Friends with benefits {m.g}

"Vil du snakke om det?"

Jag ställde mig framför den ovanligt glada pojken som just petat mig på axeln.

M: "I morgen skal vi til Thailand!" Sa han exalterat vilket fick ett dovt skratt att lämna mina torra läppar innan han hyschade mig, klockan var sent på natten och vi hade varit...upptagna... tills nu. Det var sista natten i stugan och det hade vi firat med några drinkar vilket lätt till en fnittrig och svettig kväll. Vad som hände med Martinus hade jag valt att just nu inte nämna till honom då det skulle göra allt så annorlunda, men också komplicerat. Marcus fnittrade då också till och vi la oss ned i sängen som stod i det dåliga upplysta rummet. Han drog sig fort nära mig och en rysning gick igenom min kropp så fort lite av min hud hamnade utanför täcket. Alkoholen hade nu avtagit och skuldkänslorna bubblade upp. Det kändes så fel att jag inte hade berättat för Marcus ännu. Han var ju även min bästa vän liksom, jag hade alltid berättat allt för honom. Han hade till och med fått veta om stunderna med Martinus, som t.ex det som hände när jag glömde handduken osv. Såklart när vi var ensamma och jag kunde lugna honom så att han inte bröt Martinus nacke.

M: "Hva tenker du på jentami?" Så fort han sa det sista ordet sprack jag upp i ett leende, det var ett tag sedan han hade sagt det vilket gjort mig osäker. Men så fort han yttrat det såg jag upp på honom, in i hans vackra ögon som visade att han brydde sig otroligt mycket. Jag ville bara berätta där och då. Men jag visste inte hur jag skulle komma fram till det riktigt. Han slickade sig fort om läpparna, givandes mig en glimt av hans perfekta tänder. En tår lyckades då leta sig upp i mina ögon och ner för min kind då skuldkänslorna vällt över.

E: "Jag gjorde något jag t...tror var riktigt d..dumt" snörvlade jag fram och en orolig och oförstående rynka bildades i Marcus panna. Utan att vänta på vidare svar pressade han mig mot sig och lämnade en fjäderlätt kyss i min panna. Jag grät tyst mot Marcus bröstkorg, görandes den blöt av mina salta tårar.

M: "Vil du snakke om det?" Sa han tyst och jag såg upp på honom igen.

E: "Jag vet inte..." sa jag förtvivlat och Marcus lutade förstående sin panna mot min.

M: "Du trenger ikke å. Men hvis du vil, må du alltid huske at jeg ikke vil dømme deg, selv om du har drept noen" sa han och jag skrattade till mellan tårarna. Jag förtjänade inte Marcus, varken hans vänskap eller kärlek till mig. Om han nu hade några som helst kärlekskänslor för mig. Tankarna i mitt huvud snurrade som vanligt runt som i en karusell ända tills orden bara flög ut min mun som en ordspya.

E: "Jag gjorde något med Martinus i garderoben där i måndags... och inte för att jag kände mig tvingad utan för att jag ville. Jag har känslor för honom. Det ända problemet är att... det har jag för dig också..." Allt flög ur mig i en rask fart fåendes Marcus att fokusera riktigt hårt för att hänga med i vad jag sa. I ett försök att tag in allting drog han handen genom håret medan han flackade med blicken.

E: "Jag vet att vi sa att detta bara skulle vara casual men jag kan inte hjälpa hur jag känner Marcus..." sa jag tyst och Marcus mötte min blick igen. Sakta närmar han sig, till slut suddandes ut mellanrummet som fanns mellan våra läppar. Sedan backade han igen, låtandes ett smackande ljud lämna oss när mellanrummet återskapades.

M: "Jeg liker deg også" sa han sedan lågt vilket får ett lätt leende att ta plats på mina läppar och en sista tår att falla ner för min fuktiga kind som han fort torkade bort med tummen och gav mig ett snett leende.

M: "Jeg vil ikke skynde deg til å velge, ta deg tid jentami" sa han och ännu ett par tårar rullade sakta ner och stannade halvvägs. Hans ord värmde i bröstet och jag suckade tungt medan jag reste mig ur sängen och gick ut ur rummet. Lämnandes en förundrad kille kvar medan jag skyndade mig ut på den bruna verandan i trä. Snön låg tryckt och orört på marken framför verandan medan snön längre bort var helt kaos. Min blick hamnade på snögubben jag tillsammans med Marcus, Martinus och Emma gjort och ett svagt leende tog plats på mina läppar medan fler tårar letade sig ner för mina svullna rödflammiga kinder. Kanske Martinus inte ens gillade mig? Han hade förmodligen fått det han ville ha och nu brydde han sig inte om mig ett skit. Men jag kunde inte undgå att tänka på besvikelsen i hans röst efteråt och hur mycket vi skrattade när jag trillade in i snöhögarna för två dagar sedan. Frustrerat drog jag händerna över ansiktet och igenom mitt trassliga hår. Jag skulle just bryta ihop när två varma händer placerades på mina höfter strax under min smala midja. Jag skulle just snurra runt och be Marcus att gå när jag ser in i ett par nästintill identiska men ändå så annorlunda ögon. I dem fanns oro och medkänsla vilket fick mig otroligt förvånad.

