Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.34 Vägen ut

Skogens slut närmade sig som en ljus portal. En öppning i den mörka skogen med flödande solksken på utsidan. Dimman fick ett gyllene dis av solljuset och Amber log när de galopperade ut på andra sidan. De hade nu bara lägre buskar och sly i dikena på var sidan om sig. Resten var öppna fält som sträckte ut sig likt gröna mattor. Allt badade i solsken och värmen fick henne att slappna av lite. Inne i skogen hade det känts instängt och som om ondskan i världen var oändlig. Som om något låg på lur precis utom synhåll medan mörkret hängde över henne likt en ständigt vakande skugga. Nu när solen sken och skogen bevisligen hade ett slut kändes det så oerhört mycket bättre. De höll in hästarna och satt av. ”Lämna honom tränsad, så ska vi leta upp ett passligt träd att använda oss av”, sa Blake och klappade enhörningsstoet. Amber kunde lämna Grafit i skuggan av några buskar utan att oroa sig för att han skulle ge sig av. Så länge solen inte blev för stark skulle han inte försvinna. Blake gick före henne in i skogen en bit. Hon följde tveksamt efter. Det kändes bakvänt att gå tillbaka in i skogen nu när de äntligen kommit ut ur den, men hon visste att de behövde ett träd som hade kontakt med resten av skogen för att det skulle fungera. Blake stannade vid ett passligt träd innan han vände sig till henne. Amber gick fram till trädet och lade sina händer mot det, innan hon lutade sig närmare och lade sin kind mot den sträva barken. Det var ett lövträd med grågrön bark. Hon tittade inte så mycket närmare på det, utan slöt ögonen och tog kontakt med trädet. Ganska snart letade sig hennes tanke iväg genom träden i skogen. Skogen kändes annorlunda när hon inte var mitt inne i den själv. Som vilken skog som helst, utan hotfulla skuggor eller smygande dimma. Först hade hon ingen aning om var hon skulle leta. Skogen var inte så stor som den verkat när hon själv varit fast i den, men det var ingen liten skog heller. Hon började försöka utarbeta ett system genom att söka i de områden som hon var säker på att de skulle vara i. Områden som innehöll spår av henne, eller som de kunde misstänka att hon var i. Plötsligt blixtrade de förbi när hon susade genom trädens medvetande i sin jagande framfart. Snabbt bromsade hon in sig själv och backade tillbaka. Amadeus gick med blicken i marken och verkade spåra i löven. Denzil såg sig om i skogen i ett försök att få syn på något längre bort. Amadeus stegade fram i ganska stressad takt, medan Denzil småsprang efter honom mellan sina spaningar in i skogen. Deras samarbete såg ut att fungera bra. En som höll ögonen på det som låg nära och en som höll utkik för det som fanns längre bort. Amber följde dem genom skogen medan hon funderade på vad hon skulle göra för att få deras uppmärksamhet. Två mindre slyträd gav henne en idé när Amadeus var på väg att gå emellan dem. Snabbt fick hon dem att böja sig så att de gick i kors och blockerade hans väg. Han bromsade in och tog ett steg tillbaka. Denzil stannade även han och såg förbryllat på träden. Amber fick dem att räta på sig och sedan böja sig åt det håll som hon befann sig. ”Amber?” Denzil verkade vara först med att förstå vad vinken innebar. Amber höll träden stilla och snart började de två männen att följa hennes anvisningar. Med hjälp av de mindre träden hänvisade hon dem åt hennes håll. De följde henne bra länge utan minsta tvekan, innan Amadeus plötsligt hejdade sig och såg sig om. ”Går vi inte i cirklar nu? Jag har en bestämd känsla av att vi borde gå ditåt.” Han pekade lite till vänster om hennes anvisning. ”Samma här, men det är vad förtrollningen i den här skogen är till för; att få oss att gå i cirklar. Jag har känt hela tiden att vi går åt fel håll, så därför litar jag på Amber”, sa Denzil med en axelryckning. Amadeus ryckte på axlarna han med och följde sedan Denzil när de fortsatte åt det håll som hon hänvisat till. Amber log för sig själv medan hon lotsade dem vidare i den dimmiga skogen. Det var ju tur att de litade på henne och att de litade på att det var hon och inte någon annan som ledde dem genom skogen. De närmade sig sakta men säkert grusvägen som ledde ut ur skogen. Amber hoppades bara att inget skulle hindra dem när de närmade sig skogsbrynet. Man kunde aldrig veta om Zaria eller Jack kände till att hon var ute. Framför allt Jack kunde tänkas ta ut sin hämnd på hennes fäder. Han hade inte dragit sig för att mörda hennes nära och kära förut.

