Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.38 Minnesstenen

Amber låg kvar i sängen i flera dagar. Hon gjorde bara korta toalettbesök och Amadeus kom ibland dit för att truga i henne något att äta eller dricka. Kael fick bo kvar hos James. Så mycket visste hon. Men annars hade hon inte någon större tillsyn över vad som hände utan för hennes dörr. Heather höll sig därifrån och det gjorde alla andra också, utom Amadeus. Till slut kom Amadeus in till henne och satte sig på sängkanten. Amber räknade med att han när som helst skulle erbjuda henne något att äta eller dricka, men det var inte därför han var där. ”Amber. Det är något jag skulle vilja visa dig ute i trädgården”, sa han mjukt. Hon vände på huvudet och mötte hans blick. ”Ute?” ”Ja. Det har med Blake att göra.” Hon rynkade ögonbrynen. Ingen hade nämnt Blakes namn sedan de kommit från branden. ”Blake?” ”Ja. Kom får du se.” Han reste sig och räckte henne en hand. Amber samlade sig innan hon hävde sig upp ur sängen och tog hans hand. Tillsammans gick de ner till hallen. Amadeus mer eller mindre klädde på henne skor och tröja, innan han ledde ut henne i trädgården. De gick till en syrendunge en bit ifrån hennes lusthus. Lusthuset där hon suttit så många gånger och pratat med någon, eller bara låtit tankarna flöda i tysthet. Framme vid den lilla dungen fick hon syn på en sten. Den var slipad så att en stor, plan yta vände sig upp mot henne, men lite snett så att ytan sluttade. Resten av stenen var skrovlig, men ändå lite formad efter den slipade ytan. På ytan stod Blakes namn med svart, blank text. Stenen hade en fyrkantig fot i sten, som liknade lite på ett lock. De stannade framför stenen och stod tysta en stund. ”Det är en minnessten”, sa Amadeus till slut. Amber stod orörlig en lång stund, knappt ens medveten om att hon fortfarande höll Amadeus i handen. ”Det är faktiskt lite av en grav också...”, fortsatte han sedan. Amber slet blicken från stenen och såg på honom. ”Grav?” ”Ja. Bara Denzil fått återhämta sig lite tog vi oss tillbaka till stugan. Med magins hjälp fick vi ut det som var Blakes kvarlevor och lade allt i en urna. Urnan finns i en stenkammare under stenen. Den är inte mycket större än en låda, men urnan har gott om plats där nere. Vi tyckte det var bäst att göra en grav som var möjlig att flytta, ifall det skulle bli aktuellt.” Amber såg på stenen igen och nickade. Ett namn på en sten. Mer visste de inte om honom. Bara hans namn. Inget födelsedatum. Inget dödsdatum. Inte ens ett efternamn. Det snörde till i henne igen när hon åter igen påmindes om hur lite hon hunnit få reda på om honom. Ändå kunde hon säga att hon blivit kär i honom. Känslan av hans känslor som rört vid hennes och hans omtanke när hon varit i fara. Hans vilja att riskera sitt liv för att få henne i säkerhet. Och betalat med sitt liv hade han. Hon ville gråta igen, men samtidigt inte. Hon hade gråtit så mycket de senaste dagarna att det kändes som att hon tömt sig själv på allt hon hade. Hon var innerligt trött på att gråta, men samtidigt kändes det fel att stå där vid hans grav utan att fälla en tår. Hon fick nästan dåligt samvete, men påminde sig själv om att hon fällt betydligt fler tårar de senaste dagarna än hon någonsin gjort under sitt liv. ”Känns det okej?” undrade Amadeus efter en lång stunds tystnad. Amber nickade. ”Det är okej... Han fick ju en begravning i alla fall... Jag önskar bara att jag visste mer om honom... Mer än hans namn i alla fall.” Amadeus släppte hennes hand och lade armen om hennes axlar. ”Som tröst kan jag säga att Blake kan ha varit död mycket länge. Han kunde ha haft fru och barn som han ryckts ifrån, eller föräldrar som han stått nära. Han har dött en gång och fått vänta på ett slut ända sedan dess. Zaria har kört med honom och han har inte haft något annat val än att lyda. Att vara en dödling är en hemsk tillvaro. Du äger inte ens dig själv längre. Han måste ha varit i det tillståndet länge då han överhuvudtaget kunnat fatta beslutet att rädda dig. Zaria har förmodligen ägt hans tankar bra länge. På så sätt är han äntligen fri. Nu kan ingen köra med honom längre och han behöver inte oroa sig för att Zaria ska be honom att göra något hemskt. Hon kan ha tvingat honom att döda oskyldiga och känner jag Zaria rätt har hon med all säkerhet låtit honom göra hennes smutsjobb.” Amber tog ett djupt andetag för att inte börja gråta. Hon lyckades samla sig och lutade sig mot Amadeus. ”Det sista han sa var att han var ledsen. Han bad mig om ursäkt. Det är det jag har svårast att hantera”, mumlade hon. ”Han bad säkert om ursäkt för att du tvingades bevittna det som hände. Att han utsatte dig för all denna vånda och sorg. Jag fick bara en kort glimt av honom, men jag såg ingen rädsla i hans ansikte. Han hade nog väntat på sitt slut och såg fram emot det, men han kände säkert stort medlidande för dig. Kanske var han ledsen för att slutet kom nu när han äntligen funnit någon som dig. Men jag tror ändå att han gick bort under lättnad och att han välkomnade sitt slut.” Amber fick ta ett nytt djupt andetag för att samla sig. Sedan nickade hon. ”Det gör ont ändå.” ”Det vet jag att det gör. Men du är inte ensam. Vi finns här för dig. Glöm aldrig det.” Amber vände sig om och lade armarna om hans midja. Amadeus kramade om henne och de stod stilla med slutna ögon medan mörkret lade sig och stjärnorna tändes.