Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.13 Chock

Nere i matsalen satt Gerard och Greyhem redan till bords. Det var dukat åt henne, så hon gick bort till sin stol och satte sig.
”Så trevligt att du ville komma ner och göra oss sällskap. Jag hoppas att du inte upplevt allt för mycket obehag efter vårt lilla samtal?” sa Gerard utan att se på henne.
Han bröt bröd i bitar och släppte ner bitarna i skålen med soppa framför sig.
”Jag överlever”, mumlade Amber och såg på grytan med soppa på bordet.
Det luktade faktiskt riktigt gott. Det var någon form av köttsoppa och hon kände till sin förvåning att hon var lite hungrig. Hon hade trott att aptiten flytt sin kos, men lukten av mat hade tydligen lurat fram den igen.

Hon tog en slev soppa ur skålen och en bit bröd ur korgen. Brödet kändes nybakat och var riktigt luftigt.
Med växande aptit tog hon för sig.
Hon kunde se att Greyhem, som sett lite orolig ut när hon kommit in i rummet, började slappna av igen.

Hon hade precis ätit klart när Gerard sa något igen. Även denna gång såg han ner i tallriken istället för att se på henne.
”Det kanske är lika bra att du får veta hela sanningen med en gång då, medan vi ändå rotar i de mindre trevliga aspekterna av din familjs historia.”
Amber sneglade nervöst på honom.
Vad i hela friden kunde det vara?
Var det inte illa nog som det var?
Fanns det mer och hur mycket mer i så fall?

Gerard sörplade i sig det han hade på skeden innan han fortsatte.
”Din mormor hade inte nöjt sig med skapelsen av dig. Hon hade höjt dig till skyarna och dyrkat marken du gått på. Det har jag inga tvivel om. Men hade hon vetat att det fungerat så bra hade hon inte slutat med dig. Smaken av makt och perfektion hade gjort henne lyrisk och du hade i din tur fått ingå ett arrangerat äktenskap. Men jag har inga som helst tvivel om att du fått genomgå samma riter som din mor och med all säkerhet hade hon satsat på säkra kort. Du hade fått bära Amadeus’ barn, så som din mor burit dig.”

Det vred till i magen på Amber och det var nära att middagen hon just ätit skulle hamna tillbaka på tallriken igen.
Hon släppte skeden i sopptallriken och reste sig.
Hon hörde och såg i ögonvrån att Greyhem försökte säga något och sköt ut stolen för att resa sig.
”Nej, pojk. Låt henne gå. Låt henne smälta allt själv först innan du rusar efter henne”, sa Gerard bestämt och Greyhem satt kvar vid bordet.

Amber lämnade matsalen och stannande i hallen utanför.
Hon andades med korta, ryckiga andetag och visste varken ut eller in. Det bara snurrade i huvudet på henne och hon darrade nästan som av feber.
Hon gned sig i ansiktet och runt nacken medan allt kaos rasade inom henne.
Hon behövde något annat att tänka på. Det var för mycket.

Hon tittade upp och blicken föll på dörren till den källare där fångarna satt.
Givetvis.
Hon kunde gå upp till Gerards kontor och hitta amuletten som höll djinnen bunden. Det skulle nog kunna hålla hennes tankar sysselsatta en stund.

Gerards kontor var mörkt när hon steg in i det.
Hon gick fram till skrivbordet och tände lampan.
Hon hade ingen aning om var hon skulle börja leta. Lite förvirrat såg hon sig om. Men sedan slog det henne. Trä!
Skrivbordet, bokhyllorna och dörren var av trä och trä kunde hon läsa. Hade inte Amadeus använt det som ett exempel; att hon kunde använda sin förmåga till att hitta saker?
Hon valde dörren eftersom det var enklast. Gerard måste ha burit in amuletten i handen, så dörren hade koll på allt som burits in i rummet. Resten av rummet skulle ge henne ett flimmer av minnen från den tid Gerard ägnat i rummet, men dörren såg även ut i korridoren. Det var helt klart lättast att helt enkelt finna minnet då Gerard burit in amuletten i rummet.

Hon lade handen mot dörren för att vara säker på att hon fick kontakt med rätt trä. Minnen av Gerard som gick till och från rummet blixtrade förbi som ett suddigt flöde, men snart fann hon vad hon sökte. Gerard bar en kedja av silver i handen och smycket var en stor blå safir med en smal, dekorerad kant av silver runt. Det nöjda ansiktsuttrycket och de spänstiga stegen tydde även de på att han var extremt nöjd med det han nyligen åstadkommit, så det var helt klart den amuletten han använt när han fängslat djinnen.
Hon följde minnet vidare in i rummet och susade igenom det för att se vart Gerard gömt den.
Den hade legat länge på skrivbordet och han hade nöjt beskådat den var dag. Men så hade han lagt den i en låda i skrivbordet. En av de nedre verkade det som, men dörren hade inte kunnat se vilken.
Hon susade igenom minnet för att se om han flyttat amuletten senare, med den verkade ligga kvar där.
Hon gick bort till skrivbordet och sökte igenom det genom att lägga handen på dess yta. Nästan direkt fann hon amuletten under en hög med papper i andra lådan nerifrån.
Kvickt drog hon ut lådan och tog fram amuletten. Lika snabbt lät hon amuletten glida ner i fickan innan hon stängde lådan igen.
Hon reste sig och skulle precis lämna rummet när dörren öppnades och Gerard stod i dörren.