Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.10 Kommunikation

Gerard lämnade Amber vid biblioteket där han tyckte att hon kunde tillbringa resten av dagen. Enligt Gerard var Greyhem där inne och de kunde hålla varandra sällskap.
Gerard fortsatte bort mot sina privata rum medan Amber sköt upp dörrarna till biblioteket och klev in.
Hon brukade tycka om rum som var fyllda med böcker, men det här var så dystert att hon undrade hur hon skulle kunna uppleva någon läsglädje där inne. De väggar som inte doldes av mörka bokhyllor i mahogny var istället klädda med svartmålad träpanel. Gardinerna var mörkgröna och det fanns bara ett fönster. På skrivbordet som stod mitt i rummet lyste en oljelampa, men det var nätt och jämnt att dess sken nådde ut i hela rummet, trots att det inte var så stort.
Grayhem tittade upp från en bok som han stod lutad över och hans blick vakande till.
”Hej. Hur gick det?” undrade han.
Amber ryckte på axlarna.
”Visade han dig den nedre källaren?”
Hon nickade bara.
”Hm. Då förstår jag. Man känner sig lite spak efter det.”
”Spak? Deprimerad och full med dåligt samvete stämmer bättre. Ska han verkligen få hålla på sådär? Jag vet att det är onda varelser, men det är ändå inte rätt. Att påla vampyrer är mer humant än att låta dem svälta, eller bara låta dem sitta där i ett mörkt litet rum i flera år i studiesyfte”, sa hon och damp ner i fåtöljen som stod på andra sidan skrivbordet.
Greyhem gav henne ett beklagande leende.
”Det är grymt. Det vet jag. Men tack vare Gerard så vet vi så mycket mer om dessa onda ting. Enda sättet att besegra en fiende är att lära sig allt man kan om dem.”
”Och vad hade den där vattennymfen gjort för illa, som Gerard lät torka bort i en cell?” frågade Amber fientligt.
Greyhem verkade inte ha något bra svar på det.
Hon suckade djupt och såg sig om i rummet.
”Det här är det mest deprimerande bibliotek jag någonsin sett”, muttrade hon sedan.
Greyhem ryckte bara på axlarna.
Amber trummade med fingrarna mot armstödet. Hon kände sig märkligt rastlös. Fångad på något sätt.
Bilden av en svävande svart kåpa svepte förbi i hennes tankar. Hon visste vad som försökte kommunicera med henne. Något som ville ut ur Gerards källare.
Hon tog ett djupt, samlande andetag och försökte tänka så klart som möjligt. Hon ville inte att en lieman skulle blanda sig i hennes beslut.
Kunde hon verkligen släppa ut Gerards alla fångar? Hur klokt var det egentligen? Kunde hon härda ut i en månad eller mer och sedan ta första bästa tillfälle?
Hon var i alla fall säker på att Gerard inte skulle ge henne mer kunskaper om hon släppte ut hans studieobjekt medan hon var lärling hos honom. Han skulle förmodligen bli helt galen. Men hon ville inte se alla dessa fångar lida, även om det var för vetenskapens bästa. Det var ett svårt dilemma och det plågande henne mer än hon ville erkänna.

Amber sov dåligt den natten. Var gång hon somnade drömde hon samma dröm.
Hon klev ur sängen och gick ner för trapporna, hela vägen ner till den nedre källaren. Där gick hon fram till dörren i glas och ställde sig framför den.
Liemannen svävade tyst där inne och de såg på varandra. Hon fick en känsla av kontakt. Samhörighet.
Sedan vakande hon.
Om och om igen.
Hon vände och vred på sig i sängen och kände sig olustig.
Till slut fick hon tag i en lite djupare sömn.

Amber gick genom korridoren i källaren och stannade framför dörren som gick till den nedre källaren.
Hon tvekade några sekunder.
Ett ljudligt spinnande hördes bakom henne. Det vibrerande ljudet kändes i kroppen, trots att det var svagt.
Hon stod kvar en stund.
Känslan av en närvaro trängde igenom dörren från nedre källaren. Hon kände den passera henne likt en ström av luft och spinnandet passerade henne i motsatt riktning.
Hon stod där, mitt i stråket av strömmar och kände hur hon omslöts av passerande energier. Inte bara den starka närvaron eller spinnandet, utan även av andra, mindre och knappt märkbara strömmar.
Plötsligt var allt glasklart för henne.

Amber vaknade med ett ryck när det knackade på dörren.
Hon sjönk ihop för ett ögonblick innan hon slängde undan täcket och steg upp.

