Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[38] Nya Planer

Väl inne i allrummet försäkrar vi oss om att rummet är tomt. Vi sätter oss ner i den röda skinnsoffan, brasan sprakar framför oss och avger ett mjukt rött sken. Jag har aldrig riktigt tänkt på det förut men vårt allrum är väldigt hemtrevligt. Speciellt med det höga tacket och de mjuka mattorna. Det känns som ett vanligt vardagsrum nästan. 

Min blick vandrar omkring mig, suger in varje detalj den kan finna. Doften av pepparmint, pergament, läder, skinn och även lite damm letar sig in i mina näsborrar. Kanske har doften blivit mer bekant för mig än jag tidigare funderat kring för det doftar avslappnande.

"Vad var det för nytta att gå in där egentligen?" suckar Ronald fram, jag ser på honom med rynkad panna där han sitter bredvid Harry med ryggen lutad mot armstödet. 
"Vi vet nu helt säkert att det inte va Hagrid som öppnade kammaren förra gången och vi vet att det verkligen är en Basilisk där nere... Vi vet också att det Harry såg i dagboken inte va sant och jag har en känsla av att den där Tom Dolder," namnet lämnar en smak av oro i min mun och jag sväljer innan jag fortsätter, "inte är någon vi ska lita på, för allt vad vi vet kanske det var han som öppnade kammaren." svarar jag hastigt med stark röst, Harry suckar frustrerat bredvid mig. Hans glasögon reflekterar lågornas liv.

"Så, vad gör vi nu?" frågar han, min blick är nu fäst vid flammorna i eldstaden. De verkar dansa för oss, förtrollande och bindande. Jag funderar en kort sekund.
"Jag vet inte..." Mitt huvud hänger och mina axlar slopar när jag yttrar orden.
"Går och lägger oss?" jag rycker på axlarna, Harry ser uppgivet på mig, "och försöker lista ut allt det här imorgon?" lägger jag till för att ge något mer än att enbart erkänna nederlag. 

Harry och Ronald nickar mot mig. Harrys ögon är oroliga och hans kroppsspråk stelt, Ronald verkar mest lättad över att få lämna denna dag bakom sig - eller spindlarna bakom sig kanske är mer korrekt. Så vi beger oss upp till våra sovsalar. 

Jag slås genast utav saknaden efter Hermione när jag ser hennes tomma säng bredvid min egna. För hon borde ju ligga där, hon borde varit med oss i skogen, hon borde ha kommit med logiska och uttänkta planer på vad vi ska göra härnäst. Men, hon är inte med oss och det känns tomt. 

Jag drar på mig min pyjamas, lyfter undan det svala täcket och kryper ner i sängen. Det är alldeles tyst i rummet och jag får vrida och vända på mig lite för att hitta en bekväm ställning. Jag är rastlös, mer än obekväm egentligen. Men det hjälper inte att jag är medveten om det. 

Klockan ringer på morgonen, halv åtta är den och jag stiger sömnigt upp. Jag tar på min klädnad och vandrar ner till allrummet efter ett par suckar. Två gäspande pojkar kommer inom kort ner för trappan och vi går under tystnad mot Stora Salen. 

Gårdagens händelser ligger och vilar över våra axlar. En känsla av att vi borde berätta för Dumbledore lägger sig som en klump i magen på mig. Jag har ingen lust att träffa rektorn, än mindre berätta att vi brutit mot otaliga skolregler. Killarna verkar inte heller vilja berätta för någon professor eller rektorn, de säger åtminstone inget om det. 

Frukosten uppenbarar sig på bordet när vi placerar oss på våra vanliga platser i salen och vi börjar äta. Men Ronald är den enda som verkar ha någon form utav aptit. Han har visserligen alltid en aptit att mätta. Ett hoande från en uggla hörs och alla elever ser upp mot taket.
"Posten är här." mumlar Harry, många elever får brev men ingen av oss tre är tyvärr någon utav dem. 

Dagen passerar, lektioner och professorer, men tankarna svävar iväg långt bort från salarna, korridorerna och de feta böckerna med de tunga texterna att läsa... 

Jag vandrar genom en korridor i östra delen utav skolan med Harry och Ronald på min högra sida. Dagen har passerat fort. Lektionerna har blandats ihop i min hjärna och jag har knappt kunnat fokusera alls på det mina professorer haft att säga.