Friends with benefits {m.g}

"Er du okei Marcus?"

Ellies perspektiv
(Riktigt viktigt att lyssna på Tenerife Sea med Ed Sheeran för att uppleva kapitlet på bästa sätt)
Jag gick mot den lilla skogsöppnigen. Klockan var säkert ett på natten och mörkret låg som ett mörkt täcke över den djupa skogen. Det krävdes inte lång promenad innan jag såg den vita sanden och jag skyndade mig dit. Trött satte jag mig på den större stenen vid vattnet och stirrade ut över sjön där allt började. Allt spelades upp som en film framför mig, glasyren, den första kyssen och Marcus fina leende. Tårarna brände och sved som eld bakom mina ögonlock och jag gjorde allt jag kunde för att inte låta dem falla. Det hade redan gått tre veckor sedan sist vi sågs och smärtan i mitt bröst var olidlig. Allt jag ville var att ligga i hans starka armar igen och låta alla mina problem sippra iväg.

Jag såg ner i sanden istället, det högg i mitt hjärta av tanken på hur länge det var kvar till vi skulle få ses igen och det faktum att min mage redan börjat svälla gjorde inte saken bättre. Enligt hemsidorna jag läst på skulle magen inte börja bli större förrän i vecka tretton ungefär. Det var alltså tre veckor kvar och ändå gick jag upp i vikt. Jag drog händerna längs mina lår och suckade. Smärtan ilade igenom min lilla kropp och kylan fick mig att skaka. Jag orkade inte längre, mina ögon vällde över. Tårarna rann som kranar ner för mina iskalla kinder och lämnade två blöta spår efter sig. Jag kunde inte få det att sluta, klumpen i mitt bröst växte sig större och snyftades gled jag ner från stenen ner i sanden. Jag la mina kalla händer över mitt ansikte och skrek. All min smärta ville ut och jag kunde inte hindra den längre. Hela min kropp höll på att gå sönder inifrån och ut och jag klarade inte ensamheten.

Jag gnuggade handflatorna mot mina tinningar och försökte lugna ner mig. Jag drog min tröjärm under näsan och snörvlade till. Decemberkylan trängde in i min tunna hud och jag huttrade till. Jag skulle just resa på mig när en varm hand läggs på min axel. Förvirrad ser jag upp och försöker göra min syn klar igen. Jag blinkar hårt och ser upp. Mitt hjärta brast av lycka, mina ögon mötte de där vackra bruna jag inte sett på så länge och leendet jag saknat mer än något annat i hela världen glänste mot mig.

Inom en halv sekund står jag upp med armarna hårt om hans varma hals. Min haka skakade något enormt och ännu en sats med tårar forsade ner för mina kinder, men denna gång på grund av lycka. Hela min kropp krampade och jag trasslade in mina fingrar i hans långa blonda hår. Jag kunde känna hans fuktiga läppar över mitt kindben och min hals och hans varma händer över min stela rygg.

E: "Marcus..." Viskade jag lyckligt i hans öra och jag kände hur hans grepp hårdnade. Vi stod så i vad som kändes som timmar innan jag ens tänkte på att lossa greppet lite. Jag såg upp på honom och han pressade sina läppar mot mina. I hela tjugotvå dagar hade jag väntat på det här ögonblicket och det kunde inte varit mer perfekt. Han log stort mot mig och strök bort mina tårar med tummen. Mina lungor brann från allt gråtande och ändå kändes det som att jag med hjälp av Marcus kunde hålla andan hur länge som helst.

M: "Jeg har savnet deg så mye jentami, mer enn du noensinne kan forestille deg" Sa han med skör röst och han höll sig för munnen. Jag kollade utmanande på honom och höjde ena mitt ögonbryn.

E: "Marcus du såg mig just skrika rakt ut av ren smärta för att jag saknar dig så, tror du inte jag kan föreställa mig det?" Sa jag ironiskt och skrattade till mellan tårarna och han likaså. Han ryckte på axlarna och pressade sina läppar mot mina igen. Som två pusselbitar som las ihop och masserades mot varandra. Mina händer flyttades till hans starka käklinje och hans händer fördes till mina höfter. Jag kände då det så igenkännande trycket mot mitt lår och jag log. Detta var den längsta tiden vi gått utan att ha sex sedan vi började och då Marcus fått göra det själv de senaste veckorna gjorde nog honom ännu mer taggad på att någon annan skulle göra det.