Greyhem stod fullt klädd utanför dörren och log lite när han fick se henne i pyjamas.
”Hade du tänkt sova hela dagen?” undrade han retsamt.
Amber suckade djupt.
”Ett ögonblick, så kommer jag”, muttrade hon och stängde dörren igen.
Det var dags att äta frukost och hjälpa Greyhem med morgonsysslorna. Tydligen hade hon fått sova lite i alla fall, trots att det kändes som om hon legat och snurrat hela natten.

Nere i källaren lät Amber Greyhem göra det mesta, men han verkade inte ha något emot det. Han var nog bara glad för sällskapet.
Amber ställde sig längst bort i korridoren medan Greyhem tog hand om de lite äckligare uppgifterna.
Hennes blick gled mot dörren där djinnen satt fängslad och plötsligt kom nattens dröm tillbaka.
Hon sneglade på dörren bakom sig och såg sedan på djinnens dörr igen.
Hon undrade först om hon inbillade sig, men snart insåg hon att hon faktiskt kunde känna den svaga strömmen med energi passera både in och ut genom dörren bakom sig.
”Greyhem?”
Han kom ut ur förrådet och gav henne en frågande blick.
”Har du märkt alla de här strömmarna som passerar mellan övre och nedre källaren?” undrade hon.
”Ja. Det är luftdrag. Det finns ventilationshål lite var stans där nere.”
”Nej. Inte det. Energiströmmarna. Det är energi som rör sig fram och tillbaka. Har du märkt det?”
Greyhem rynkade ögonbrynen och kom fram till henne.
Han stod där en stund innan han skakade på huvudet.
”Nej. Jag känner inget”, sa han till slut.
”Jag kan känna det. Det är svagt, men det finns definitivt där... Jag tror att alla varelser här nere talar med varandra.”
Greyhem såg skeptiskt på henne.
”Talar med varandra?”
”Ja. Kanske inte med ord, men de kommunicerar helt klart med varandra. Framför allt djinnen och liemannen. De är nog starkast i sin energi.”
”Du tror inte att Gerard skulle känna till om hans fångar talade med varandra?” undrade Greyhem.
”Han kanske inte heller kan känna det. Det är inte så tydligt och han kanske inte ens har tänkt på det.”
Greyhem ryckte på axlarna.
”Tänker du berätta det för honom?”
Amber skakade på huvudet.
”Nej. Jag känner att det är deras egen lilla hemlighet. Gerard behöver inte veta allt”, sa Amber bestämt.
Till svar hördes ett dovt spinnande från djinnens cell.
Amber log för sig själv.
Hon verkade göra sig vän med de fängslade och det gillade hon. Om det var några hon verkligen ville befria var det djinnen och liemannen. De hade inte alls gjort sig förtjänta av fångenskapen och ingen av dem var onda.
Hon lovade sig själv att så snart hon fått den information hon kommit för skulle hon försöka befria dem. Farligt kunde det bli, men hon litade på att de inte skulle göra henne illa.

”Är du klar för dagen?” undrade hon och såg på Greyhem.
Han nickade.
”Skulle du ha något emot att gå upp före mig? Jag skulle vilja ha några minuter ensam här nere.”
Han såg misstänksamt på henne.
”Du tänker väl inte släpa ut något?”
Hon suckade irriterat.
”Nej. Verkligen inte. Men jag vill se om energiflödet ändras om det står färre här nere.”
Det var en lögn. Hälften av det i alla fall. Men Greyhem verkade vara godtrogen nog, för han nickade och lämnade källaren.

Amber hörde hans steg försvinna upp för trappan innan hon gick fram till djinnens cell.
”Jag vet att du kan höra mig och jag vet att liemannen där nere kan höra dig. Jag har ett meddelande åt er båda...”, viskade hon mot dörren.
På insidan var det mycket tyst, men hon kände att den stod precis innanför dörren och lyssnade på vart ord hon sa.
”Jag kom för att få veta mer om min familj och jag vågar inte göra något som kan förarga Gerard innan jag fått veta vad jag behöver. Men jag lovar att så snart jag fått vad jag kommit för så ska jag hjälpa dig och liemannen att komma härifrån. Er två känner jag att jag kan lita på och jag hoppas att den tilliten inte är missriktad. De andra skulle nog slita mig i stycken så snart de kom utanför dörren. Men ni två har inte gjort er förtjänta av det här och jag ska se till att ni återfår er frihet.”
Ett svagt spinnande hördes från cellen och ljudet följde henne upp för trappan när hon lämnade källaren.