Friends with benefits {m.g}

"Jeg har savnet deg jentami"

Jag satt tyst nästan hela flygresan, helt inne i mina egna tankar om hur jag skulle berätta för Marcus att tjejen som nu hade valt hans bror hade burit på hans barn för bara några månader sedan. Mina tankar avbröts av Martinus hand som läggs över min och jag oförberedd som jag var, rycker till. Han ser oroligt på mig medan han strök sin tumme över min handrygg.

T: "Er du okei? Du ble så stille" Sa han och jag sänkte min blick. Jag behövde berätta för honom också, det visste jag mycket väl, men jag visste att det skulle ta illa på honom också. Och jag ville verkligen inte att vi skulle må så redan första dagen i Oslo. Så jag försökte så gott jag kunde koppla bort tankarna och le mot honom.

E: "Mycket i tankarna bara I guess" Sa jag, jag ljög ju inte. Det var exakt anledningen till varför jag suttit tyst. Jag hade försökt komma på så många olika scenarion på hur Marcus skulle ta det i mitt huvud jag kunde och på hur jag skulle bemöta dem att allt blivit för mycket. Jag fick lämna det till senare, det var ändå inga bebisar som fanns längre. Han lutade sig då fram och pressade riktigt mjukt sina läppar mot mina. Ett sorts lugn fann sig då i min kropp. Jag kände hur mitt hjärta som tidigare slagit säkert dubbelt sin normala hastighet började sakta ner och hur tankarna i min hjärna försvann som bortblåsta. Han släppte långsamt ifrån och såg in i mina ögon, fortfarande med samma oro i blicken och jag svalde hårt.

E: "Wow..." Sa jag nästan andlöst, tydandes på kyssen då. Ett leende pryder då Martinus ansikte och han flätar ännu en gång ihop hans hand med min. Han började klicka runt på sin mobil och tog sedan fram en video vi båda sett en miljon gånger men fortfarande älskade. Det var en video med Dolan Twins där de körde laughing challenge med mjölk. Så vi satt nu där som två idioter och kollade på hans mobil medan vi garvade sönder. Alla tittade förvisso på oss men med honom brydde jag mig inte. När videon var slut bestämde vi oss för att bara lyssna på musik resten av biten. Han gav mig den ena airpod-pluppen och satte in den andra i hans egna öra. Jag lutade mig försiktigt mot hans axel medan jag stängde ögonen. I mitt öra spelade just nu Obsessed med Dan + Shay medan Martinus strök sin tumme över min handrygg. Mina tankar hamnade på Paris och vad Martinus sagt innan. Jag kom ihåg allt från vår lilla utflykt till Eiffeltornet, hur han fångat mig från att trilla, hur han var enstaka sekunder från att kyssa mig men att vi blev avbrutna av fyrverkerier. Troligtvis för det bästa dock, med tanke på att jag i dåläget bar på hans brors barn. Det var så sjukt att tänka på hur annorlunda mitt liv hade varit om det inte var på grund av den där sjukdomen. Tankarna övergick på så sätt över till Marcus. Jag kunde redan se sorgen i hans ögon när jag berättade för honom, jag kunde redan känna hur hemskt det kommer bli för honom i Oslo. Martinus buffade då plötsligt på mig, jag måste ha halvsovit i några minuter för ljuset från alla lampor inne i flyget var plötsligt väldigt jobbiga.

T: "Vi må gå nå, vi har landet" Sa han och jag gäspar stort medan jag sträckte på min rygg. Ni vet sådär typiskt man gjorde efter en lång bilresa eller efter en flygresa. Visst vi hade bara flugit i ca en timme men min rygg var som ett jävla smatterband. Ett högt knak lämnade den och Martinus såg på mig med stora ögon, jag börjar som vanligt skratta. Det var alltid jättekul att se folks reaktioner. Jag reste mig och tog ner mitt handbagage. Därefter såg jag mig runt för att kolla efter närmaste utgång och det slutade med att jag gick mot den bakre med Martinus tätt bakom mig. Jag ställer mig sedan åt sidan och låter honom gå först, han hittade ändå tio gånger bättre än mig här och det var säkrare att lita på hans lokalsinne än mitt. Mitt hjärta bankade hårdare, jag hade inte träffat Marcus på sju veckor. Så länge hade vi aldrig varit ifrån varandra, innan hade det varit max en månad. Det kändes så konstigt, men allt släppte när jag såg honom. Som sagt så hade vi alltid varit bästa vänner, och vi skulle alltid vara det. Jag släppte min väska och sprang fram till honom. Snabbt hade jag lagt armarna om hans hals och han fångade in mig i en hård kram.