Friends with benefits {m.g}

"Ro deg ner søtnos, det vil gå bra"

Martinus perspektiv
Jag stod nu framför Josefin och såg in i hennes ögon, i mitt bröst låg en stor sten och jag kände mig så otroligt elak. Vi hade igår kommit hem för första gången sedan touren började och hon hade verkat otroligt exalterad över att få träffa mig igen. Jag sänkte min blick, men jag kunde inte vara tillsammans med henne just nu, det gjorde för ont att se Marcus med Ellie för att kunna vara i ett förhållande med någon just nu. Dessutom hoppades jag att Josefin inte skulle bli alltför upprörd eller ledsen, vi hade ju inte ens hunnit ligga med varandra så jag var inte annorlunda mot de killarna hon tidigare dejtat. Jag tog ett djupt andetag och såg in i hennes blåa ögon, kanske skulle vi få ihop det igen i framtiden, men jag var inte redo riktigt ännu. Jag ville fortfarande bara sätta mig ner och gråta ibland och då kändes det inte rätt att vara med henne.

J: "Jag måste berätta något för dig..." Sa hon nervöst och flackade med blicken. Sakta höjde jag mitt ena ögonbryn och såg på henne.

J: "Jag är inte redo för det här ännu, jag tycker så mycket om mig men jag är fortfarande långt ifrån över mitt ex och det känns fel att bara låta dig vänta då liksom. Så vi borde nog gå skilda vägar... ett tag i alla fall!" Sa hon och mina ögon vidgades, det var som att hon tagit orden ur min mun och jag nickade som svar.

T: "Okei, jeg føler samme" Sa jag sedan och gick därifrån med en lättnandes suck. Det kändes skönt att jag slapp göra det, och det var inte att bli dumpad. Vi var ju inte ens tillsammans ännu.

*

Ellies perspektiv
Några veckor passerade utan vidare stora händelser och jag började oroa mig lite, visst hade rörelserna känts tidigt men jag hade redan gått in i vecka tjugo utan att de sparkat något alls. Lena hade sagt att vi skulle vara lugna och vänta tills nästa ultraljud. Hela veckan hade jag gått som på nålar och bitit på naglarna av oro men nu var det i alla fall äntligen dags. Killarna var nere i Oslo bara under helgen för att spela in lite av de kommande låtarna och jag fick åka dit själv. Jag skulle i alla fall få skjuts till sjukhuset av Gerd-Anne som ändå skulle åt det hållet. Magen syntes numera väldigt tydligt och det var snart dags för mig och Marcus att berätta för alla hur det just nu låg till, men jag var otroligt rädd för att berätta det. Varför vet jag egentligen inte, kanske var bara tanken av att veta hur pass många människor som faktiskt skulle döma mig.

Jag satte på mig mina yogabyxor jag köpt inne på Pink i Paris och tog sedan på mig den ända mammatröjan jag hade i mitt rum. Slarvigt satte jag upp mitt svettiga hår i en bulle och begav mig neråt. Gerd-Anne var redan färdig och vi tog oss fort ut till bilen.

GA: "Ro deg ner søtnos, det vil gå bra" Sa hon och klappade mig försiktigt på benet med handen hon inte hade vid ratten. Jag log smått och tog tag i hennes hand och försökte hålla tillbaka en enstaka tår som letat sig upp i min ögonvrå. Gerd-Anne hade alltid gjort mig lugn, bara genom att säga något så enkelt som det där. Min mamma hade aldrig riktigt funnits där för mig och gjorde då istället att
Gerd-Anne var som den mamma jag aldrig fick.

E: "Tack..." Sa jag tyst, nästan som en viskning, precis innan jag hoppade ur bilen som stannat utanför sjukhuset. På skakiga ben lyckades jag till sist ta mig till det ovanligt lilla väntrummet och jag satte mig ner. Blickarna från alla gravida kvinnor runt mig låg som vanligt på mig och jag stängde mina ögon, blickarna var dömande och gav mig kallsvett över hela kroppen. Men jag var van vid det här laget, alla tyckte att det såg konstigt ut med en gravid 16-åring men jag tyckte det kändes helt normalt numera. Efter vad som känns som en evighet hör jag äntligen Lenas röst och jag slår upp mina ögon. Så smidigt jag kunde reste jag på mig och gick fram till henne, hon tog genast tag om min arm och hjälpte mig att bli lite mer stabiliserad innan vi började gå mot ultraljudsrummet. Jag tog smidigt av mig min tröja helt och hållet då jag tyckte det blev lättare så. Med stel rygg satte jag mig ner på den hårda sängen och såg på henne med ett snett leende.