Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.30 Stugan i skogen

Laga mat kunde han i alla fall. Den mustiga köttgrytan var bland det godaste hon ätit. Han satt mittemot henne vid matbordet och väntade tålmodigt medan hon åt. Under tiden läste han en bok och Amber uppskattade att han inte satt och såg på henne. Det hade nog känts lite pressat att bli iakttagen. Hungern stillades långsamt och hon tog sig mer tid att njuta av maten. Till slut kände hon att hon kunde kombinera ätandet med samtal. ”Vad läser du?” undrade hon och sneglade nyfiket på boken han hade framför sig. Han tittade upp och mötte hennes blick. ”En gammal häxmästarbok.” Han slöt boken halvt för att hon skulle få se pärmen. Det stod inte mycket på den och den text som fanns stämplad i den gamla läderpärmen var så otydlig att den inte gick att läsa. ”Det är mest bara anteckningar från de häxmästare som haft den”, tillade han och fällde upp boken igen. ”Gillar du häxmästare?” undrade hon. ”De fascinerar mig”, sa han med en axelryckning. ”Så du har inget emot att ha en i din stuga?” Han log utan att ta blicken från boken. ”Nej. Det är nog mest anledningen till varför du är här som kunde ha varit trevligare.” Amber hejdade sig ett ögonblick. ”Har det med kvinnan att göra?” undrade hon. Han suckade lätt. ”Ja. Men jag fick stränga order om att inte säga något.” Amber satt tyst och stilla en stund, tills han tittade upp från boken. ”Du vet väl att jag förr eller senare kommer att kräva svar på varför du och jag är inlåsta här?” undrade hon. ”Det hade jag räknat med. Men som jag sa tidigare så har jag fått stränga order om att inte säga något.” Hon höll hans blick en stund och det var han som tittade bort först. Hon kände sig märkligt attraherad av honom, men var inte säker på varför. Visst var han en av de snyggaste män hon sett, men det var något mer också och hon var säker på att det hade med deras gemensamma förmågor att göra. ”Vet du vem och vad jag är? Det borde du få svara på”, sa hon efter en stund. Så lätt tänkte hon inte ge sig. ”Inte mycket mer än vad min härskarinna vet. Att du heter Amber Venires och att du är besläktad med Amadeus och resten av familjen Chaembers. Du är dessutom en av de starkaste häxmästarna som hittills skådats, även om ingen så här långt verkar veta varför. Inte med säkerhet i alla fall. Men många är villiga att gå hur långt som helst för att få reda på det.” Amber såg misstänksamt på honom. ”Vad menar du med Härskarinna?” undrade hon. Han sneglade som hastigast på henne, men svarade inte. Hon petade lite i den nu ganska tomma skålen medan hon funderade på nya frågor som han kunde tänkas svara på. Efter en stund sneglade han på henne igen. ”Vill du ha mer?” undrade han. Hon skakade på huvudet. ”Nej. Det är bra.” Han såg på henne en stund medan hon höll blicken fäst på skålen. Snart gled hans blick tillbaka till boken. Hon såg på honom i skenet från den öppna spisen och lät blicken svepa över hans ansikte. Näsan var rak och inte så bred. Han kunde mycket väl ha kunnat jobba som modell om han inte suttit som fångvaktare i en stuga i skogen. ”Vem är hon förresten?” undrade Amber sedan. Han tittade upp och mötte hennes blick. ”Vem?” ”Kvinnan som var här. Hon som du kallar Härskarinna.” ”Hon heter Zaria och jag är hennes dödling, om du vet vad det är?” Amber skakade på huvudet. ”Tids nog lär du säkert få reda på det”, sa han och såg ner i boken igen. Hon satt stilla en stund innan hon fann nästa sak att fråga honom. ”Du kan väl säga vad du är i all fall? Jag har ingen aning om hur vi kan dela förmåga för jag hade ingen aning om att det fanns fler med samma förmåga som jag.” Han tittade upp igen. ”Vet du inte vad du är?” undrade han. Hon skakade på huvudet. ”Vad jag vet är jag bara en häxmästare.” Han såg ut att tveka en stund innan han stängde boken och lade den ifrån sig på bordet. ”Skulle du ha något emot att berätta för mig hur du kan ha så många förmågor?” undrade han. Amber tvekade, vilket han ganska snabbt insåg. ”Om du berättar lite för mig så kanske jag kan berätta lite mer för dig”, erbjöd han. Hon suckade och övervägde saken en stund, innan hon gav med sig. Hon behövde ju inte berätta allt. Att hon hade två pappor behövde han inte veta, så hon berättade bara om Julian och den smitta han gett henne som ingen visste vad var för något.