T: "Hvofor gråter du?" Sa han försiktigt och jag slog armarna om honom. Kanske han brydde sig efter allt. Mitt hjärta började genast slå hårdare i bröstet och sakta strök Martinus mig över ryggen medan han hyschade mig så att jag skulle sluta gråta.

T: "Det vil gå bra Ellie" Viskade han i mitt öra innan han la sitt huvud på mitt. Vi stod så i säkert tio minuter innan jag hade lugnat ner mig och backade någon centimeter så att Martinus skulle lyfta på huvudet.

E: "Jag vet inte vad jag ska göra..." sa jag och såg ner på mina fötter som såg pyttesmå ut bredvid hans. Martinus strök sakta sin handrygg över mig kind och han lyfte upp min haka med hjälp av sitt pekfinger.

T: "Gjør med hva?" Sa han och drog förvirrat ihop sina ögonbryn medan jag kliade mig nervöst i nacken. Jag skulle just berätta för honom när en illamående känsla träffade mig som en blixt och jag slängde av Martinus armar för att rusa mot toaletten. Jag han just in till badrummet när en sats flög ur mig ner i toaletten och några centimeter från mitt hår och jag föll utmattad ner bredvid den. Jag orkar inte bli sjuk nu... efter mig kom snart Martinus men jag var riktigt snabb med att smälla igen dörren med hjälp av foten. Sakta knackade han på dörren medan ännu en sats flög ur mig vilket fick honom att slita upp dörren och lägga ena handen över min rygg medan den andra greppade mitt hår. Snart dök även Marcus upp i dörrkarmen och kollade oroligt på mig.

M: "Hva skjer?" Sa han förvirrat och såg på sin bror som ryckte på axlarna då han visste lika lite och jag vände trött blicken mot Marcus som hukat sig ner bredvid mig.

E: "Oroa dig inte. Det är antagligen matförg-" Ännu en gång spydde jag och blev avbruten i min mening. Samtidigt försökte jag komma ihåg vad det var jag kunde ha ätit . Marcus hade nu lika som sin bror lagt en hand på min rygg.

E: "Det är lugnt nu tror jag..." sa jag efter någon gång till och jag vände mig mot killarna.

T: "Du ser utrolig bra ut for noen som nettopp spydde" sa han fåendes mig att skratta och försiktigt resa mig upp från det vita kakelgolvet för att gå till handfatet. Väl framme fyllde jag munnen av vatten och spottade ut det för att skölja bort det som inte lyckats ta sig ner till toaletten. Ett fniss lämnade mig sedan när lite vit vätska syntes där jag spottat och jag fångade killarnas uppmärksamhet.

M: "Hva?" Sa han och jag skakade på huvudet i en det-var-inget gest och han ryckte löst på axlarna. Sedan tog han en handduk och soptunnan in till vårt rum. Där la han ut handduken över lakanet och kudden innan han sedan placerade soptunnan precis nedanför sängen. Jag gav honom ett lätt leende innan jag trött la mig ner i sängen. Snart känner jag två armar som slingras runt mig och jag snurrade förskräckt om. Jag hade trott att Marcus skulle sova inne hos Martinus för att inte riskera att bli smittad men tydligen var det inte fallet.

E: "Jag vill inte att du blir smittad" sa jag sömnigt och vände mig om igen. Marcus drog sig då ännu närmare mig innan han drog bort slingan som låg över mitt öra.

M: "Jeg bryr meg ikke så lenge jeg er nær deg" sa han och gosade in sig i min nacke.

Efter det måste vi båda ha somnat för när jag öppnade ögonen nästa gång var det ljust ute och Emma hade kommit in för att väcka oss. Vi skulle packa in grejerna i bilen och bege oss mot flygplatsen. Marcus tog med sig några plastpåsar till mig i värsta fall och jag tog tacksamt emot dem när vi satt i bilen, redo att åka. Jag såg ut till stugan som snabbt försvann utom synhåll och jag kollade lite sorgset ner i mitt knä där min och Marcus händer låg hopflätade. Man skulle kunna sätta hur mycket som helst på att vi var tillsammans eftersom vi ändå betedde oss som ett par. Det ända var ju då att jag gillade Martinus också, speciellt efter hur han uppträdde igår. Han hade däremot pratat mycket med Gabriela på sista tiden och hade när de sagt hejdå till och med frågat om hennes snap. Jag kunde inte låta bli att bli lite svartsjuk faktiskt, vilket egentligen är fel men låt mig.

Em: "Er du og Marcus kjærester?" Frågade plötsligt Emma i framsätet vilket fick mig att sätta colan i halsen och började fibrill att hosta. Efter några sekunder blickade jag Emma i backspegeln och bad om ursäkt och förklarade att jag satte i halsen innan jag till slut fortsatte.

E: "Ehm... nej det är vi inte" sa jag och drog lätt på munnen. Marcus kramade då åt min hand, visandes att det var okej att jag inte visste vad jag ville.

Fan vad jag inte förtjänar en kille som honom...

~~~
Helloooo
Nu vill jag veta, är ni team Ellcus eller Martlie? Kommentera! Fett kul o se vad ni tycker:))
Rösta gärna också så e du bäst:D