Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.22 Hemma hos Ruby

”Hur många är det som kan resa med hjälp av portaler?” frågade Amber Denzil medan de red mot den lilla stugan.
”Inte många. Jag har hört talas om folk som lyckats med det, men aldrig träffat någon. Inte så att jag känt till det i alla fall”, svarade Denzil.
”Är det svårt?”
”Ja.”
Hon sneglade irriterat på honom när han inte gav någon längre förklaring.
Han mötte hennes blick och log.
”Jag ska försöka att förklara någon gång. Men det är en lång och invecklad förklaring, så det får vänta tills vi har gott om tid. Nu ska du få träffa Ruby”, sa Denzil och gav henne ett tröstande leende.

De red in genom grinden och satt av framför stugan. Det var en mycket charmig stuga med vitrappade väggar och halmtak, som taget ur en engelsk idyll. Längs väggarna växte rosor, även om de nu var halvvissna, men det syntes att det var en frodig trädgård under sommarmånaderna.
Trädgården var full med bärbuskar bland välordnade rabatter och det fanns söta små bodar och trädgårdsskjul gömda i all grönska. Allt låg under ett tak av äppelträdens grenar.
Den blå dörren öppnades och en gråhårig dam med brunröd klänning steg ut på trappan.
Hon sken upp när hon såg dem och slog ut armarna mot Chad.
”Chad! Så roligt att se dig!” utropade hon.
Chad satt av från Mistral och gick fram till Ruby.
De kramade om varandra innan Ruby vände sig mot Denzil.
”Och dig också, Denzil.”
Sedan såg hon på Amber och ögonen tindrade till.
”Och kan detta vara lilla Amber?”
Amber log osäkert.
Att bli kallad liten kändes underligt, men Ruby verkade vara den som såg alla under tjugo år som små.
”Lilla vän. Så roligt att se dig. Men kom in nu allesammans, så ska jag laga något gott åt er.”
Ruby vände om och gick in i stugan för att sätta igång med matlagningen medan de lastade av sina dimhästar och släppte lös dem.
”Hon verkar trevlig”, sa Amber till Denzil.
Han log och nickade.
”Jodå. Hon är mycket älskvärd.”
Amber kunde inte låta bli att le när han använde så gammalmodiga ord.

Inne i stugan var det varmt eftersom Ruby använde vedspis i köket. Det var lågt till tak och Denzil fick huka sig lite under takbjälkarna.
Ruby stod och rörde ihop en gryta på spisen medan hon gnolade för sig själv.
”Nå? Hur går det med studierna?” undrade hon sedan och gav Chad en förväntansfull blick.
”Bra skulle jag säga. Vi tar bara en liten paus just nu medan Denzil hämtade Amber”, sa Chad och lutade sig tillbaka i en pinnstol.
Amber och Denzil slog sig ner bredvid varandra i kökssoffan mitt emot.
Amber satte sig längst in i hörnet, där hon hade bra överblick över hela köket.
Möblerna i trä var grönmålade och väggarna var klädda med småblommiga tapeter, men tapeterna syntes knappt under allt som Ruby hängt på dem; kopparpannor, hyllor, buketter med torkade blommor, små tavlor, vykort och krokar med handdukar och grytlappar.
I det gröna taket hängde också några knippen med torkade växter, men det verkade vara kryddor. På spiselhyllan stod kaffepannor i koppar och burkar med kryddor.
Hela köket kändes plottrigt med alla småsaker. Framför allt när fönstret var fullt med blomkrukor och hade spetsgardiner både uppe, nere och på sidorna. Mellan krukorna fanns dessutom små strandfynd i form av snäckor och vackra stenar. Golvet var täckt med trasmattor och Amber hade ett antal kuddar bakom ryggen.
Ruby verkade vara en småsamlare, som de flesta äldre människor.
Amber undrade om det var folk som vuxit upp i sådana hus som uppfunnit den stilrena inredningen, utan plotter.
Det luktade i alla fall gott från Rubys matlagning och Amber började känna sig hungrig. Det kändes oerhört skönt att vara så långt borta från Gerard och allt annat med för den delen. Hon hade inte ens sett en bilväg som ledde fram till stugan, så de var minst sagt isolerade.

”Amadeus då? Vet han att Amber är här och kan jag vänta mig att han också dyker upp till maten?” undrade Ruby och vände sig till Denzil.
Denzil suckade lätt och funderade lite.
”Jag skulle kunna leta upp Amadeus och höra med honom. Han borde nog kunna slita sig en stund. Men då måste jag först till Veronica och höra efter var han är”, svarade Denzil.
”Gör så du. Det dröjer nog ett tag innan maten är klar och jag kan hålla den varm åt er på spisen i fall ni blir sena.” Denzil nickade.
”Okej. Då gör jag så.”
Han log mot Amber innan han reste sig och lämnade stugan.
Efter en stund flammade ett svagt ljussken till strax utanför grinden till gården, lite likt en avlägsen blixt.
”Använde han ingen dimhäst?” undrade Amber och såg på Chad.
”Det behöver han inte när han reser ensam. Är man fler så är det lättare med dimhästar. Han behöver lite mer svängrum då och då slipper man gå så långt om man landar en bit bort. Dessutom skulle han bara till Veronica, vilket är i landet. Kortare distanser är lättare att hantera”, förklarade Chad.
”Var bor Veronica då?”
”Längre norrut. Hon har en egen herrgård i de norra bergen.”
”Okej.”

