Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.28 Oväntat

Amber hade förmodligen lyckats somna trots allt, för när hon slog upp ögonen efter många timmars oroligt vakande var det plötsligt ljust ute. Hon lyssnade länge och väl innan hon vågade röra sig. Fåglarna kvittrade i alla fall, så inget hade skrämt dem under morgonen. Hon lutade sig försiktigt ut ur sitt gömställe och kikade ner på marken. Löven var runtrörda efter alla vändor Xerxes gjort under trädet, men hon kunde inte se skymten av honom. Med lite tur hade han gett upp och sökt vidare i andra områden. Hon tog ett djupt andetag och greppade kanten av sammanflätade gankvistar lite hårdare. Via granarnas rötter fick hon kontakt med lövträdet som lydigt böjde sig åt hennes håll. Amber tog tag i grenarna och drogs ut ur tillhållet när trädet rätade på sig igen. Vaksamt såg hon sig om och lyssnade. Inget syntes till, så hon fick trädet att sträcka sig mot nästa, som sträckte sig i möte för att fånga upp henne. Långsamt och försiktigt rörde hon sig från träd till träd. Det gick inte så tyst som hon hoppats. Grenar knakade och kvistar knäcktes när träden fick luta sig tätt mot varandra för att hon skulle nå de grövre grenarna närmare stammen. Hela tiden var hon vaksam på marken under träden. Lite nu och då gjorde hon en paus för att vila och se sig om. Skogen tycktes oändlig. Hon visste inte ens åt vilket håll hon borde färdas. Det var tidskrävande att röra sig från träd till träd och hon vågade inte öka takten. Det var långt ner och hon ville inte begå något misstag. Det började kännas tröstlöst.

Amber sträckte sig efter nästa träd som lutade sig mot eken hon satt i när en mörk skugga skymtade till nere på marken. Hon ryckte till och blev rädd att tappa greppet. Krampaktigt tog hon tag i nästa träd och lät det räta på sig, innan hon såg ner. Ett par kalla, gula ögon såg tillbaka på henne med rovlysten uppsyn. Amber tog ett darrande andetag och tvingade sig själv att se sig om efter nästa träd. Det var bara att ignorera honom. Det fanns inget annat att göra. Hon hade ju alltid vetat att han fanns i närheten, så att ha honom inom synhåll gjorde ingen större skillnad.

”Hur går det?” Den retsamma frågan fick henne att ryckta till. Hon lyckades hålla tillbaka impulsen att se ner på honom och flyttade sig från ett träd till nästa. ”Du vet väl att det är lönlöst?” Hon tog ett djupt andetag och fokuserade på att få nästa träd att böja sig närmare. ”Jag kan promenera efter dig med den takt du förflyttar dig i. Du må vara säker där uppe, men hur länge orkar du fortsätta? Det blir mörkt snart. Hur ska du förflytta dig i mörkret?.. Du vet väl att om du stannar, så har jag en chans att klättra upp till dig? Jag slår vad om att armarna börjar kännas lite darriga och jag tvivlar starkt på att du sovit mycket under natten som var.” Han lät så lugn och självsäker. Amber kände att det snörde ihop i halsen och ögonen blev grumliga. Hon tog djupa andetag för att hålla tillbaka gråten. Hon var så fruktansvärt trött. Hungrig var hon också. Hon var så trött på rädslan och den hårt tillbakahållna paniken. ”Börjar det inte bli dags att ge upp snart? Svimmar du av trötthet så blir det ett långt fall.” Amber stannade upp i träden hon var i och lade pannan mot den svala stammen. Vad i hela friden skulle hon göra? Hon kunde få träden att jaga bort honom, men han skulle bara komma tillbaka. Likt en gam cirklade han runt henne och väntade på sin chans. Om hon jagade bort honom så att hon kom ner på marken så skulle hon ändå inte orka springa undan honom. Hon hade ingen ork kvar och att ständigt flytta sin energi från träd till träd tröttade ut henne. Hon darrade av utmattning och Xerxes’ hot om att hon kunde svimma kändes farligt nära när det flimrade till för ögonen på henne. Den svala stammen mot pannan kändes trygg, men hon kände att hon bara ville brista ut i gråt. Det krävdes stor ansträngning att hålla sig i schack. Började hon gråta riskerade hon att tappa greppet. Hon tog ett djupt andetag och sökte via trädet efter nästa som kunde ta emot henne. Hon visste inget annat råd än att fortsätta. Hon önskade så innerligt att någon skulle komma till hennes undsättning. Amadeus och Denzil. Eller varulvarna från Gray Hills. James. Vem som helst.

