Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[5] Ensamhet

Jag vaknar av att Harry skakar mina axlar.
"Allix, Allix vakna!" säger han med hård och ansträngd röst, jag slår skräckslaget upp mina ögon och kastar mig in i hans famn med tårar som strilar ner för mina nu solbruna kinder.
"Schh, det är ingen fara. Du är säker här, det var bara en mardröm." viskar han med mjuk röst i mitt öra.

Jag snyftar in i hans bröstkorg, trygg med att ha hans armar om mig på ett beskyddande och lugnande vis. Min panna och näsa är täckt av små svettpärlor, tårar strilar ner för kinderna och sugs upp av det vita tyget som Harrys pyjamas är gjord av.

Vi har blivit riktigt goda vänner de senaste två veckorna. Vi skrattar nästan hela tiden och har alltid roligt tillsammans, även när vi leker själva. Jag vet att han också lider av mardrömmar, han berättade det när vi satt och tittade på månen för två nätter sedan efter att vi båda vaknat från våra egna mardrömmar...

Månen gnistrade mjukt ovanför våra huvuden tillsammans med hundratals vita små stjärnor, Harry hade väckt mig ur en av mina mardrömmar om mamma. Han ahde vaknat från en egen mardröm.

Med sin arm om mina axlar och min kallsvettiga panna lutad mot hans hårda axel satt vi på verandatrappan.
"Jag vet hur hemskt det är med mardrömmar," han såg ner på mig med mjuk blick, "jag lider också av dem. Men ibland behöver man bara ha någon som håller en. Så man kan andas..." sade han och jag nickade. Vi satt där ute i nästan en timme innan jag kände att jag kunde somna om igen...

"Harry?" Han tittar på mig mjukt, "Tror du att, att jag kommer klara av att gå på Hogwarts?" mumlar jag upp mot honom där vi sitter i min mjuka säng omgivna av nattens mörker.
"Hogwarts är fantastiskt, man kan verkligen känna sig hemma där och oavsett om du hamnar med oss i Gryffindor eller inte så kommer du att få många vänner Allix." svarar han med ett leende, mina tårar strilar fortfarande ner för kinderna och han torkar bort dem armen av hans pyjamas skjorta.

"Harry?"
"Mmh? Vad är det?" han ser in i mina ögon, mina isblå mot hans gröna.
"Kan du.. Skulle du kunna... Umh..." Han avbryter mig när han ser att jag är besvärad av det jag försöker fråga honom.
"Sova hos dig?" Jag nickar, "Klart jag kan Allix, kom här." säger han och vi kryper båda ner i våra pyjamasar under täcket.

"God natt Harry, tack..." mumlar jag, jag hör att han hummar och sedan blir hans andetag tyngre och han har efter en kort stund somnat. Det är så otroligt lugnande att inte vara ensam i rummet att jag somnar bara några ögonblick efter honom.

När jag vaknar är Harry borta, jag är ensam i min säng. Först blir jag lite förvirrade, men då hör jag vad som väckt mig. Mollys gälla stämma vibrerar genom husets väggar och jag hör att hon är frustrerad, kanske till och med arg.

Jag tar på mig min vita morgonrock med blåa små hippogriffer och enhörningar på. Stoppar fötterna i mina lurviga små svarta innetofflor och tassar ut ur mitt rum. Alla andra barnen står redan i trappan och lyssnar men jag kan inte se Harry.

Jag vandrar ner till köket där Molly står och ser på Harry som har huvudet sänkt.
"Harry, varför sov du i samma säng som Alli?" frågar hon med sin gälla stämma, Harry fortsätter att se ner på sina tofflor.

Molly har händerna på höfterna. Men hon ser inte arg ut som jag trodde.
"Jag kan inte säga det för jag vet inte om hon vill att ni ska veta..." mumlar han med pipig och ansträngd röst. Det vrider till i mitt hjärta när jag förstår att han får någon form av utskällning för att han hjälpt mig.

Jag kommer fram från mitt gömställe bakom väggen med blicken sänkt.
"Molly, det är mitt fel..." Min röst är tunn och pipig, "Jag bad Harry sova i min säng med mig..."
"Allix, varför då? Ni är alldeles för gamla för att dela säng." Mollys röst är frustrerad och har en antydan av oro.