Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.17 Förföljd

Snön föll tät, så hon fick rida närmare vägen än hon tänkt sig, men snön skulle nog sopa igen spåren efter henne ganska snabbt om den fortsatte att falla lika tätt.
Dessutom skulle det täta snöfallet dölja henne om Gerard var i antågande.

Att rida dimhäst i minusgrader var inte den bästa idé hon haft. De såg inte bara ut som is, de var dessutom lika kalla som is. Hon red i rask trav för att spara tid, men mycket snabbare gick det inte att rida när hon behövde se vart de red. Hon var tvungen att hinna vara uppmärksam hela tiden.

Äntligen glesnade den täta skogen och de kom ut strax ovanför bondgården.
Amber höll in Grafit och spanade ner mot gården.
Hjärtat föll som en sten när hon såg dimhästen som stod bunden utanför huset.
Gerard var tydligen redan tillbaka och verkade ha bestämt sig för att stanna på gården.
Hon funderade febrilt.
Hon visste inte hur länge han planerade att stanna där. Med det snöfall de hade kanske han övervägde att stanna över natten för att fortsätta nästa dag. Hon kunde inte stanna där för att vänta ut honom. Men hon kunde inte rida tillbaka till Gerards slott heller. Det enda ställe där hon hade tak över huvudet som låg i närheten... var Dracul.

Amber red snabbare än tidigare när hon banade väg snett in i skogen, tillbaka mot Vargstupet, men längre söderut i hopp om att finna en plats där hon kunde ta sig runt klyftan.
Hon höll Grafit i en kort galopp medan hon försökte att se något genom snöfallet. Hela tiden satt hon och räknade i huvudet hur länge det skulle ta för Gerard att ta sig till slottet och hur länge det skulle dröja innan han gav sig ut för att leta efter henne. När som helst kunde han vara i hälarna på henne.
Hon lyssnade nervöst efter hovslag utöver Grafits och såg sig ideligen omkring.

Snart fick hon syn på klyftan. Den var inte lika djup där som vid Gerards slott och hon hoppades att hon var nära slutet på den. Hon vek av och följde klyftan i hopp om att hon red åt rätt håll.
Kylan från Grafit började bli plågsam. Hon hade sett att Gerard haft en sadel av fårskinn på sin dimhäst och ångrade bittert att hon inte tänkt på samma sak. Hon hoppades att hon inte skulle få blåskatarr eller urinvägsinfektion.

Slutet på ravinen kom äntligen inom synhåll och hon tog sig runt den för att följa den i hög fart mot Dracul på andra sidan.
Hon red en bit ifrån klyftan, dels för att inte synas från Gerards slott ifall någon såg ut genom fönstren där, men också för att inte behöva rida så nära den djupa ravinen. Dimhästar var säkra på foten, men hon tog inga risker.

Det gamla slottet dök upp bland granarna och hon höll in Grafit.
Det såg kusligt ut med sina tomma, mörka fönster och kurade i hotfull tystnad under den snötunga himlen.
Hon red raskt runt i jakten på en väg in.

”Amber!”
Rösten var avlägsen och hördes knappt genom snöfallet, med ropet fick henne att stelna till.
Panikartat såg hon sig om.
Hon visste inte om hon skulle satsa på att söka skydd i slottet, eller om hon skulle rida in i skogen så fort som Grafit kunde bära henne. Det senare verkade vettigare, med tanke på att hon inte visste om hon ens kunde ta sig in i slottet eller inte.
Hon rev tag i tyglarna och skänklade Grafit hårt. Han svarade direkt och störtade fram i den nu lite djupare snön.
Hon hade ingen aning om vart hon skulle, men manade på Grafit så hårt hon vågade.

Plötsligt tog marken slut och den stora ravinen gapade öppet framför dem.
Grafit svängde i en handvändning, men Amber var ingen erfaren ryttare och slängdes iväg. Den tunga väskan på hennes rygg gjorde sitt och hon tumlade runt i snön.
Hjärtat flög upp i halsgropen när hon kände fötterna slängas över kanten på ravinen och vände sig runt på mage för att desperat försöka klösa tag i marken och bromsa sin framfart.
Hela benen föll över kanten medan hon kanade baklänges med fingrarna klösande i snön.

Hon blev hängande med midjan på kanten och kände skräcken frysa henne djupare än någon kyla kunde göra. Väskan hängde tungt på hennes rygg och hon undrade om hon skulle kunna hålla sig kvar.
I samma stund såg hon skepnaden av en dimhäst lösgöra sig ur snöfallet med en svartklädd rytare.
Ryttaren slängde sig av i farten med en smidig rörelse och rusade fram till henne. Han tog tag i hennes armar och slet upp henne från ravinen utan större ansträngning, innan han backade bort från den med ett fast grepp om henne.
Vid det laget hade hon uppfattat att ryttaren varken var Amadeus eller Gerard. Hon hade ingen aning om vem han var, men han slog armarna om henne och omfamnade henne som om han verkligen varit orolig för henne. Omfamningen var lite för desperat för att vara en vänskaplig gest eller en lugnande försäkran om att faran var över. Vad hans avsikt än var så uppskattade hon omfamningen efter den skräckfyllda upplevelsen och lät sig bli kramad, även om det nästan tryckte luften ur henne.