Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.24 Nytt sällskap

Amber låg vaken en god stund och lyssnade på alla ljud.
Chad hade somnat till synes med en gång och det var tyst från Denzils och Amadeus’ rum.
Det kändes underligt att ligga i någon annans säng och dessutom ha sällskap i rummet.
Hon hörde Chads jämna andetag trots att han andades ganska tyst. Lyssnade man noga kunde man höra havet.

Hon svängde på sig för säkert tionde gången den senaste halvtimmen och försökte finna ro. Chad hade en skön säng, men det hade hänt för mycket för att hon skulle kunna slappna av ordentligt. Allt rullade runt i huvudet på henne.
Hon undrade om hon kanske borde ha bett djinnen vänta tills även Greyhem lämnat slottet och oroade sig för Gerards reaktion. Han borde kunna lista ut att det var hon som låg bakom djinnens flykt.
Hon oroade sig samtidigt för sin fiende, Jack Cole. Det kändes underligt att ha en ärkefiende när man bara var sjutton år, men med det yrke hon hade fick hon väl vara glad för att det bara var en.
Hon undrade vad han planerade och vad som skulle komma härnäst. Hon var inte säker på vem av dem som hade rätt att hämnas. Hon hade dödat hans älskade i självförsvar och han hade hämnats på henne med en hel del, men hon hade sedan försökt att döda honom genom att använda sin förmåga som kontrollerade träd. Hon hade förvisso inte lyckats, men nu hade hon ändå försökt att döda honom, vilket gjorde allt lite förvirrande. Var det fortfarande hon som hade skäl att söka hämnd, eller var det han som skulle hämnas för att hon försökt att döda honom?
Hon ältade och funderade utan att komma någon vart. Till slut fick hon läxa upp sig själv lite och tvinga in sina tankar på andra banor. Med sådana funderingar skulle hon aldrig lyckas somna.

Efter ett antal misslyckade försök lyckades hon slutligen hålla tankarna sysselsatta med annat länge nog för att hon skulle somna, men så snart hon somnat gled drömmarna in på samma banor och hon sov oroligt. Känslan av att vara jagad blandades med oron för de nära och kära hon hade.

Amber vakande ensam i rummet följande morgon.
Hon drog på sig kläderna innan hon gick ner till köket.

Vid köksbordet satt de allesammans med en färdigt äten frukost framför sig.
”God morgon. Någon bestämde sig tydligen för att ta sovmorgon”, sa Amadeus medan Ruby skyndade sig att lämna sin stol åt Amber så att hon fick sätta sig.
”Jag hade svårt att somna igår”, sa Amber och tog för sig av maten.
Inte för att hon var så överdrivet hungrig, men det var väl lika bra att äta något när hon inte visste vad dagen skulle bära med sig.
”Då har vi väl allt klart för oss?” undrade Denzil och lutade sig tillbaka.
”Ja. Du lämnar Amber hos Derek och kommer sedan tillbaka hit så att vi tre kan ge oss efter den där häxan”, sa Amadeus.
Denzil nickade.
”Precis. Vi ska bara höra oss för så att tidsskillnaden stämmer. Men nu när klockan är runt åtta här, borde den vara runt tiotiden på kvällen där. I vilket fall som helst måste vi ge oss av snart så att inte Derek behöver vänta så länge.”
Amber undrade om hon skulle kunna gå och lägga sig igen efter bara några timmar, men efter en natt med dålig sömn skulle hon nog lyckas sova en timme eller två. Det borde inte bli allt för svårt att vända dygnet på rätt. Hon var trots allt född och uppvuxen i USA.

Amber kramade Amadeus och fick en snabb kram av Chad innan hon följde Denzil bort från stugan.
Hon hade varit ganska tyst och tillbakadragen hela morgonen, vilket inte hade undgått Denzil.
”Känns det motigt att behöva åka hem?” undrade han.
Amber suckade och såg ut över havet.
”Det känns så fånigt att inte få komma med när jag redan stått inför farligare saker än ilskna häxor”, muttrade hon.
”Det är för ditt eget bästa och tids nog kommer du nog att få följa med på både det ena och det andra. Mer än du bett om i många fall.”
Amber svarade inte, utan såg ner på stigen framför dem medan de gick.
I ögonvrån såg hon att Denzil höjde ena handen och sneglade nyfiket på honom för att se hur han gjorde.
Han såg fokuserat på en punkt rakt framför dem och plötsligt böljade omgivningen till.
Tydligen använde han sig av ren viljekraft.

