Friends with benefits {m.g}

"Jeg er litt sen, men jeg elsker deg og"

(Sjukt viktigt för er som kan lyssna på musik samtidigt att lyssna på Get you the moon med Kina på repeat i det här kapitlet)
Flashback
I mina händer höll jag det lilla brevet ännu en gång, det lilla brevet som berättade att Olivia så fort hon kunde, flytt från Trofors för att komma bort från mig. För det var precis vad det stod, hon ville bort från mig. Jag knölade ihop pappret och kastade det så aggressivt jag kunde på marken medan tårarna envisades om att leta sig fram i mina tårkanaler. Jag var inte ledsen över att jag mist henne, jag var ledsen över det faktum att någon kunde tycka så illa om mig för något som var bådas fel så att hon kände sig tvungen att flytta för att kunna fortsätta leva sitt liv. Den där klumpen jag under de senaste året haft i magen växte sig om möjligt större och jag kände hur det tjocknade i halsen, tydandes på att tårarna skulle rinna över vilken sekund som helst. För att inte tala om att jag tryckt undan känslorna och tankarna om aborten för något år sedan och nu kände det bubbla upp. Jag bröt ihop, slappt föll min kropp mot golvet och jag lät tårarna välla över, jag orkade inte det här.

På utsidan ser alla mig som en fuckboy utan känslor som bara ligger runt och lever life 24/7. Men jag mådde inte särskilt bra alls, jag mådde dåligt över hur jag hade betett mig mot min bror under senaste tiden, hur jag bara börjat ignorera Ellie totalt och hur otroligt dum i huvudet jag var som trodde att någon någonsin kunde älska mig. För jag trodde faktiskt Olivia älskade mig där ett tag, och även om jag inte älskade henne tillbaka tyckte jag ändå väldigt mycket om henne och det kändes skönt att faktiskt vara älskad av någon. Visst vi har våra fans och så, men det är inte samma sak. Jag drog tröjärmen under näsan som på grund av tårarna blivit rinnig. Jag stängde mina ögon, ledandes till att två nya tårar lyckades leta sig ner längs mina redan fuktiga och svullna kinder. Jag ger upp, förlåt Marcus men jag klarar inte av det här längre. Jag tog på mig mina skor och letade upp papperslappen jag skrivit strax efter jag först hittade brevet. Jag hade bestämt mig nu.

Jag drog jackan om min kropp och stampade ut ur huset med tårarna fortfarande rinnandes ner för mina kinder. Med lätta steg gick jag mot den stora skogen, skogen där jag visste att det fanns ett vattenfall med stenar lågt under ytan där nere. Ingen badade någonsin där, det var livsfarligt att ens hoppa i från bryggan någon dum jävel hade byggt. Så det var "sten"säkert att det jag planerade att göra skulle lyckas. Jag gick fram till kanten av den höga klippan och såg ner över kanten. Jag kunde se mig själv där. Min livlösa kropp liggandes på en av de där stora stenarna med havsvatten forsade över den, utan några som helst problem eller förväntningar av någon. För det klart jag hade prestationsångest till och från, alla tjejer fick höga förväntningar om mig så fort deras ögon fann mig. De flesta var sexuella förväntningar såklart, och dem kunde jag i det flesta fallen uppfylla. Men jag gillade inte pressen, att behöva spela tuff inför alla mina så kallade kompisar. För såklart jag visste att de inte hade gillat den riktiga jag, men hade jag visat världen vem jag faktiskt ville vara hade jag varit ensam. För det är skillnad på att vara ensam och att vara ensam. Man kan vara omgiven av hundratals människor och ändå känna sig totalt övergiven.

Jag tog ett steg framåt, görandes att så gruskorn föll ner mot stenblocken där nere. Men de studsade, mot stenen och ner i vattnet helt oskadd. Jag tog ett djupt andetag, tänkandes att det var det sista andetaget jag någonsin skulle ta innan jag såg på papperslappen bakom mig. På det stod det med snirkliga bokstäver förlåt Marcus. Jag sträckte ut händerna och skulle just falla framlänges när jag hörde skratt bakifrån mig, det var två tjejer som kom gående. Jag backade bakåt och drog ett till andetag, så det var inte det sista då. Snabbt plockade jag upp lappen och sprang mot det stora tjocka trädet man så bra kunde gömma sig bakom. Jag satte mig bakom det och andades häftigt in och ut, jag måste göra det, det här avbrottet får inte göra mig feg.