Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[33] Observation

"Allix!" Den glada rösten följd av skuttande steg får oss alla att stanna upp mitt i korridoren. 
"Luna! Hej!" utbrister jag och ler brett mot henne. Hon stannar upp precis framför mig, nästan lite för tätt inpå. Men det är inte ovanligt för Luna. Antingen är hon för långt bort eller för nära, det verkar vara en grej med henne. 

"Allt bra?" frågar jag, hon nickar så det blonda håret skuttar och de utstående ögonen verkar piggare än vanligt. 
"Pappa lyckades hitta ett näste av avikulias!" säger Luna glatt och ler bredare. Jag höjer mitt ena ögonbryn, jag inte har en aning om vad hon pratar om. 
"Avikulias?" frågar jag lite försiktigt och Luna lägger huvudet på sned. 

Hon rätar sitt huvud och stirrar på mig med de utåtbuktande ögonen. 
"Fantastiska små varelser, inte större än ett björklöv." säger hon, men då jag bara stirrar på henne fortsätter hon, "De kommer i alla färger, de är som fåglar fast ändå inte. De kan flyga eller ströva på marken. Mycket ovanliga varelser. Pappa har letat i flera år. Det sägs att deras sång kan ändra ens humör. Mycket vänliga varelser, oftast." Luna vaggar lite från fot till fot medan hon förklarar vad avikulias är för något. 

"Åh, men det låter ju fint." säger jag lite försiktigt medan jag sneglar mot Harry och Ronald till vänster om mig. De ser fundersamma ut, och faktiskt som om de undviker ögonkontakt med den underliga flickan som har blivit en vän till mig. 
"Men, varför har han letat efter dem?" 
"Åh, eftersom att deras sång kan ändra ens humör vill han undersöka om det kan hjälpa människor att ha en avikulia när de bearbetar sorg och sådant där." Jag nickar, det låter tämligen logiskt faktiskt vilket inte allt för ofta det Luna säger gör. 

"Vi ska äta lunch, vill du följa med?" frågar jag Luna som ler glatt och nickar. Jag nickar huvudet mot Stora Salens riktning och hon sluter upp på min högra sida. Harry och Ronald är ovanligt tysta till en början men så småningom börjar de diskutera Quidditch medan jag fortsätter prata med Luna om de små fågelliknande varelserna. 

Innan vi ens satt oss i Stora Salen har Luna berättat vad de små varelserna äter, hur sprakande deras färger är, att deras sång är beroende av hur varelserna själva mår, att varje avikulia är unik i sitt utseende även om de kan likna varandra och att de lever i stora flockar men eftersom de är så små är de svåra att lokalisera. Det gör inte det hela bättre att deras bon oftast är inuti saker. I trädstammar, i marken, i gamla stubbar och till och med inuti stenar. Deras val av boplats beror tydligen på deras näbbar; hur hård massa de kan picka. 

När maten uppenbarar sig är jag alldeles vimmelkantig av all information Luna gett mig. Men att se henne så upphetsad över hennes fars  framsteg och upptäckter är minst sagt roligt. 
"De låter som fantastiska varelser Luna." Luna nickar med munnen full av apelsin, "Hur går det med plugget?" frågar jag och Luna lägger huvudet på sned. 

"Åh, bra, planterade blommor åt professor Snape igår." Pumpajuice flyger ut ur Harry och Ronalds munnar i ett fasligt sprut. Jag själv försöker hålla inne ett fnitter. 
"Vad menar du nu Luna?" frågar Ronald med en hostning. Luna lägger huvudet på sned. 
"De där trolldryckerna hade dålig energi. Satte blommor i flaskorna istället. Mycket mer, harmoniskt." svarar Luna som om det är den mest uppenbara saken i världen. 

Självklart sätter man blommor i professor Snapes flaskor. Självklart undviker man att genomföra strängaste professorns lektionsuppgifter när de har dålig energi. Självklart klarar man sig undan bestraffning för detta. Självklart är allt detta det mest uppenbara. Eller inte. 

"Det blev en fin samling." fortsätter Luna innan hon stoppar en till apelsinklyfta i munnen. Jag bara stirrar på henne. Hon gjorde det verkligen? 
"Du menar att du-" 
"Ja." svarar Luna med en axelryckning innan Harry pratat klart och i nästa sekund gapskrattar de båda pojkarna medan jag fnittrar och skakar på huvudet.