Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[19] Slytherins Emblem

"Woh, lugna ner dig Allix, vad har hänt?" Jag ser upp på personen jag sprungit in i och mitt hjärta blir lättat när det är Freds vänliga röst jag hör och hans snälla ögon jag ser in i. Jag drar in ett skakigt andetag som får min underläpp att darra.

Mina armar hamnar runt hans midja och jag lutar mitt huvud mot den stabila bröstkorgen medan jag försöker kväva mina snyftningar och få min vibrerande kropp under kontroll.

"Allixandra, vad är det som är fel..?" Fred lägger i sin tur sina armar om mig och ger mig en stark och lugnande kram medan han vaggar lite från sida till sida. Jag drar med mina fingrar under mina ögon för att torka bort tårarna och ser sedan upp på honom. 

Vi sätter oss på bänken som står bakom honom. Min hand blir begravd i hans händer och hans tumme stryker över mina knogar. 
"Jag va på duellerings klubben och M-Malfoy mötte Harry," min röst darrar och jag försöker andas så kontrollerat som möjligt, "Malfoy skickade en orm mot honom som stirrade på mig och Harry började prata på ett konstigt språk..." 

Freds tumme fortsätter att stryka min knogar och det lugnar mig något.
"Jag tror att det va ormtunga, det lät som om han eggade på ormen som kom närmre mig och blottade sina tänder tills professor Snape förstörde den." Jag släpper ut ett andetag jag hållit inne alldeles för länge och tårarna strilar med ny styrka ner för mina bleka kinder. 

Fred ser på mig med ett oroligt uttryck och torkar bort tårarna med sin mjuka tumme. Han ger mig ett ansträngt leende.
"Det är säkert bara ett missförstånd, Harry skulle aldrig skada dig." Han drar ett djupt andetag, "Men underligare saker har hänt..." 

Det sista mumlar Fred med låg röst, jag ser ner på mina lår, små salta vattendroppar har landat på min kjols tyg. Snyftningar undkommer mina läppar trots att jag försöker hålla mig lugn. Tänk om det är ett missförstånd, jag vet ju inte vad han sa till ormen... 

Jag lutar mig fram, lägger min panna i mina handflator efter att Fred släppt sitt grepp och stödjer mina armar på mina ben. Fred lägger en arm över mina axlar och stryker försiktigt bort en lock av mitt svarta långa hår som fallit ner framför mina ögon med sin andra hand. 

"Allix, snälla gråt inte... Det ordnar sig ska du se." Jag lutar mig mot Freds mjuka axel och begraver mitt ansikte i hans bröstkorg medan mitt knä trycks mot hans smala lår. Tänk om det inte ordnar sig, tänk om Harry verkligen försökte få ormen att attackera mig...

"Que faire si ... Ce putain d'idiot! Pourquoi serait-il une telle secousse?!" Jag väser orden med hård röst.
"Allix? Jag förstår inte franska..." säger Fred med ett dovt skratt och ler ner mot mig, jag ser upp på honom och skakar på mitt huvud.

"Förlåt, jag sa 'Tänk om ... Vilken jävla idiot! Varför skulle han vara en sådan idiot'..." Fred ser ner mot mig och ger mig ett leende.
"Ditt modersmål är ett vackert språk, trots fula ord, men jag gillar att höra dig prata det. Din röst blir annorlunda." Mina läppar kröks i ett litet leende trots tårarna som strilar i sträck ner för mina kinder.

Mina ögonbryn drar i ihop sig, det är ovanligt att se den ena tvillingen och inte den andra. 
"Vart är George?" frågar jag medan jag kämpar med att få min andning under kontroll. 
"Han gör efterforskningar, ibland är det bättre att vara en. Man blir inte upptäckt lika lätt då." säger han och blinkar finurligt åt mig. 

Jag halvt skrattar mellan gråten och han klappar min kind. 
"Det ordnar sig Allix." säger han stillsamt och jag försöker lyssna på hans ord men tanken på att Harry kanske försökte skada mig sitter som fastetsad. 

"Allix!" Jag ser bort mot slutet av korridoren när jag hör Harry ropa mitt namn och att flera par fötter ekande springer mot oss. Fred håller kvar sin arm om mina axlar på ett beskyddande och lugnande sätt. Han håller mig tryckt mot sin sida.