Friends with benefits {m.g}

"Nei, nei det er ikke sånn" (final)

Jag gick raskt ner för trapporna och Martinus gav mig ett litet leende, men så fort jag inte besvarade det suddades det från hans ansikte.

M: "Ellie!" Ropade Marcus bedrövat och jag hörde hur fotsteg fort tog sig nedför trappen. Jag gick förbi Martinus och började bre en smörgås. Marcus stormade in i köket och jag såg irriterat på honom. Marcus började gå emot mig men hastigt hann Martinus glida in emellan. Han frågade vad det var som stod på och Marcus gav mig en sorgsen blick.

M: "Snille bare la meg forklare..." Sa han tyst och jag släppte drastiskt smörkniven i min hand. Sorgen i min kropp började bubbla, sakta omvandlandes till ilska istället.

E: "Fine. Men jag vill att du ska veta att jag bryr mig inte ett skit om vem du stoppar kuken i. Det handlar inte om det. Så jag ska lyssna på dig, jag ska lyssna när du förklarar för mig varför vi plötsligt börjat ljuga för varandra, varför vi plötsligt inte kan berätta absolut allt för varandra som vi brukade göra. SNÄLLA berätta för mig när och varför du slutade vara min bästa vän!!" Det sista kom ut som ett skrik och tårarna lyckades rymma från mina blanka ögon. Marcus sänkte blicken, hans ögon fylldes av tårar likaså och jag spände käken.

M: "NÅR JEG BLEV FORELSKET I DEG OKEI!! Jeg kan ikke gjøre dette" Hans förhöjda röst fick mig nästan att rycka till. Jag var fortfarande så ovan att se honom arg, eller åtminstone att se honom arg på mig. Han vände på klacken och stormade ut i den strålande sommarsolen. Jag gav Martinus en snabb blick och satte sedan av efter honom. Meningen var ju att han skulle behöva springa efter mig, inte tvärtom.

E: "Marcus STANNA" Ropade jag irriterat och Marcus stannade abrupt. Han vände sig om och såg mig djupt i ögonen.

M: "Lytte. Jeg valgte ikke til å falle for beste vennen min" Sa han och suckade djupt. Jag drog trött handflatorna över mitt ansikte och repeterade hans suck.

E: "Du kan inte fortsätta använda det som anledning till allting. Jag vet att det är svårt att älska någon som älskar någon annan men man måste också försöka gå vidare. Man måste vilja gå vidare och inte tro att det "kanske blir något" någon gång" Sa jag trött och slängde med armarna. Han skyndade fram till mig och ställde sig med några enstaka centimeter emellan.

M: "Så du forteller meg at det ikke er noe mellom oss, de månedene vi hadde betyr ingenting for deg nå?" Sa han plötsligt lugnt och stilla. Jag blev tagen på sängen av hans plötsliga tonförändring och såg förvirrat upp mot honom.

E: "Det menar jag inte, du betyder allt för mig och vår tid tillsammans var fantastisk... men jag älskar dig inte på det sättet längre Marcus, jag är ledsen" Sa jag nästan andlöst och han svalde hårt. Jag kunde se på honom hur mycket mina ord tärde på hans insidor men det var bättre såhär. Det är bättre att riva av plåstret snabbt och smärtsamt i några sekunder än att låta tiden gå, så sa alltid mamma. Han lutade sig lite närmre och placerade sin hand under min haka.

M: "Jeg trenger bare å se en ting" Viskade han och rätt som det var låg hans läppar placerade mot mina. Men det var som att det sista lilla jag kände för honom hade blåst bort när jag insåg att han ännu en gång hade hållit saker hemligt för mig. Jag hade trott att han och jag var allra bästa vänner, men tydligen var den synen på saken ensidig. Jag kysste honom inte tillbaka, det fanns ingen anledning att ösa på honom med tro att jag någon gång plötsligt skulle välja bort Martinus och att han och jag skulle leva "lyckliga i alla våra dagar". Tyvärr försvann nog det alternativet när han låg med Olivia, även om jag vägrat släppa taget om de få känslorna som låg kvar sedan tidigare. Marcus läppar lämnade mina och en vindpust fick hans saliv att torka bort. Han såg djupt in i mina ögon och drog ett djupt andetag.