Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.26 Lurad

Amber vaknade strax efter soluppgången. Hon sträckte på sig och låg kvar en stund innan hon sneglade bort mot Dereks säng. Han låg på mage med ansiktet åt hennes håll. Den arm som han hade mot henne hade han grävt in under kudden och den andra låg utsträckt mot sängkanten.
Han såg oerhört söt ut när han sov och hon hade svårt att slita blicken från honom. Det var märkligt vad snabbt hon blivit fäst vid honom.

Hon såg på honom i nästan en timme utan att tröttna. Sedan vaknade han och de gjorde sig klara att åka vidare.
Amber kände sig uppslukad av ett disigt lyckorus och brydde sig inte om att se vart de åkte. De färdades norrut. Mycket mer än så lade hon inte märke till.
Derek höll henne sysselsatt med samtal och de skrattade ofta åt småsaker.
Först mot kvällen körde Derek in på en skogsväg och de skumpade fram i nästan en halvtimme innan ett litet hus blev synlig. Det var vitt, eller hade åtminstone varit det en gång i tiden. Tegeltaket hade nästan vittrat sönder och ett fönster var trasigt.
”Inte något drömhus direkt, men det duger”, sa Derek och stängde av bilen.

Inne i huset var de flesta rum slitna och nötta. Ett var helt okej. Där stod en stor säng nära väggen i det inre hörnet och vid sängens andra sida stod en öppen spis.
Fönstret var förbommat med stora skivor, så det var svårt att se något där inne, men Amber hade bra mörkerseende och kunde urskilja det mesta i rummet.
Derek ordnade en enkel middag och tände en eld i spisen bredvid sängen.
Amber kunde inte sluta att småle hela tiden.
Till slut lade sig skymningen utanför och de gjorde sig klara för natten.

”Har du något emot att dela sängen?” undrade Derek när Amber lagt sig på den inre halvan av den.
”Inte alls.”
Han drog av sig till underkläder och t-skjorta, innan han kröp upp i sängen.
Amber blev överraskad när han kröp direkt fram till henne och tryckte sin mun mot hennes. Men hon hade inget emot det. Tvärt om.

Amber drogs långsamt upp ur drömmarna och kände att hon frös en aning.
Rummet kändes rått och kallt.
Hon lyfte huvudet och såg sig om.
Hon var ensam i sängen och elden i spisen hade slocknat. Ute grydde en ny dag långsamt och fåglarna verkade vakna till liv.
Hon sträckte på sig, innan hon slängde undan täcket och steg upp.
Snabbt drog hon på sig kläderna och gick ut i köket.
På bordet låg en lapp.

Åkte för att skaffa mer mat. Känn dig som hemma.

Amber log när hon läste hans spretiga handstil. Det syntes att han använt det knöliga bordet som underlag.
Hon fiskade upp sin mobil ur fickan och såg på den.
Ingen mottagning.
Hon kände att hon behövde ringa Amadeus och säga att allt gått bra.

Med mobilen i handen gick hon ut ur huset och såg sig om. En bit in i skogen såg det ut att vara en kulle. Hon gick raskt några meter för att värma upp innan hon började jogga. Det dröjde inte länge innan hon kommit till toppen.
Hon höjde mobilen och såg på den. En pigg i mottagning. Det var ju i alla fall bättre än ingenting och det enda hon behövde göra var att säga att allt var bra.
Hon letade upp Amadeus’ nummer och lade luren mot örat.
Han svarade redan efter första signalen.
”Amber? Är allt okej?”
Amber rynkade ögonbrynen när hon hörde hur orolig han lät.
”Ja... Jag mår bra... Jag är med Derek. Hur så?”
Hon hörde Amadeus ta ett djupt andetag och nervositeten hördes tydligt när han nästan darrade. Innan han ens sa något fick Amber gåshud av känslan av att något var fruktansvärt fel.
”Snälla Amber... Derek Cardwell är död. Vi fick nyligen veta att hans kropp blivit funnen. Denzil och Chad försöker spåra dig, men det går inte så bra. Var är du?”
Hon tog ett djupt andetag för att samla sig.
Ett plötsligt pip i örat fick henne att rycka till. Batteriet i mobilen höll på att ta slut.
”Jag vet inte. I Blair. Ute i skogen”, fick hon fram.
”Han du är med, som uppenbarligen inte är Derek – hur ser han ut?”
Amber gjorde ett försök att samla tankarna.
”Är han där?”
Amadeus avbröt henne innan hon hunnit säga något.
”Nej. Han åkte för att handla mat. Jag är ensam... Han är mörkhårig och har bruna ögon...”
”Sa han något som kan antyda vem han är?”
Amber tänkte efter en stund.
Ytterligare ett pip som varnade om mobilens sinande batteri fick henne att ryckte till igen.
”Han sa att Blairhäxan egentligen hette Zamora och att hon var hans gammelfaster.”
Amadeus drog efter andan och fick svårt att hålla sig samlad.
”Snälla Amber... Det är Xerxes Bolton. Han är Jack Coles son!”
Amber kände hur en ilning löpte ner för ryggen på henne.
Hon hörde Amadeus ta sats för att säga något mer när mobilen pep till med en mer varnande signal, innan det blev tyst. Det hade gått åt för mycket energi för att hålla linjen öppen, så batteriet var dött.
Amber sänkte handen och såg på den svarta displayen.

Ljudet av en bil fick henne att titta upp med ett ryck.
Xerxes var tillbaka.
Hon kände igen ljudet av pickuppen.
Två alternativ blixtrade förbi i huvudet på henne. Det ena var att låtsas att hon inte visste något och gå ner till honom. Mat och tak över huvudet var fördelen med det. Nackdelen var att hon skulle bli tvungen att hålla masken och hoppas att han inte planerade att göra något med henne.
Det var alldeles för riskabelt. Så då återstod bara ett alternativ.
Flykt.