När Amadeus och Denzil steg ut på vägen fick hon tre rötter att bryta sig upp genom ytan. Två kortare och en lång i mitten. Tillsammans bildade de en pil som visade åt vilket håll de skulle gå. Så snart de börjat gå drog hon tillbaka rötterna i marken så att träden fick sin näring. Hon ville inte skada dem på något sätt. Träden kändes som hennes personliga vänner. Eller som slavar som var tvungna att följa hennes vilja. Hon ville vara snäll mot dem när de inte hade något annat val än att lyda.

Amber släppte träden med sitt sinne och drog sig undan från det träd hon stod vid. ”Gick det bra?” undrade Blake. Hon nickade. ”De borde dyka upp när som helst.” Hon spanade in i skogen längs grusvägen i jakten på en glimt av dem. Blake gick undan när hon gick upp på vägen, för att inte stå i vägen. Först såg hon bara den grå dimman som bildade ett regntungt draperi framför henne. Dimman verkade omsluta och följa med de som rörde sig i skogen, så att dimman var där tydde på att Amadeus och Denzil var på väg ut. Plötsligt steg Amadeus fram ur dimsjoken. Han fick direkt syn på henne och knappt hade hon hunnit börja le innan han var framme vid henne och gav henne en hård omfamning. Amber lyckades lirka loss sina armar för att lägga dem om hans midja. Han sa inget på en stund och snart hade de Denzil bredvid sig. Denzil lade en hand på hennes huvud och en på hennes axel. I en tyst hälsning stod de stilla alla tre i några minuter, innan Amadeus lossade på sitt grepp om henne. Han backade lite och tog hennes ansikte mellan sina händer. Hans blick var aningen blank när han såg på henne, men Amber låtsades inte märka något. ”Nu får du banne mig se till att hålla dig borta från farligheter. Åtminstone ett tag”, sa han allvarligt. ”Jag ska försöka”, lovade hon. Han log snett, men verkade sedan lägga märke till Blake. ”Och det här är?” undrade han. ”Blake. Han hjälpte mig att fly från Zaria.” Amadeus såg snabbt på henne igen och hans blick blev kall. ”Zaria? Är hon här också?” Amber nickade. Amadeus tog ett djupt andetag som för att ta sig samman. ”Är det inte den ena man har att göra med så är det den andra”, muttrade han och släppte henne. ”Nå, du lever i alla fall. Och nu har vi dig hos oss och inte i deras klor”, sa Denzil och lade en arm om hennes axlar. Amber besvarade hans leende. ”Nu då? Här kan vi ju inte stanna”, sa Amadeus sedan. ”Nej. Jag föreslår att vi beger oss till ett hus som ligger en bit härifrån. Jag köpte huset för flera år sedan, men har inte använt det på ett bra tag. Det kanske inte är i bästa skick, men det är tak över huvudet och ett bättre ställe än att stå här.” Amadeus nickade. ”Vad gör vi med honom då?” undrade han med en nick mot Blake. Blake hade stått på behörigt avstånd hela tiden för att inte verka för nyfiken. Han strök sin enhörning över bogen och ryggen medan han väntade på att de skulle fatta sina beslut. ”Han kan väl följa med? Tills vidare i alla fall? Han hjälpte mig och jag vill inte bara lämna honom”, sa Amber. Amadeus såg ut att tänka över saken som hastigast innan han nickade. ”Fint. Vi gör väl så. Men nu ger vi oss av. Du får berätta vad som hände så snart vi sluppit bort från den här hålan.”

Denzil hade ett mycket lätt och enkelt träns med sig som han kunde ha till sin dimhäst. Amber fick ta Amadeus bakom sig på Grafit och Blake red fortsättningsvis på sin enhörning. Amber fick kort förklarat för sig att Chad åkt till Black Wings Hill för att vänta på dem där. De hade inte bestämt hur de skulle göra tills vidare, så de kunde lika gärna åka hem tills de kommit fram till en plan. Före det behövde Amadeus och Denzil informeras om hur läget såg ut och allra först behövde de komma bort från skogen. Denzil ville inte öppna en portal på så kort avstånd från skogen och de valde stanna en natt i Denzils hus innan de gav sig av till Grey Hills dagen efter. Amber var glad över att allt gått så smärtfritt så långt och oerhört glad över att vara tillbaka hos de sina. Men frågan var hur mycket hon vågade berätta för Amadeus och Denzil om sina erfarenheter med Xerxes. Det samtalet såg hon inte fram emot.