Friends with benefits {m.g}

"Jeg er ikke trist Ellie. Uroe deg ikke"

Chockad över hans svar såg jag upp på honom igen. Han slickade sig fort om läpparna och gav mig ett snett leende.

M: "Tror du ikke at jeg ville forstå når du først spretter mye i flere dager uten å bli bedre, føler deg svimmel og har hodepine, og så videre. Og på toppen av det hele hadde du hånden på magen mange ganger når jeg så på deg uten at du visste at jeg så det. Og seriøst ... "Jeg har magesmerter" det er den verste ursikten jeg noensinne har hørt" Sa han och vi båda skrattade kort. Tårar hade bildats i mina ögonvrår och jag blev snart omfamnad i en kram som jag onekligen besvarade. Låtandes tårarna för en andra gång idag rulla ner längs mina kinder. Jag var förvånad att jag ens hade några tårar kvar. Jag kunde i alla fall skylla på hormonerna men på senaste tiden hade jag varit en sådan crybaby.

M: "Når skal vi da gå til legen da?" Sa Marcus plötsligt vilket fick ett leende att återigen spridas på mina torra och spruckna läppar.

E: "Vi..?" Sa jag hoppfullt och Marcus nickade oförstående på huvudet.

M: "Selvfølgelig?" Sa han som om det var världens lättast fråga att besvara och jag slängde mig återigen runt hans hals. Fortfarande lika oförstående strök han mig över ryggen.

E: "Jag ringer dem imorgon..." sa jag och mötte hans ögon. En lätt kyss lämnade jag på hans fina läppar innan jag sedan lossade greppet om hans hals. Ingen av oss hade någon aning om vad som skulle hända med varken oss eller barnet, just nu ville vi bara gå och lägga oss om jag ska vara ärlig. Marcus greppade då min hand och drog mig mot ytterdörren.

M: "Kom igjen jentami, det er pizza i dag!"

*

Det ringande ljudet tjöt i mina nyvakna öron och utmattad plockade jag upp mobilen. Displayen visade ett nummer jag inte sett förut och osäkert svarade jag.

E: "Ellie Lindberg?" Sa jag och väntade på ett svar. Mannen i mobilen sa då att han sökte min pappa och irriterat slängde jag tillbaka mobilen på nattduksbordet när jag givit mannen pappas nummer. Marcus som kommit in i rummet fnissade lätt åt min reaktion och snart var min blick fast på honom. Min blick fastnade då på hans blottade mage och snabbt vände jag bort den, men det var för sent. Marcus hade redan hunnit sett blicken och var fort framme vid sängkanten.

M: "Jasså er det så vi skal gjøre dette?" Sa han och ryckte utmanande på ögonbrynen som jag lätt besvarade med att rulla mina ögon.

E: "Åh nej, det var så vi fick det här problemet från början" sa jag och pekade på min mage. (Sätt på "they don't know about us) Vi båda fnissade lätt men det tystnade ganska snart när Marcus försiktigt placerade sin hand över den. Marcus log för sig själv och han mötte ännu en gång min blick med de där fina ögonen som visade hur mycket han brydde sig.

M: "Du kommer til å bli feit!" Sa han sedan retsamt och jag öppnade chockat min mun. Jag slog lätt till honom på armen med min knytnäve och höll mig sedan på bröstet.

E: "Hur kan du säga så!" Sa jag sarkastiskt i en utandning och vi båda brast ut i skratt. Men sen bet jag mig nervöst i läppen.

E: "Alternativet att inte behålla det finns ju också" sa jag försiktigt och Marcus vände hastigt huvudet mot mig. Irriterat skakandes på huvudet tog han sig närmre mig, stannandes ett par centimeter ifrån mitt ansikte.

M: "Finns. Ikke. På. Kartet" sa han bestämt och tystnade sedan. I vad som kändes som en evighet stirrade vi bara in i varandras ögon med två fåniga leenden på våra läppar.

M: "Eller, hvis du ikke vil beholde det, må vi ikke ... det er jo tross alt du som skal bære den i 9 måneder" sa han och drog lätt på munnen. Jag kopplade då för några sekunder ihop våra läppar i en passionerad kyss innan jag såg på honom igen.