Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.36 Utbrott

Denzils fråga skrämde henne lite. Han hade träffat den känsliga punkt som hon oroat sig över ett bra tag nu. ”Jag tror att han lagt en besvärjelse över sig själv... Han verkade för bra för att vara sann och ärligt talat hade jag inte det minsta emot att följa med honom ut i skogen helt ensam...” Hennes blick flackade lite oroligt mellan dem igen. Denzil var först med att se vart det lutade, medan Amadeus såg förbryllad ut. ”Inte drog han väl nytta av situationen?” undrade Denzil och rösten var märkbart mer spänd. Amber tog ett lite djupare andetag innan hon nickade. Plötsligt exploderade muggen i Amadeus’ hand och föll som en sandblandad kaffesörja på bordet. Denzils hand högg tag i Amadeus’ axel och verkade tvinga honom att sitta kvar. Denzils järngrepp verkade vara det enda som hindrade Amadeus från att gå i taket. Han öppnade munnen lite för att säga något, men han kunde bara förmå sig att ta ett djupt andetag. ”Ta det lugnt. Du tjänar absolut ingenting på att gå bärsärkagång här och nu. Han är inte här och det är bara vi som blir lidande”, sa Denzil med låg, men spänd röst. Amadeus slet blicken från Amber och tog ett nytt djupt andetag. ”Gå ut en sväng. Spring av dig det mesta och låt några träd lida lite längre bort”, sa Denzil sedan och släppte Amadeus’ axel. Utan ett ord reste Amadeus sig och lämnade stuga. Amber kände att hon rös när hon såg vilken ilska han utstrålade. Ilska var inte ens ett tillräckligt ord. Vrede, raseri eller ursinne var närmare, men inte ens det kom nära nog. Hon kunde se de blå gnistorna runt hans händer som visade att hans kraft läckte i det utbrott som hotade att bryta ut. Amber satt tyst kvar på stolen medan Denzil stod lutad mot köksbänken med frånvarande blick. Även han hade nog påverkats av nyheten, men han verkade ha lättare för att hålla allt inom sig. Efter en stunds tryckt stämning vände Denzil sin blick mot henne. Amber mötte hans utan att veta vad hon skulle vänta sig. Lugnt ställde han sin mugg på bänken innan han kom fram till henne. Han gick ner på huk vid henne och tog hennes händer i sina. ”Jag vet att du kanske inte vill prata om det, men det är några frågor som jag vill ha svar på. Okej?” Amber nickade. Han tog ett lite djupare andetag innan han började. ”När han lurat dig att bli kär i honom så antar jag att det inte handlade om tvång eller andra obehagliga ting?” ”Nej... Inget sådant”, svarade hon med låg röst. Han nickade. ”Och skydd? Använde ni något sådant?” Amber skakade på huvudet. Han såg oroligare ut, men dolde det väl och nickade igen. ”Han har inte hänvisat till händelsen i efterhand?” ”Inte direkt. Han var inte där när jag vaknade och det var då jag gick ut för att ringa Amadeus.” Denzil nickade och suckade djupt. ”Jag ska ordna lite jungfruört åt dig... För säkerhets skull. Det är bäst att ta det med en gång så att vi inte får fler traumatiska överraskningar.” Amber knep ihop munnen lite när hon kände att hon var nära gråten. Det var ett svårt ämne att prata om och dessutom hade det haft den chockerande effekt som hon oroat sig för. Hon hade ingen aning om vart Amadeus gått eller vad han gjorde, men knappast tog han en trivsam promenad. Denzil såg att hon snörde ihop för att hålla gråten tillbaka. Han reste sig, drog upp henne på fötter och omfamnade henne. Amber kröp tacksamt ihop i hans famn. Hon grät inte, men hon darrade efter Amadeus’ utbrott och all traumatisk stress som hon utsatts för de senaste dagarna. Denzils famn var lugnande och han var en trygg person som verkade kunna hålla sig sansad i nästan vilken situation som helst. Amadeus var den som kunde gå över lik för henne, medan Denzil var muren som höll henne skyddad. De var olika, men ändå så lika. Hos Denzil sökte hon tröst och hos Amadeus fann hon någon som försvarade henne.

Amber gick lite försynt fram genom det höga gräset. Hennes dimhäst stod kvar där hon lämnat den och den skulle stå kvar tills hon kom tillbaka. Hon hade ganska tidigt sett åt vilket håll som Amadeus gått. Träd som knäckts drygt en meter ovanför marken eller som saknade stora stycken bark. Han hade inte sparat på krutet och ilska verkade han ha haft mer än nog för att ge bränsle åt utbrottet. Hon anade att hon närmade sig platsen där han fanns. När hon gått ut ur stugan hade hon hört ett brak och sett en stor gran ge vika inne i skogen, men efter det hade det varit tyst. Förmodligen hade han tömt större delen av sin vrede i sin framfart. Snart blev de ödelagda träden fler och området breddades. Ilskan hade förmodligen blivit för stark för att han skulle orka springa och allt hade brakat samman för honom. Amber rös när hon såg förödelsen. För att vara en häxmästare med enbart kraft som egenskap var han livsfarlig när han blev provocerad. Till slut kom hon till en glänta, som förmodligen varit en tät dunge för en knapp timme sedan. Träden var sprängda utåt från gläntans mitt och låg som ett gigantiskt plockepinn i en cirkel runt det ödelagda området. Hon såg sig om och fick snart syn på honom. Amadeus satt med ryggen mot henne på en kraftig ek som han vräkt åt sidan. Han såg ut i skogen framför sig och hade inte hört henne än. Han verkade ha lugnat ner sig och även om hans rygg såg spänd ut så satt han i alla fall stilla. Amber tog ett andetag för att samla sig lite innan hon gick bort till honom. Han vaknade till och fick syn på henne. Han sa inget och hon gick tyst fram och satte sig bredvid honom. Under tystnad satt de sida vid sida en stund och bara betraktade skogen. ”Känns det bättre?” undrade hon efter en lång stund. ”Inte direkt. Men det känns i alla fall som att jag kan behärska mig nu.” Hon nickade. ”Jag hoppas att det inte skrämde dig allt för mycket?” undrade han sedan. Hon ryckte på axlarna. ”Jag har aldrig sett dig så arg”, mumlade hon. ”Jag har nog aldrig varit så arg...” Han vände sig till henne och hon mötte hans blick. ”Jag hoppas att du inte tar illa upp... men när jag får tag i Xerxes...” Ilskan höll på att börja koka i honom igen och Amber nickade. ”Jag vet”, viskade hon. Han tog ett djupt andetag och verkade ta sig samman igen. Han la en arm om henne och hon lutade huvudet mot hans axel. Sedan satt de tysta på ekstammen igen med blicken ut i skogen. Han behövde inte säga mer. Hon visste vad han menade. Xerxes var död om han så mycket som visade sig för Amadeus. Amber gillade inte tanken på dödandet, men å andra sidan klandrade hon inte Amadeus. Inte skulle hon försöka hindra honom heller. Jack, Xerxes och Zaria... Listan på fiender blev bara längre och svårare. Lyckligtvis hade hon små ljusglimtar i sitt liv också, som sina fäder, vänner och Blake. Blake var ett kapitel i sig och ett nytt sådant. Hon undrade vart det kapitlet skulle leda och såg faktiskt fram emot att ta reda på det.