Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.33 Genom skogens dimmor

Så snart Blake skickat ner deras saker, ålat sig ner genom hålet och tagit sig ut plockade de ihop packningen och gav sig av. Amber frågade inte vart de var på väg, utan antog att han visste vart de skulle. Trots att han nyligen varit hennes fångvaktare kände hon att hon litade på honom. Hade han inte velat hjälpa henne hade han bara suttit kvar i stugan med henne tills Zaria kommit tillbaka. De följde inga stigar, utan småsprang bara rakt ut i skogen. Amber fann det en aning obehagligt efter att ha irrat omkring i skogen utan att veta vart hon varit på väg under ett drygt dygn. Men hon visste samtidigt att han nog kände till skogen bättre än henne. Snart saktade han ner och såg sig om. De stannade i en korsning av stigar som vindlade ut i skogen i flera olika riktingar. Han såg ut att tveka innan han vände sig till henne. ”Kalla på din dimhäst. Det är lika bra att vi har dig på hästryggen med en gång ifall något skulle hända.” Amber fann hans förfrågan lite märklig, men gjorde som hon blivit tillsagd. Grafit kom så snart hon ropade hans namn och fick fast form bara hon fått silverbettet i munnen på honom. Snabbt fick hon resten av tränset på plats innan Blake hjälpte henne upp. ”Vad ska du rida på?” undrade hon. ”Hon borde vara här någonstans”, svarade han lite fundersamt och följde en av stigarna. Amber rynkade ögonbrynen och följde honom på Grafit. Plötsligt stannade han och hejdade henne. ”Vänta här”, sa han kort och gick sedan in i skogen. Amber sträckte på halsen medan hon väntade, men blev ändå överraskad när han plötsligt red in på stigen på en enhörning. Ett sto av den slanka figuren att döma. ”Jag trodde att man skulle vara oskuld för att kunna komma nära en enhörning”, sa hon häpet. ”Oskuld eller vittra”, svarade han glatt och tog ledningen. Amber fick samla sig snabbt och följa efter. Grafit gjorde enbart det hon bad om och skulle inte följa efter någon om hon inte bad om det. Ganska snart började de trava och tog sig taktfast fram genom skogen. Bara enhörningen fått värma upp lite fattade de galopp. Sedan bar det av i en hisnande fart.

Amber hade bara hört att enhörningar var både snabba och uthålliga. Det enda som kunde hålla samma fart som dem var dimhästarna och lyckligtvis var det precis det hon satt på. Hon blev djupt imponerad av Blakes enhörning som likt ett kattdjur tog sig fram snabbt och smidigt genom skogen. Själv satt han som gjuten på stoets rygg och det märktes att ridning inte var något nytt för honom. Förvånansvärt snabbt var de framme vid skogens slut och de vek av ut på en grusväg längs skogsbrynet. Amber undrade om skogen känts större än den egentligen var eller om de bara råkat befinna sig närmare utkanten än hon gjort tidigare. Det var i vilket fall som helst en lättnad att ha en väg att följa. Ambers tankar gick till hennes fäder. Det sista Amadeus hört av henne var att hon befann sig hos Xerxes och om det oroat honom så var det säkert en tortyr att inte kunna nå henne via mobilen. Han hade ingen aning om vad som hänt efter att hennes batteri tagit slut och säkert hade han berättat om deras samtal för Chad och Denzil. Hon behövde verkligen få tag i en telefon, eller en möjlighet att ladda sin. Blake galopperade taktfast genom skogen och att lägga så mycket sträcka bakom sig som möjligt kändes som en bra idé. Men snart skulle de bli tvungna att fundera på nästa steg i sin flykt.

Skogen kändes hotfull och tät på var sida om vägen. Det var som att rida i en tunnel. Amber sneglade osäkert in i den dimmiga skogen. Hade dimman funnits hela tiden, eller hade den börjat växa fram efter att de flytt? Hon undrade om dimman var ett sätt att bromsa in dem, eller kanske rent av att lura dem att rida i cirklar. Det var svårt att veta hur mycket Zaria var kapabel till, men hon verkade vara en mäktig häxmästare. Amber hoppades att Blake skulle hitta ut ur skogen ändå.

Efter en lång färd saktade Blake ner och såg på henne över axeln. ”Är allt okej?” undrade han. Amber nickade. ”Behöver du vila eller så?” Hon skakade på huvudet. ”Men jag skulle vilja kontakta Amadeus och Denzil”, tillade hon sedan. Han nickade. ”Vi är snart ute ur skogen. Efter det borde våra förmågor ha större räckvidd. Det är möjligt att du kan hitta dem genom träden.” ”Du tror att de är i närheten?” ”Givetvis. De har säkert sökt som galningar efter dig. Den här skogen är svår att röra sig i när man väl är i den. Man går i cirklar om man inte redan kan den och det räknar jag med att de inte kan. Det är inte bara Zaria som kan dölja saker genom att förvrida skogen. Hela det här stället är en gammal häxskog. Det är inte meningen att man ska hitta ut. Du behöver inte oroa dig för Amadeus och Denzil på så sätt. Ut skulle de hitta om de ville. De är starka nog för det. Men de vill inte ut. De vill finna dig och det kommer att få dem att gå i cirklar här inne.” ”Så när vi kommer ut så kommer vi att kunna leda dem på rätt väg?” ”Precis.” ”Hur?” ”Du kan väl få träd att röra sig efter din vilja?” ”Ja.” ”Då är det väl inte så svårt. En gran som formar sig till en pil borde väl inte ens de kunna missa”, sa han med ett litet leende. Amber log vagt själv. Jo, nog borde hon kunna lotsa dem genom skogen med hjälp av träden. Hon hade aldrig försökt att forma träd som fanns så långt borta, men hon hade å andra sidan vidgat sina förmågor rejält de senaste dagarna. Kanske att hon kunde få lite hjälp av Blake också, om det behövdes? De fortsatte i galopp igen och Amber längtade efter att få träffa sina fäder.