Amber var på väg till nästa träd när hon var nära att somna mitt i klivet från ena trädet till det andra. Hon fick en adrenalinrusch och klamrade sig skräckslaget fast vid nästa träd. Darrande kramade hon stammen och andades flämtande. Farligt nära. Det hade dessutom börjat skymma. Hon kunde inte förflytta sig hur som helst när det blev mörkt och inte kunde hon stanna kvar heller. För ett ögonblick undrade hon om bästa utvägen vore att finna en hög med stenar och störta ner med huvudet före. Heller död än i fiendehänder. Tanken på hur Amadeus och Denzil skulle ta det fick gråten att ta ett järngrepp om henne. Hon gnisslade tänder av ansträngning när hon tvingade tillbaka den. Kippande efter luft hängde hon på två grenar som höll upp henne under armarna. Aldrig i hela sitt liv hade hon varit så utmattad. Hon höll kinden mot stammen och försökte hålla sig vaken. Under trädet rörde sig steg långsamt i de fallna löven. Xerxes var kvar och räknade förmodligen med att snart få fånga upp henne när hon föll. Med största sannolikhet hade han rätt. Amber försökte söka med sinnet efter nästa träd, men hon var för trött för att ens få kontakt med det hon hängde i. Mörkret höll på att lägga sig och allt gick i svart och grått. Nere på marken låg allt i djup skugga och bara om hon ansträngde sig skulle hon kunna urskilja något. Det enda hon kunde göra var att ge upp, men hon hade inte ens ork att ta sig ner. Hon kunde sträcka upp armarna och låta sig falla, men viss självbevarelsedrift hade hon kvar. Benen darrade och huvudet kändes stumt, som om det var proppat med bommull. Plötsligt hände något nere på marken under henne. Ett varnande vrål som avslutades med en morrning hördes från skogen en bit ifrån trädet som hon befann sig i. Något kom springande mot Xerxes och han var inte sen att lägga benen på ryggen. Det verkade i alla fall vara så om hon tolkade ljuden rätt. Stegen slutade springa och stannade under trädet som hon befann sig i. Det var tyst en stund och hon fick en märklig känsla av att någon läste henne via trädet som hon satt i. Hon var alldeles för trött för att ens försöka förstå vad det handlade om. Men sedan böjde sig trädet bakom henne och plockade upp henne ur träden hon befann sig i. Amber var så trött att hon lät sig dras bort från trädet utan protester. En hård famn av grenar höll henne en stund, innan den plötsligt byttes ut mot ett par starka armar. Hon hörde trädet räta på sig igen och maskulina andetag hördes knappt märkbart ovanför huvudet på henne. Hennes kind föll mot en rund axel och famnen kändes trygg och varm. Efter över ett dygn av rädsla och oro fick den efterlängtade känslan av trygghet henne att somna tvärt. Amber var inte medveten om något under färden genom skogen. Den man som bar henne började gå, men mer än så nådde inte in i hennes medvetande innan hon somnade. Nästa gång något väckte henne försökte mannen få henne att stå på ett golv. Hon var bara vagt medveten om att han drog av henne tröjan och jeansen innan han lyfte henne igen och la henne i en säng. De nötta sängkläderna av bomull bäddade in henne och hon somnade igen. Inte ens några drömmar nådde henne i den djupa sömnen. Hon visse bara att hon var trygg och det var allt hon behövde veta.