Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.12 Vansinnigt

Amber satt som fastfrusen i fåtöljen. Det var knappt att hon kom ihåg att andas.
Hade hennes mor druckit Amadeus’ blod under sin graviditet?
Tanken fick henne att må illa.

Gerard gav henne ett medlidsamt leende.
”Det är mycket att ta in. Det förstår jag. Men så är det. Fast Amadeus kan förstås även ses som din tvilling. Ni har lika mycket gemensamt som enäggstvillingar. Han är mer din far än Carolyn är din mor. Hans gener är dominerande i dig.
Enda anledningen till att du är flicka är att Bruce tydligen hade den arvsmassan att ge. Du var redan flicka när Carols brygder gav dig Amadeus’ gener. Men som jag ser det är du Amadeus’ dotter och Carolyn lyckades i sitt galna försök att skapa en ny art. Precis som hon trodde var Amadeus nyckeln. Hans förmåga är kraft. Ren styrka. Magi som är stark, men inte användbar till mycket mer än att slå hål i en tegelvägg.
Du hade redan din förmåga när Carol fick Carolyn att börja med riterna. Amadeus’ gener gav dig förmågan att ha fler. Jag kan inte förklara närmare än så eftersom detta är lika nytt för mig som för någon annan. Men du är ett helt unikt fenomen. Ett underbarn om jag får säga det själv.
Mer än så kan jag inte förklara när jag inte förstår det själv. Men om du vill kan vi utforska dina egenskaper. Jag har goda erfarenheter av att leda häxmästare i rätt riktning och hjälpa dem att upptäcka sina gåvor.”
Amber såg tydligt den lystna blicken i Gerards ansikte. Hon visste att det var det här han hoppats på hela tiden. Han ville ha henne till ett av sina forskningsobjekt.
Hon tvekande en stund och övervägde sina alternativ. Hon var inte så sugen på att bli ett av hans objekt, men samtidigt kunde hon vinna på att vara tillmötesgående. Genom att acceptera erbjudandet skulle han kanske ge hennes så pass fria tyglar att hon kunde släppa ut de fångar hon lovat att frige i källaren. Knappast skulle han gå med på själva frigivningen, men det skulle vara lättare för henne att smyga bakom ryggen på honom om han inte var så vaksam.

”Jag måste få tänka på saken”, sa hon till slut.
Det faktum att Amadeus tydligen var hennes far eller tvillingbror sprack fram i tankarna och tog över alla andra vettiga tankar som rört sig i hennes huvud. Hon behövde smälta den nyheten först innan hon kunde ta ett så viktigt beslut.
Gerard nickade och såg förstående ut.
Lite överdrivet förstående om hon skulle vara ärlig, men han hade förstås en anledning att ställa sig in nu.
”Är det okej om jag går till mitt rum?” undrade hon.
”Självklart. Ta ledigt resten av dagen. Jag hoppas att du kan tänka dig att äta middag med oss i kväll, även om du har mycket att begrunda?”
”Jag ska försöka.”

Amber kunde inte ta sig till sitt rum snabbt nog. Men så snart hon kom innanför dörren kom kaoset ifatt henne.
Hon tog två steg mot skrivbordet för att skriva ett brev till Amadeus. Men så kom hon fram till att hon inte visste vad hon skulle skriva och stannade.
Skulle hon skriva ett brev och berätta allt, eller skulle hon be honom möta henne på bondgården så att hon fick berätta i egen person?
Med tanke på att någon kunde läsa hennes brev var det bäst att vara försiktig.
Hon tog tre steg mot garderoben och planerade att lägga allt i sina väskor, ifall hon behövde ge sig av i all hast.
Men så stannade hon igen.
Någon kunde märka att hennes väskor låg packade och undra varför.
Kanske hon skulle skriva till Veronica och be om råd?
Hon gick mot skrivbordet igen, men insåg att hon inte visste vad hon skulle skriva till Veronica heller.
Hon suckade frustrerat och vankade runt i rummet. Allt bara flaxade runt i huvudet på henne, som en flock uppskrämda fåglar i ett trångt utrymme.

