Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.29 Hjärtat av Blair

Lukten av man från kudden som hon låg med kinden mot var det första som nådde hennes medvetande. Det var rätt trivsamt. Den typen av lukt som fick en att bli lite pirrig, men hon visste ju förstås inte vems säng det var hon låg i. Hon drog sig upp ur sömnen och blev medveten om den svaga lukten av rök. Inte brandrök, utan den trevliga sorten, från en öppen spis. Det luktade även trä och gammalt tyg. Hon fick upp ögonen och såg på en vägg med ett litet fönster i. Sängen stod tydligen i ett hörn. Hon tog ett djupt andetag och vände sig om. Stugan var tom. Det var det första hon lade märke till. Sedan började hon se mer på detaljer. Den öppna spisen satt mot samma vägg som sängens huvudända. En bit ifrån spisen stod ett matbord med två stockbänkar. Dörren ut var runt hörnet i sängens fotända, där antingen en garderob eller en toalett låg. Det var svårt att avgöra när hon bara såg en vägg. Allt var av trä. På andra sidan rummet låg ett litet kök. Det såg mycket enkelt ut, men gemytligt. Det fanns en dörr mellan sängen och spisen som var stängd, så det fanns tydligen fler rum i stugan. Den var inte stor. Kanske tio kvadrat. Det var tyst i stugan, utöver ett vagt knaster från den öppna spisen. Hela stugan kändes trygg och ombonad, även om hon gärna sett mer omväxling i rummet. Lite gardiner eller mattor på golvet hade inte varit helt fel. Fast det låg i alla fall en skinnfäll på golvet vid sängen. Eftersom det var mörkt ute anade hon att det var kväll. Förmodligen hade hon sovit i lite drygt ett dygn. En härlig doft av köttgryta nådde henne och magen kurrade ljudligt, men hon vågade inte lämna sängen. Hon visste ju inte vems stugan var. Att han räddat henne betydde inte nödvändigtvis att han ville bjuda henne på mat, även om det verkade tvivelaktigt att han bara erbjöd en begränsad gästfrihet. Plötsligt öppnades dörren och en lång man klädd i en grå tröja med huva och grova hantverkarbyxor klev innanför dörren. Han var tätt följd av en kvinna med långt, blont hår som var aningen självlockigt. Kvinnan var klädd i en svart klänning, trots den kyliga natten och Amber fick genast en obehaglig känsla av kvinnans kalla blick. Det var något hos kvinnan som Amber inte gillade och hon blundade hastigt när kvinnan tittade mot sängen. Kvinnan stod vid dörren med en mycket högdragen hållning, medan mannen å andra sidan såg ganska dyster ut. Det var ännu en sak som gav Amber onda aningar. Mannen såg ner mot golvet när han sparkade av sig de grova kängorna och Amber hann ta en titt på honom, utan att vara rädd för att bli ertappad. Han hade kort, men ändå rufsigt mörkt hår och fylliga, lite breda läppar. Han var slätrakad och hade ett mycket maskulint ansikte. Vältränad var bara förnamnet när hans biceps var i samma omfång som hennes lår. Han var säkert huvudet längre än Amadeus och minst lika axelbred. "Jag kommer tillbaka i morgon och ser om hon vaknat. Gör hon det medan jag är borta så är hon ditt ansvar och nåde dig om hon sticker", sa kvinnan vasst. "Ja, frun", svarade mannen och Amber rynkade ögonbrynen. Det var ett ovanligt sätt att svara på tilltal. Kvinnan klampade ut ur stugan och låste dörren efter sig. Mannen stod kvar vid dörren medan kvinnans steg avlägsnade sig, innan han gick bort till den öppna spisen. Från en vedkorg plockade han två vedklabbar och lade dem på elden innan han vände sin blick mot sängen. Hans blick vaknade till när han såg henne och han reste sig direkt. Amber drog ihop sig lite när han kom fram till sängen. Han tornade upp sig över henne likt en massiv skugga, men rätt snabbt sjönk han ner på huk. Hans ögon var bladgröna, men även om han verkade vänlig så vågade Amber inte lita på att han var det. Hon hade redan blivit lurad en gång och all skräck hon upplevt för bara ett dygn sedan låg mycket färskt i minnet. Han lade huvudet på sned, som för att kompensera för att hon låg ner. "Hej. Hur mår du?" undrade han. Hans röst var mjuk, varm och förvånansvärt ung. "Bra", svarade hon osäkert. Han log vänligt. "Fortfarande skärrad?" undrade han. Amber svarade inte när hon inte kom på något bra svar. Han höjde försiktigt ena handen och sträckte ut den mot hennes arm som hon hade stuckit in under kudden. Amber darrade till och var nära att kasta sig bakåt. "Jag ska inte göra dig något", sa han lugnande. Han la sin varma hand över hennes arm i ett öppet och försiktigt grepp. Amber hajade nästan till. Hon kunde läsa honom som hon gjorde med träd. Inte läsa hans tankar, men hon kände vad han kände. Vänlighet, entusiasm och lite hänförelse, men också oro och nästan motvilja. Det fanns inget hot och hon kände att hon slappnade av, men samtidigt blev hon överraskad och chockad över att hon kunde känna hans känslor. Han lade huvudet på sned igen och log vagt. "Du är så förvånad... Är det inte uppenbart vad jag är?" undrade han. Amber visste inte vad hon skulle svara. Tydligen läste han henne lika lätt som hon läste honom. "Eller är det så att det är du som inte vet vad du är?" tillade han. Amber tog ett djupt andetag. "Det är nog en rätt lång historia." Han log lite bredare. "Inte mig emot. Jag har inte pratat med någon på ett tag och om jag läster dig rätt så är du mer eller mindre utsvulten. Vad sägs om att vi pratar om det hela över en bit mat?" Amber kände en våg av hunger svepa igenom henne när hon blev lovad mat och han log brett. "Jag hoppas att köttgryta blir bra? Jag heter föresten Blake." "Amber", presenterade hon sig. Han log brett och strök henne försiktigt över armen. "Välkommen till hjärtat av Blair, Amber", sa han mjukt och lite skämtsamt.