Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.15 Löftet

Vid middagsbordet väntade Gerard på dem. Han såg ut att ha något att säga, men lät Amber och Greyhem slå sig ner innan han började.
”Jag måste tyvärr meddela att jag inte kan stanna så läge till. Varför jag måste ge mig iväg kan jag inte avslöja, men jag har fått nyheter av det intressanta slaget. Ett uppdrag i jobbet kan man säga. Ni får ta hand om saker och ting här så länge. Jag ger mig av redan i kväll. Väskorna är packade och min skjuts borde anlända när som helst. Jag blir bara borta några dagar”, sa han medan hans blick vandrade mellan Amber och Greyhem.
Ambers hjärta bultade hårt hela tiden.
Om Gerard inte ens var hemma låg källaren så obevakad som den bara kunde bli. Hon kunde gå ner och befria djinnen så snart Gerard lämnat slottet.
Eller om hon väntade tills Greyhem sov.
Det kanske var bättre.
Hennes tankar började genast arbeta ut en plan medan de tog för sig av maten och började äta. Bättre läge än så kunde hon knappast få.

Amber låg fullt påklädd i sängen medan hon väntade på att Greyhem skulle gå och lägga sig. Hon kunde höra honom gå in till sig, men låg kvar en stund till i hopp om att han skulle hinna somna.

Efter vad som kändes som en evighet satte hon sig upp och lyssnade.
Det var alldeles tyst utanför rummet.
Hon reste sig och smög bort till dörren.
Precis som tidigare lämnade hon sin dörr lite på glänt och smög ner till den stora hallen.
I taket ovanför lyste ett fåtal ljus i den stora kronan, men det var tillräckligt för att hon skulle kunna se var hon satte fötterna på vägen ner till strömbrytaren.

Det var lite kusligt att gå ner i mörkret när hon kände den vanliga strömmen av kommunikation som svepte förbi henne från alla cellerna där nere. Det påminde henne lite om när hon några år tidigare smugit ner i en källare utan att veta vad som rört sig i mörkret. Nu visste hon vad som fanns där nere, men det gjorde inte direkt saken bättre.

Källaren såg ut precis som vanligt när hon kom ner. Avsaknaden av fönster gjorde att skillnaden på dag och natt inte märktes, men det kändes ändå annorlunda. Dels för att hon var där i ett annat ärende, men hon hade också en känsla av att djinnen visste att hon var där och i vilket syfte.

Hon gick bort till djinnens cell medan hjärtat hamrade i bröstet på henne. Med darrande händer öppnade hon haspen och drog upp dörren.
Djinnen stod precis innanför dörren och hon hajade till när hon fick se honom. Ansiktet var mycket likt en katts, med höga kindben och platt näsa. Ögonen var violetta, likt de klaraste ametister och pupillerna var ovaler på högkant.
Han stod helt stilla och betraktade henne. Hela kroppen var täckt med ett tunt, sammetsliknande lager päls i grafitgrått och under pälsen låg smidiga muskler. Det enda han hade på sig var ett höftskynke i smutsigt, trasigt tyg, men i övrigt verkade han vara vid god vigör.
Amber samlade sig snabbt och tog ett djupt andetag innan hon drog fram amuletten.
Djinnen höll sin blick låst i hennes och reagerade inte ens på att hon tagit fram det objekt som fjättrade honom vid cellen. Han var bara en aning längre än henne och de rörliga, lite spetsiga öronen var riktade mot henne.
”Skulle det göra dig fri om jag gav den till dig?” undrade hon och höll amuletten i sin knutna hand.
Djinnen gav henne en nick, utan att röra sig i övrigt.
Amber nickade och samlade sig igen. Hon kände den styrka och kraft som djinnen utstrålade och blev lite tafatt av den.
”Jag ska ge den till dig, men jag har en tjänst att be dig om i utbyte.”
Djinnen lade huvudet på sned, som om han bad henne att lägga fram sitt krav.
Amber svalde innan hon fortsatte.
”Jag vill att du väntar tills jag åkt härifrån innan du kommer tillbaka och befriar alla fångar som finns här. Och inte bara de som är här i källaren, utan i hela slottet och i slottets omgivning. Bäckahästen i skogen och spöket i köket. Alla som vill ge sig av ska få lämna slottet... Kan du göra det?”
Djinnen gav henne en ny, långsam nick.
”Och... Jag vet att du måste vara arg på Gerard för det här... men försök att inte skada honom eller så. Befria alla bara och ge er av. Okej?”
Djinnen blinkade långsamt, som för att säga att han skulle uppfylla hennes önskemål. Sedan höjde han handen och höll fram den för att ta emot amuletten.
Amber hoppades att hon inte gjorde något dumt när hon släppte amuletten i hans hand.
Han slöt handen, utan att släppa henne med blicken. Det knakade i handen, som om han krossade en bit kol i den, men visade inte minsta tecken på ansträngning.
När han öppnade den igen föll ett fint stoft mot golvet och han log plötsligt svagt. Han såg tacksam och lättad ut.
I nästa sekund gick han bokstavligen upp i rök med ett ljud som påminde om när man blåste ut en låga. Lite som folk lät i filmer när de trollades bort.
Amber blev stående en stund, osäker på om det var avklarat eller inte, men snart hade hon samlat sig och stängde dörren till den tomma cellen.

Det var först när hon lade sig i sängen som hon insåg vikten av det hon gjort och somnade med ett leende.
Allt hade ordnat sig perfekt om djinnen höll sitt löfte. Fångarna skulle bli fria allesammans och Gerard skulle förhoppningsvis aldrig få veta att hon legat bakom det hela.