”Du kan ju visa Amber runt medan ni väntar på att maten ska bli klar”, föreslog Ruby.
Chad ryckte på axlarna och reste sig.
Amber följde honom på en rundtur i den lilla stugan.
Allt gick i samma anda som köket. Små prylar på väggarna, trasmattor i lager på golvet och synliga takbjälkar. Utöver köket fanns ett vardagsrum, ett badrum och ett sovrum på nedre våningen. På den övre fanns två sovrum till. Det ena var ett gästrum och det andra var Chads rum.
Hans rum skilde sig ganska markant från resten av huset. På väggarna fanns stora affischer med bilar, motorcyklar och rockband. Tapeterna var enfärgat blå, istället för småmönstrade och det fanns bara en trasmatta i blått på golvet.
När rummet låg under taknocken var det snedtak på båda sidorna om gaveln där fönstret satt. På ena sidan hade han sängen och på den andra en soffa. Garderoben var inbyggd i ena hörnet bredvid dörren och det fanns en kista på golvet vid soffan. Skrivbordet låg under fönstret och var belamrat med småprylar.
Det kändes lite som ett typiskt tonårsrum.

”Inte mycket, men jag har ju ett eget rum i alla fall”, sa Chad med en axelryckning.
”Helt okej”, tyckte Amber.
”Vill du se utsidan också? Vi hinner nog innan det blir mörkt.”
Amber såg ut genom fönstret.
Det blåste och var mulet, men det var uppehåll.
”Okej”, tyckte hon.

De lämnade Chads rum och gick ut på gården. Det fanns inte så mycket att säga om trädgården, så de gick mest bara runt i maklig takt.
”Det är inte så länge sedan du förlorade dina föräldrar, eller hur?” undrade hon.
Chad såg ut över slätten på andra sidan trädgårdsstaketet.
”Nej. Inte direkt.”
”Blev du Denzils lärling med en gång?”
Amber försökte avstyra ämnet från den mest tragiska biten när hon inte visste hur känsligt det var.
”Nej. Han kom på besök med en gång för att beklaga och ta hand om lite av det praktiska. Han ordnade med begravningen och sådant... Sedan sa han att han kunde vara min läromästare, men att han skulle ge mig tid att tänka på saken. Under tiden for han ut på uppdrag med Amadeus och tog hand om några ärenden. När han kom tillbaka accepterade jag erbjudandet och på den vägen är det.”
Amber nickade.

”Hur känns det att ha en farsa då?” undrade Chad.
Amber vaknade till efter att hon glidit iväg i egna funderingar.
”Det är lite märkligt. Men det är som om en inre instinkt säger mig att han är min pappa, så jag tvivlar inte på det eller så. Mest är jag lättad. Jag har alltid trott att mina föräldrar var helt igenom onda och att jag bara var något de tvångsmässigt skaffat för att utveckla sin ondska. Nu vet jag att de skaffade mig för att de ville skaffa mig och att de gjorde det i syfte att bryta Chaembers’ ondska.”
”Du vet väl att Denzil tänkt på dig hela tiden? Att han inte bara gjorde sin plikt och stack så att säga?”
”Jag har inte vågat fråga. Men han verkar bry sig om mig, så jag har inte haft några misstankar om att han bara struntat i mig.”
Chad log snett.
”Det var nog svårt för honom att inte komma och hämta dig när Carolyn dog. Men han hade ju avlagt sitt löfte. Dessutom hörde han att Amadeus tagit hand om dig och det fick honom väl att samla sig lite... Hur känns det att ha två farsor då?”
Amber sneglad på honom.
”Två farsor?”
”Ja. Du har ju en hel del gener från båda två. Det är ju som att ha två pappor och det är inte alla som har två biologiska pappor. Faktum är att du nog är den enda som har det. Det är ju lite häftigt.”
”Hm... Jo, det är ju sant...”

De ställde sig vid ett ställe på bakgården där de kunde se ut över den öppna slätten och lite av stranden.
”Hur kommer det sig att Ruby bosatt sig så här ödsligt?” undrade Amber och lutade sig mot staketet.
”Morfar var en häxmästare, så de bosatte sig ödsligt för att inte behöva smyga med hemligheterna. Nu är det jag som kan göra vad jag vill utan att bekymra mig över vad grannarna ser. Och lite praktiskt är det ju när Denzil kan öppna portaler här utan att någon ser det. Annars måste man vänta tills det är oväder så att portalerna misstas för blixtar.”
Amber nickade.
”För den delen trivs jag med att slippa grannar”, tillade Chad och lutade sig mot staketet bredvid henne.
”Bodde du här förut också?” undrade hon försiktigt.
”Nä... Mamma och pappa bodde i ett bostadsområde. Alldeles för mycket grannar för min smak. Men det passade ju när man var yngre och hängde med kompisar.”
”Och det gör du inte nu?”
”Nä. Häxmästare är skapta för små vänskapskretsar. Jag hängde mest med folk för att det var vad man kulle göra för att kallas normal. Men jag trivs bättre så här.”
De log i samförstånd. Sedan hörde de Ruby ropa. Maten var klar.
De lämnade platsen vid staketet och släntrade iväg mot stugan.