Lögnernas väv - Häxmästarens Arv Del 3 🇸🇪

Kap.35 Zarias dödling

Denzils hus var en liten gulmålad tvåvåningsstuga i skogsbrynet några mil norr om Blair. Det var på ett tillräckligt tryggt avstånd och mycket avskilt. Det fanns inte ens en ordentlig väg fram till stugan, utan bara spår som såg ut att vara uppkörda av en traktor för länge sedan. På gården fanns bara ett stort träd som såg uråldrigt ut och en brunn som nästan försvunnit helt i gräset. Allt omgavs av ett delvis raserat staket och utanför det låg granskogen tät. Det kändes lite som hemma med staketet och skogen, men gården var mycket tom och stugan var liten mot huset de hade. De lämnade Blake och enhörningen ute på gården medan de gick in för att tala om det som hänt. De steg in i en smal hall som sträckte sig in i mitten av huset. Till vänster låg köket, till höger en liten kammare och rakt fram fanns vardagsrummet. På golvet låg en urblekt trasmatta och det luktade instängt trä i hela huset. Ingen verkade ha bott i det på mycket länge. Inne i köket såg allt dammtäckt ut och inredningen var så enkel som den kunde bli. Köksluckorna var gula, golvet var klätt med en knölig plastmatta som liknade ljust trä och bord och bänk var vitmålade. Amadeus satte sig på en av de två pinnstolarna vid bordet och gjorde en gest åt Amber att sätta sig mittemot. I fönstret stod krukor som verkade ha innehållit pelargoner en gång i tiden, men det var bara torra, bruna blad i dem nu. ”Kaffe?” undrade Denzil. Amadeus mötte som hastigas hans blick och nickade sedan. Denzil tog en hink med sig och gick ut. ”Går det ens att koka kaffe här?” undrade Amber med en osäker blick på den gamla gasspisen. ”Jo. Allt är nog i bättre skick än det ser ut att vara. Det är meningen att allt ska se nött och övergivet ut. Då går det inte att avgöra när någon varit här senast och det är alltid en fördel om man är spårad.” Amber nickade. Hon såg i ögonvrån att Amadeus mönstrade henne med blicken, men hon vågade inte se honom i ögonen. Hon hade en viss föraning om hur han skulle ta nyheten om henne och Xerxes och hon kände att hon behövde börja samla sig redan nu. Denzil dök snart upp och hällde vattnet ur hinken i en kaffepanna. Det dröjde inte länge innan de hade vattnet kokande på gasspisen. I en burk i skåpet hade han snabbkaffe som han rörde ner i två muggar. ”Så det var Xerxes som väntade på dig på framsidan av motellet?” undrade Denzil när han räckte över en av muggarna åt Amadeus. Amber nickade. ”Ja. Han presenterade sig som Derek.” Denzil nickade. ”Och han verkade stabil och trygg när du träffade honom?” undrade han sedan. Amber nickade igen. Det var lättare att bara svara på frågorna, men hon visste att hon skulle behöva berätta allt förr eller senare. ”Var kommer Blake in i bilden?” Amber tog ett djupt andetag och backade tillbaka till ögonblicket då hon ringt Amadeus. Det var lättare att börja i den änden. Hon berättade att Xerxes tydligen kunde ta en varulvsaktig skepnad och att han i den skepnaden jagat henne genom skogen. Både Amadeus och Denzil lyssnade noga på allt hon sade. Hon försökte att vara så detaljrik som möjligt, ifall de såg något annat än hon gjort i det som hänt. Snart kom hon till sin vistelse i stugan med Blake. Både Denzil och Amadeus såg ut att vilja avbryta henne när hon berättade om Zaria och att Blake samarbetat med henne, men de förblev tysta och lät henne fortsätta sin berättelse. ”Sedan sa Blake att han är tvungen att lyda Zaria för att han är hennes dödling...” Amber såg direkt reaktionen i sina fäders ansikten. Amadeus höjde ögonbrynen och såg chockad ut, medan Denzil rynkade ögonbrynen som om hon just sagt något osmakligt. ”Jag vet inte vad en dödling är. Vi har aldrig pratat om något sådant”, försökte hon i hopp om att de skulle förklara det för henne. ”En dödling är något oerhört motbjudande. Det är något från botten av svart magi”, sa Denzil. ”Vad innebär det då?” envisades hon. ”Att han är död. Förmodligen har han varit det länge. Han dog och sedan tvingade Zaria honom att leva igen. Det betyder också att hon äger honom. Både till kropp och själ”, förklarade Denzil. ”Död?” ”Skapar man en dödling brukar man förgifta personen. Helst ska de dö i sömnen. De förblir så som de sett ut i dödsögonblicket. Men så snart de dött drar man tillbaka dem och tvingar dem att leva vidare. Har du gjort det så äger du personen så till den grad att du kan tvinga dem att uppleva smärta utan att ens röra vid dem. Du bestämmer allt”, sa Amadeus. Amber såg chockat från den ena till den andra. ”Men nu när han trotsade henne genom att hjälpa mig att fly... Vad innebär det?” undrade hon. ”Ingen aning. Det beror på vad hon bestämmer sig för att göra med honom. Men hon har ingen större makt över honom på så här långt håll. Han kan inte känna smärta utan att ha henne i rummet, men hon kan be honom att göra saker... Ärligt talat är han en säkerhetsrisk”, sa Amadeus. Ambers blick flackade åter igen mellan de två blonda männen. Hon ville inte att de skulle tvingas binda fast Blake. Det var ju inte hans fel att han var en dödling. ”Är det svårt att göra en dödling?” undrade Amber. ”Oja. Du måste för det första ha minst tre generationer svart magi i släkten och dessutom ha utövat svart magi så länge som du kunnat utöva magi själv. Det är vansinnigt svårt”, sa Amadeus. ”Så vad gör vi med honom då?” undrade hon. ”Till att börja med ska du nog inte vara ensam med honom. Inte förrän vi är hemma i alla fall. Zarias makt över honom minskar när avståndet ökar. Nu är vi fortfarande för nära. Men vi har bestämt oss för att ge oss av imorgon bitti. Då är det bara i natt som vi ska vara lite vaksamma på honom. Sedan borde det vara tryggt tills Zaria kommit underfund med var han är. Om inte annat får vi utnyttja det där rummet med gallerdörr som vi har hemma i källaren”, sa Amadeus och avslutade med ett lite retsamt flin som han försökte dölja genom att ta en klunk kaffe till. Amber blängde på honom. ”Men Amber...”, började Denzil. ”Hur kom det sig att du litade så mycket på Xerxes i början, trots att du inte kände honom?”