Portalen som Amber sett tidigare öppnade sig och de gick rakt in.
Det kändes som om de gick på mjuk skogsmark i tunneln. Tunneln såg i övrigt ut som förut och den öppnade sig lika plötsligt.
De klev ut på ett mörkt fält under en stjärnklar himmel innan tunneln försvann bakom dem.
Amber såg sig om.
En bit bort fanns en avlång byggnad som var upplyst med utelampor och en neonskylt. Det var tydligen ett motell. Det kändes oerhört overkligt att ha förflyttat sig runt halva jorden på bara några få sekunder. Från en kontinent till en annan.

”Derek möter dig på motellet där borta och i morgon åker ni hem till honom. Han kommer att stå vid en svart pickup på parkeringen. Vi kommer och hämtar dig så snart vi kan”, sa Denzil.
Hon slet blicken från byggnaden och såg på honom.
Han log och såg ursäktande ut.
”Jag vet att du inte tycker om det här, men vi vill inte att det händer dig något. Kan du acceptera det?”
Amber tog ett andetag innan hon nickade.
Denzil log lite bredare och kramade om henne.
Amber omfamnade honom tillbaka och klamrade sig fast vid honom för ett ögonblick. Sedan tog de båda ett steg tillbaka.
”Vi kommer så snart vi kan”, lovade han igen, innan han vände om och gick bort en bit från henne.
Han öppnade en ny portal och försvann.
I tystnaden som följde hördes bara gräshoppor och en avlägsen hund som skällde.
Amber suckade djupt och började gå mot motellet.

Hon närmade sig från baksidan och rundade den långa längan för att komma till parkeringen. Hon befann sig utan tvekan en bra bit söderut med tanke på den torra marken och alla syrsor. Hemma var det nog snö vid det laget.
Var hon i Arkansas eller Kentucky kanske? Eller Colorado?
Möjligheterna var många och alternativen lika så. Dessutom var det svårt att få något grepp om platsen i mörkret. Det skulle nog bli bättre följande dag.

Hon kom runt till framsidan och stod inför en rad bilar, men bara en svart pickup. Dessutom stod en kille lutad mot fronten på bilen med armarna i kors. Det var inte så svårt att gissa sig till vem Derek var på den i övrigt folktomma parkeringen.
Han var en stor kille. Det syntes redan på håll. Både i längd och i muskelmassa. Han var nästan lika lång som Denzil och lika muskulös som Amadeus. Han hade en svart t-skjorta på sig och mörkgrå byxor med många fickor på. T-skjortan låg spänt över musklerna, men de var inte av den obehagliga sorten med blodådror och spänd hud, utan runda och mjuka, som om han bara hade lätt för att bygga muskler.
Axelbred var han och det svarta håret var lite ostyrigt, med en delad lugg som hängde ner till kindbenen på honom.
Hon såg honom först i profil där de mest utmärkande detaljerna i hans ansikte var de fyrkantiga käklinjerna, de aningen fylliga läpparna och den markanta näsan, men det som slog henne mest var helheten. Han var snygg och inte så lite heller. Hon hade väntat sig en ovårdad äldre kille med taskig hygien och dålig klädstil. Inte en ung kille som kunnat varva häxmästaryrket med att jobba som modell. Med de magmusklerna kunde han sälja slut på underkläder eller Cologne på någon timme.

Amber samlade sig lite innan hon gick fram.
Redan innan han lagt märke till henne var hon knäsvag och när han tittade upp höll hon på att tappa känseln i hela kroppen. Hans ögon var mörkbruna och det lite fyrkantiga ansiktet var maskulint.
Hon fick ge sig själv en mental örfil för att hålla ordning på tankarna.
”Hej. Du måste vara Derek?” sa hon med så stadig röst hon kunde åstadkomma.
Hans blick svepte över henne som hastigast innan han svarade.
”Precis. Och då är du Amber?”
Hon nickade.
Han svepte över henne med blicken igen innan han reste sig från bilen.
Han tornade upp sig likt en massiv vägg av muskler framför henne och hon kände sig plötsligt liten och barnslig.
”Jag har redan ordnat ett rum åt oss. Den här vägen”, sa han med en gest mot en dörr mitt emot bilen.

Han låste upp en dörr med siffran nio i polerad mässing på sig.
De klev in i ett mycket enkelt rum med två enkelsängar och ett badrum längst in. Vid sängarnas fotända stod en teve på en bänk i trä och väggarna var klädda med blommiga tapeter.
De färgsprakande sängkläderna och den beiga heltäckningsmattan på golvet gjorde inte saken bättre och Amber var glad att man inte behövde se eländet när man sov.