Friends with benefits {m.g}

"Jeg er ganske sikker på at jeg hørte to hjerteslag"

(Sätt på "Hold on" med Chord Overstreet, när den är slut, sätt på "supermarket flowers" med ed sheeran sen "Get you the moon" med kina, du kommer att gråta bara av låtarna;-;)
Jag slog upp mina ögon och satte mig panikartat upp. Förskräckt såg jag mig om, hoppandes att hela dagen hade varit en dröm. Men nej, runtomkring mig fanns bara vita väggar och utanför gick en massa doktorer förbi. En av doktorerna öppnade dörren till mitt rum och jag reste mig upp, kännandes den ofantliga smärtan i min rygg som ett skott och jag satte mig med ett kvidande ljud.

D: "Vær forsiktig" Sa doktorn och la sin hand på min axel. Jag la handen över magen och såg upp på doktorn som genast förstod min rädsla och log.

D: "De har det bra, ikke noe å uroe seg for" Sa han och jag nickade. Men kollade fort upp igen med ett veck i pannan.

E: "Dem? Du menar väl den" Sa jag förvirrat och doktorn höjde ena ögonbrynet. Han skakade sedan på huvudet och log.

D: "Jeg er ganske sikker på at jeg hørte to hjerteslag når jeg sjekket om du var okei" Sa han med ett skratt och jag la händerna över munnen. Det var bara en ofarlig blödning och på toppen av det skulle jag inte bara få en bebis utan två. Mina känslor vällde över men varade inte länge förrän jag kom på tvillingarna som faktiskt inte var de jag gick och bar på.

E: "Vad hände med de som var i bilen tillsammans med mig?!" Nästan skrek jag i panik och doktor hjälpte mig upp.

D: "To av dem kom bort med omtrent samme skader som deg, men en var skadet dårlig. Veldig dårlig..." Sa han medlidande och pulsen i min kropp ökade drastiskt, jag var så överrumplad med känslor att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Jag kom in i ett rum och fick syn på ett par mörkbruna ögon som mötte mina. Jag slappnade av i hela kroppen och skyndade fram till honom. Hastigt slängde jag mig om hans hals och trots att smärtan var nästintill outhärdlig, blev den, den bästa känslan jag någonsin känt för att han var okej.

E: "Marcus... jag var så rädd att jag hade förlorat dig" Viskade jag i en utandning och kände glädjetårarna som värmde upp och kylde ner mitt ansikte på samma gång. Han likaså, hans blöta tårar täckte min tröja och jag släppte till slut ifrån.

E: "De kollade min mage Marcus, det är okej! Och utöver det här hörde läkaren två hjärtslag" Sa jag lyckligt och Marcus ögon spärrades upp. Han omfamnade mig ännu en gång och började genast kyssa mig över hela ansiktet.

E: "Martinus!" Ropade jag plötsligt högt och Marcus lossade sitt grepp. Han såg undrande på mig och slickade sig om sina halvt såriga läppar.

M: "Jeg vet hva du sa borte vid festen, men jeg vil sette pris på det hvis du ikke ropte brothers navn" Sa Marcus och pressade samman sina läppar så att de vitnade. Jag skakade på huvudet och kollade mig om efter en läkare som kunde hjälpa mig.

E: "Ursäkta kan ni ta mig till Martinus Gunnarsen" Frågade jag en av doktorerna och Marcus fattade vad det var jag hade menat. Doktorn nickade och tog oss mot ett rum. Jag höll andan, tänk om det var Martinus som skadat sig så illa. Doktorn öppnade rummet och mina ögon tårades upp ännu en gång, men denna gången var det inte på grund av att jag var lycklig. Förskräckt kollade jag på pojken framför mig. Han hade slangar överallt, en arm var gipsad och vid sidan av honom stod en maskin som mätte hans hjärtslag. Jag skyndade mig fram till honom och tog tag i hans hand som inte var gipsad.

D: "Jeg beklager, Martinus her er i koma. Han tok den største hit siden bilen smadret rett inn i ham. Vi vet ikke om han noen gang vil våkne opp" Sa doktor i ett lågt tonfall och det stack till i mitt hjärta, mina ögon vällde över som påsatta kranar och jag skulle gett nästan vad som helst för att få Martinus att vakna i det ögonblicket. Jag kände Marcus som satte sig bredvid mig där jag stod på knä bredvid hans säng. Jag försökte lugna mig men det var som om det inte gick. Jag kunde inte ens föreställa mig ett liv utan honom, och nu kanske jag var så illa tvungen. Jag kramade om honom och höll kvar, gråtandes mot hans bröstkorg, ända tills min kropp gav med sig och jag faktiskt somnade i stolen jag istället satt mig på, fast fortfarande med armarna runt Martinus.