Friends with benefits {m.g}

"Jeg må vise deg noe"

Ellies perspektiv
Jag gick med raska steg ut ur Adrians hus, för säkerhetens skull hade Martinus lovat att han skulle stanna där och hänga med killarna som var kvar i några timmar till innan han begav sig hemåt. Jag vände blicken mot fönstret och mötte de där bruna ögonen för en sista gång innan jag vände blicken framåt igen. Hade jag gått till Martinus igår för att jag var kär i honom fortfarande? Valet jag gjort för några månader sedan stod ju rent tekniskt sätt inte fast längre, jag var inte "tvungen" att välja Marcus nu för jag hade inte bebisarna kvar längre. Tanken av det fick tårar att fylla mina ögon igen, jag var trött på att gråta, jag var trött på att behöva välja någon hela tiden. Jag menar måste en 16-åring välja vem hon ska gifta sig med nu? Kan jag inte bara få ha det lite kul ett tag... släppa loss och inte vara så duktig var ända jävla dag. Då menar jag innan igår förstås, igår fick jag släppa loss, dansa, dricka, ha kul, ha sex med en av de snyggaste killarna jag känner och se vart det fick mig. Massa skuldkänslor bara, och vems fel var dessa skuldkänslor? Mitt, Martinus och Marcus fel.

Jag plockade upp det lilla paketet ur fickan på min skinnjacka och studerade det. Det var fel, jag visste det. Men ändå kändes det så otroligt lockande, jag hade tagit det igår när ingen höll koll men jag hade inte gjort något med det mer än att stoppa det i fickan. Jag hade istället tittat på när alla andra gjorde det, för jag visste att det inte var smart. Men i nuläget var jag trött på att leka smart och leka vuxen, jag var för fan bara en tonåring och man behöver få göra misstag. Inte för att jag säger att jag inte gjort misstag, MASSVIS. Men då har det varit misstag som förändrar hela mitt liv, inte misstag som gör att ens förälder blir sur, skäller ut en och sedan tvingar en aldrig göra det igen. Typ som det här... Jag ställde mig därför vid ett träd och plockade upp en av de smala pinnarna, enkelt placerade jag den mellan läpparna och tog fram tändaren jag fått av Martinus någon gång för länge sedan när jag tvingat honom försöka sluta. Jag drog fingret över det lilla kugghjulet men tvekade. Så under någon minut satt jag bara där och stirrade på flamman i min hand, det kändes harmoniskt på något sätt ändå. Jag släppte då fingret från kugghjulet och tog ut cigaretten ur min mun, utan att tänka mer på det kastade jag den ner på marken och la ner paketet igen. Det kändes inte värt det, det kändes inte värt att skada mig själv bara för att jag mådde dåligt.

Mina tankar avbryts av ett brummande ljud och jag ser upp från fimpen jag så intensivt stirrat på. En moped fyller snart mitt synfält och på den satt en smilande pojke med blicken fast på mig. Jag spricker genast upp i ett litet ofrivilligt leende, han log så sällan på riktigt att det gjorde mig otroligt glad när han väl gjorde det. Han hade ett sånt där leende som smittade av sig på en gång och fick en alldeles varm inuti.

E: "Du skulle ju stanna hos Adrian!" Sa jag lite fnittrigt och tog några steg närmre mopeden. Han skakar då febrilt på huvudet och reser sig från moppen. Han tar då av sig sin hjälm och placerar den över mitt huvud istället. När han hade lyckats hämta moppen hade jag ingen aning om men jag kanske stod här längre än jag trodde.

T: "Jeg må vise deg noe" Sa han och la löst sina händer vid mina höfter bakifrån, halvt ledandes mig den sista biten till moppen. Han satte sig och jag placerade mig bakom honom, läggandes mina armar runt honom som stöd. Han startade moppen och började rulla framåt, ökandes takten en aning hela tiden. Jag kunde känna hans hjärta banka hårt i bröstet bakom mina händer och det kändes som även det ökade i takt ganska drastiskt. Jag pickade löst på honom och han saktade ner ganska precis vid ett stoppljus.

E: "Är du utmattad? Ditt hjärta slår jättefort" Sa jag med ett skratt och han la sin hand över bröstet för att själv känna efter.

T: "Jeg er ikke trøtt, men verdens peneste jente sitter bak meg" Sa han och rullade sina fina ögon innan han ännu en gång vände blicken framåt och gasade. Oförberedd som jag var lämnade ett hastigt skrik mina läppar och jag klamrade fast mig runt honom. Han fortsatte framåt en bra bit och kom till slut fram till en liten gräsplätt uppe på en jävligt hög kulle jag kunde svära på att jag aldrig sett förut. Martinus stannade moppen och vi steg av, jag vände blicken mot sjön som låg nedanför och jag försökte koppla var i Trofors vi just nu var.