard har berättat varför slottet heter så, men det är en lång historia.”
Greyhems ord väckte henne ur tankarna.
”Dracul? Har det något med hans namn att göra? Dracul som i Dracula?”
”Ja. Gerard berättar nog om det där i morgon. Han brukar låta sin första lektion handla om vampyrer. Förmodligen för att Draculas slott ligger precis på andra sidan klyftan.”
Amber nickade bara.
Det skramlade till bakom dem och Amber snodde runt.
På bordet stod plötsligt serveringsfat med ångande mat, såskannor och skålar. Hon hade inte hört någon bära in allt. Hade allt burits in på en gång, när det bara skramlat till en gång?
Greyhem släppte gardinen och gick bort till en av stolarna på långsidan. Han drog ut stolen och gav henne ett blygt leende. Hon besvarade leendet och gick bort till honom. Sådana artigheter kändes ganska naturliga i den miljö de befann sig i.
Han hjälpte henne att skjuta in stolen igen när hon satt sig, innan han gick och satte sig mitt emot henne. Den lite större stolen vid bordets kortända var förmodligen reserverad för Gerard.
”Ska vi börja, eller kommer han snart?” undrade hon.
”Han brukar dyka upp ganska snabbt efter att maten serverats.”
Mycket riktigt hördes snart steg från hallen. Gerard kom in i rummet och gick bort till sin plats.
De tog för sig under tystnad av maten och hade ätit en tredjedel av sina portioner innan Gerard sa något.
”Imorgon bör vi nog utfodra bäckahästen. Du kan ta Amber med dig. Det blir nog en nyttig erfarenhet, men försök att inte förklara så mycket för henne. Risken finns att du ger henne fel uppgifter och det är trots allt jag som ska stå för hennes utbildning”, sa Gerard till Greyhem.
Greyhem nickade snabbt.
”Något mer?” undrade han sedan.
”Ja, ni kan ju vattna skogshäxan och så kan du ge Amber en rundtur i den ofarliga delen av källaren, medan ni ändå är där nere”, sa Gerard och bredde ett tjockt lager smör på en bit knäckebröd.
Amber såg från den ena till den andra, men fick inte ögonkontakt med någon av dem. Båda var för upptagna med maten.
Hon undrade vad som egentligen fanns där nere i källaren och vad ”ofarliga delen” av källaren innebar. Hon hade aldrig gillat källare. Framför allt inte de utan fönster som gav en känsla av underjordiska katakomber. Risken var stor att det var just den typen av källare som fanns under slottet. Dessutom var hon inte så säker på om hon ville veta vad det var där nere som åt inälvor till middag.

Efter maten gick hon och Greyhem upp till sina rum igen. ”Ska jag vara helt ärlig så känns den här kvällen lite trist och händelselös. Visserligen är det min första dag, men något måste det ju finnas att göra? Jag är inte så förtjust i att bara sitta på mitt rum flera timmar i sträck”, sa hon lite besviket. Hon hade haft betydligt högre förväntningar om sin vistelse i slottet. ”Du kan nog vara glad att det är lite lugnt just nu. Du kommer att bli den som ska assistera Gerard när han gör sina experiment. Jag bara sköter lite allmänna sysslor när jag inte studerar, men du är här för den tunga utbildningen. Tro mig – du kommer att uppskatta varje lugn stund du kan tillbringa på ditt rum.” Amber sneglade på honom. ”Experiment?” ”Ja. Inte tror du väl att Gerard lärt sig allt han kan genom att läsa böcker? Han föredrar att ta reda på saker och ting själv. Då får han rätt information, som han kallar det. Han litar inte på att de som skrivit böckerna har undersökt saken tillräckligt noga.” ”Har du något exempel?” Greyhem funderade en stund. ”Vet du hur länge det tar för en vattennymf att dö av uttorkning?” undrade han sedan. ”Nej.” ”Det gör Gerard...”, sa han och gav henne en menande blick. Amber kände en kall kåre rinna ner för ryggen. Om det bara var ett exempel på vad Gerard gjorde för experiment så rös hon vid tanken på vad hon kunde utsättas för. Hennes vistelse i Vargstupet kanske inte skulle bli så trevlig i alla fall.