Hon suckade och frustade av frustration flera gånger medan hon tvinnade runt och drogs mellan de olika alternativen.
Vad i hela friden skulle hon göra?
Till slut stannade hon mitt i rummet, lutade huvudet bakåt, tog ett djupt andetag och försökte varva ner.
En sak i taget.
Det första hon borde göra var att helt enkelt tänka igenom allt som Gerard sagt till henne.
Hon gick bort till sängen, kröp upp och satte sig mitt i den med en kudde i famnen.
Med en lätt suck lutade hon hakan mot kudden och lät tankarna vandra tillbaka till sitt samtal med Gerard.
Sedan vandrade de iväg till tidigare händelser. Hon mindes stunder med Amadeus och omvärderade dem. Saker de sagt och stunder då de helt enkelt varit på samma våglängd.
Hur många gånger hade hon tänkt på honom som en bråkig storebror?
Hon hade så många gånger reflekterat över att han inte kändes som en avlägsen morbror. De hade varit på samma våglängd med en gång.
Kunde det bero på att hon mer eller mindre var en kopia av honom?
En ny version av Amadeus, fast tjej och född över hundra år senare?
Det var så förvirrande.
Ville hon ens se Amadeus som sin far?
Han kändes inte som en pappa. Han var för stökig och oansvarig för att passa som fadersfigur. Han var nog mer som en storebror för henne, så då hade hon ju rett ut den saken i alla fall.
Men tanken på att hennes mor druckit blod och att hennes familj valt någon form av planerad avel för att få fram starkare individer kändes sinnesjuk.
Amber började undra om hon någonsin skulle förstå sig på, eller ens klara av att greppa allt som berörde hennes familj.
Hon hade fått veta ganska tidigt att de var onda efter att hon fått veta att hon själv var en häxmästare, men det hade aldrig gått upp för henne hur mörk hennes släkt egentligen var.
Ju mer hon fick veta ju mindre önskade hon att hon visste.
Hon förstod varför Amadeus dragit sig lite för att avslöja deras historia. Den hade mer eller mindre en rekommenderad åldersgräns på sig.

Tankarna snurrade vidare till alla de gånger som hon fått veta att Amadeus valt den mörka sidan för kortare perioder. Han hade aldrig sagt vad han gjort, bara att han hoppades att hon aldrig skulle behöva få veta. Det kändes ju inte så uppmuntrande, men han hade också sagt att han alltid skulle stå på hennes sida, även om hon själv valde den mörka sidan. Det i sin tur fick henne att undra hur stor risken var att hon med tiden skulle bli mörkare.
Skulle hon dras till den mörka sidan för att det låg i hennes natur?
Än så länge hade hon inte ens känt sig nyfiken på mörk magi, men det kunde ju ändras. Om hon blev ensam kvar utan alla de som stod henne nära skulle det helt klart svartna i själen på henne och med tanke på hur många fiender hon hade så var den möjligheten skrämmande verklig.

Hon tog ett djupt andetag när tankarna började dras lite för långt mot mörkret och samlade sig för att börja om.
Hon var inte Amadeus’ systerdotters barnbarn. Hon var hans syster.
Tänk att så många år och så många generationer kunde dras ihop på det sättet. Men samtidigt var tanken på att hennes egen mor fött sin mormors brors syster...
Hon stannade upp och rynkade ögonbrynen. Blev det så?
Jo. Hennes mammas mormor var Muriel och Muriel var Amadeus’ syster. Hennes mor hade fött sin mormors brors syster och det kändes mer sjukt än något annat.
Hon gömde ansiktet i kudden hon höll i famnen och stönade svagt.
Trassligt var ju bara förnamnet, men det vore intressant att se deras släktträd. I det var hon säkert på sin vanliga plats nere på botten, istället för sida vid sida med Amadeus. Hon undrade för ett ögonblick hur det släktträdet skulle ha sett ut om hennes band med Amadeus också representerats. Tanken var en välkommen paus mot allt annat som snurrat runt i hennes huvud. Det fick henne att slappna av lite igen och hon upptäckte att det blivit middagstid.
Att gå ner till matsalen och sätta sig till bords kanske kunde ta hennes tankar ifrån allt en stund. Det var inte så säkert att hon skulle kunna få i sig någon mat, men att bara sitta där skulle nog lätta på kaoset som hennes huvud utsattes för.
Hon slängde undan kudden och lämnade sängen.