Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[40] Bläck och Insikter

Jag ser på Ronald, mina ögon är tårfyllda från oron över Harry.
"Allix, han klarar sig, kom igen. Vi flyttar lite sten så att han och Ginny kan komma tillbaka denna vägen." Ronald ger mig en försiktig klapp på axeln och ett uppmuntrande, snett leende. Jag nickar stumt mot honom och vi börjar flytta sten från toppen utan stenraset. 

Damm virvlar upp i luften omkring oss och våra ögon rinner från irritationen det skapar. Stenarna har vassa kanter och är otympliga i våra små händer. Det ger en del skrubb- och skärsår men vi härdar genom det.
"Hoppas Ginny och Harry är okej..." mumlar jag, Ronald suckar och mumlar något till svar men jag vet inte vad. 

Efter nästan tjugo minuter av stenflyttande stannar vi upp, en hög smäll hörs.
"Harry..!" Panik och adrenalin sprider sig i min kropp, vi börjar flytta stenarna fortare. Ronald lika orolig som jag för vad som pågår på andra sidan stenraset. 

Mina händer ömmar. Blodet droppar och blandas med dammet på marken. Men vi båda fortsätter att flytta stenarna i ryslig fart. Fler smällar hörs. Jag är trött på det. Trött på de satans stenarna. Trött på att skära upp händerna. trött på att svetten rinner i nacke och panna. 

"Ron, kom här, flytta på dig." Jag plockar fram staven och riktar den mot stenhögen. Ron tar tag i min arm.
"Tror du det är en bra idé?" frågar han och ser nervöst på mig. Jag stirrar tillbaka på honom. Han har inte fel i att oroa sig, definitivt inte. Men vi har slut på tid och jag har slut på ork och tålamod. 

"Vill du fortsätta att inte komma någonstans med att gräva med händerna eller vill du komma igenom så vi kan hjälpa Harry och din syster?!" Ronald ser på mig,
"Jag vill komma igenom men en explosion kan få ännu mer att rasa väl?" säger Ronald oroligt och ser upp mot taket. Hans röst den kloka, men jag orkar inte bry mig om riskerna. 

"Det struntar jag i!" häver jag ur mig, "Det är värt ett försök, vi har ju inte kommit någonstans senaste halvtimmen!" Min röst är skärrad och min hand med staven darrar något hemskt. Jag vet ju att Ronald har rätt. Men jag blir alldeles tokig av snigelfarten. 

Ronald släpper min arm och vi backar bort från stenarna, jag riktar min stav mot dem. 
"Bombarda!" Stenar flyger iväg. Vi tittar oroligt upp mot taket båda två, men inget nytt ras kommer. Om det är tur eller taket bara har slut på stenar att kasta ner på oss vet jag inte. 

Vi släpar med oss Lockman som fumlar fram på ostadiga ben. Fortfarande omtumlad från bakslaget och smällen han fick. 
"Kom igen vi måste skynda oss! Harry kanske behöver vår hjälp!" säger jag med ostabil röst. Tankarna på att hitta Harry och Ginny, döda, rumlar runt i mitt huvud. 

Mina fötter får damm att virvla upp i den kvava luften medan vi småjoggar framåt. Smått snubblande emellanåt, men vi tar oss framåt åtminstone. Vi är inte fast bakom en stenmur. Känslan att att ta sig framåt är upplyftande men bak i mitt huvud lurar tankarna på den väldiga basilisken som finns här nere.

Ett högt djurliknande skri hörs och sedan en smäll, innan det blir tyst. Jag stannar tvärt. Vi sätter ner Lockman på marken och springer genom tunneln. När vi kommer in i genom en stor rund dörr ser vi hur Fawks står vid Harrys sida, djurets huvud lutat över vad som ser ut att vara Harrys skadade arm.
"Harry! Ginny!" utbrister Ronald och börjar springa mot dem. 

Mina ben känns tunga, stela. Ett tjugotal meter fram kastar sig Ronald om sin syster. Men jag kan inte riktigt förmå mig att ta mig framåt. Men, det är lättnad som håller mig på plats mer än något annat. Rummet vi är i är stort och inte klaustrofobiskt på något sätt. Harry och Ginny är oskadda, så gott som åtminstone. 

Vi har vunnit över monstret. Tanken får mig att le och det får mina ben att fungera. Jag tar mig fram till mina tre vänner, som nu rest sig från den blöta marken, och kramar om Harry. 
"Är så glad att ni är okej!" mumlar jag in i hans axel. Harry kramar mig lika hårt tillbaka innan vi släpper taget om varandra och jag tar ett steg bakåt. 

Jag kan se huvudet av basilisken som ligger orörligt bara någon meter bakom oss. Dess ögon är sönderrivna och jag misstänker att Fawks ska ha äran för det. En lättnad över att monstret faktiskt är dött sprids inom mig. Mina vänner kommer klara sig. Det känns så bra att jag inte kan hjälpa leendet som sträcker ut sig ytterligare.