Friends with benefits {m.g}

"Jeg tror vi trenger å snakke, alle tre av oss"

Ellies perspektiv
Jag tog ett djupt hackigt andetag och såg med skakiga fingrar på den lilla pinnen. Jag kollade på den lilla fyrkantiga skärmen och sedan på lappen så att jag skulle kunna tyda den. Jag öppnade försiktigt min mun, jag slutade andas. För ett ögonblick var det som att hela världen stod still där jag satt inne på toaletten vid någon restaurang. På den lilla skärmen visades två streck, två otroligt smala streck som förändrade mitt liv totalt. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade inte tänkt såhär långt. Det jag förväntade mig var att det skulle vara negativt och att jag kunde fortsätta leva mitt liv normalt. Det ända problemet var att det inte var negativt, två streck betydde positivt. Jag vet att man inte alltid kan lita på sånt man köper på apotek, speciellt inte i Thailand. Men jag hade ändå tagit två stycken och de båda hade visat samma. Mina knän for upp till min haka där jag numera satt på det ovanligt fräscha toalettgolvet och jag kände tårarna som pressade på i mina ögonvrår. Detta förklarade i alla fall varför jag mått illa och spytt hela tiden, och varför jag varit så kåt. Jag snyftade till några gånger men tystnade tvärt när jag plötsligt hörde en bekant röst från andra sidan dörren.

T: "Are you okay miss?" Sa Martinus försiktigt, vad gjorde han här? Jag lyfte försiktigt på huvudet som vilat mot mina knän och så tyst jag kunde reste jag mig upp. Jag visste inte hur jag skulle svara, han fick inte veta att det var jag. Inte ännu.

E: "Ehm... Yes, don't worry about it" sa jag med så annorlunda röst jag kunde och tro det eller ej gick han på det, efter att han försäkrat en sista gång att personen här inne (aka jag) var okej kunde man höra hur badrumsdörren bredvid öppnades och stängdes.

Nu kanske det är en bra idé att berätta allt som faktiskt hände i den där afterski-stugan. Grejen var att Martinus faktiskt under en viss tid var inne i mig, fortfarande lika oskyddad som han var när jag "avslutade jobbet" och problemet som nu hade uppstått var att jag inte hade någon aning om vem av dem som var "skyldig" om man säger så. Hela rummet började snart att snurra och yr lutade jag mig mot väggen innan jag stängde ögonen. Försökandes till att komma på någonting. Jag kollade mig då i spegeln och betraktade långsamt min mage. Tänk att det ändå växte en människa där just nu, trots att den tanken skrämde mig något enormt hade mina mungipor ändå kämpat sig upp och ett litet leende fanns nu på mina läppar. Plötsligt ringer min mobil vilket får mig att skräckslaget hoppa till och komma tillbaka till verkligheten igen. Såklart var det Marcus... han kunde inte ha haft en bättre tajming (hör sarkasmen).

E: "Heeej" sa jag i försök till att låta glad men misslyckades totalt. Som tur var hade jag ju i alla fall bortförklaringen redo och väntade bara på att Marcus skulle fråga vad det var. Vilket han gjorde, såklart. Han var min bästa vän och kunde tyda mig i alla lägen. Det ända problemet då var att han också visste när jag ljög. Men kanske var det större chans att han trodde mig när det var över telefon.

E: "Martinus vet om oss, vad vi har gjort" sa jag och fick faktiskt det där sorgsna i rösten på riktigt när jag påminde mig själv om det. Marcus förblev tyst och jag likaså, vad svarar man på det liksom?

M: "Bra" sa han sedan vilket fick mig att förvånat dra ihop ögonbrynen trots att han inte kunde se mig.

M: "Vel, han skulle finne ut det før eller senere, og jeg vet at det høres egoistisk, men det kan bety at du blir min og det er alt som betye noget nu" sa han vilket fick mina ögon att fyllas med salta tårar. Om han bara visste, då skulle han säkert försvinna ur mitt liv fortare än kvickt. Martinus likaså. Min hand las förtvivlat över min mun för att kväva att han skulle höra att jag grät. Istället rullade de salta tårarna tyst ner för mina kinder och jag satte mig ännu en gång på golvet. Men jag visste att det ända rätta var att berätta för honom. Men inte före jag tagit reda på vem som var anledningen till det. Jag vill inte säga pappan, det låter alldeles för personligt. Jag menar, än så länge vet jag ju inte ens om jag tänker behålla det, abort var ett alternativ, trots att något inom mig sa emot det något enormt.