Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[24] Delade Erfarenheter

Min penna skrapar mot pappret. Ljudet blandas med vindens ylande i den annars tysta korridorren. Efter flera timmar i allrummet med Ronald och Harry hade jag lyckats smita ut och roffa åt mig lite egentid. 

Inte för att jag inte tycker om deras sällskap, men kom igen, man orkar bara tolvåriga pojkar så länge. Dessutom har det passerat allt för mycket tid sedan jag ritade senast. Jag saknar det. Så nu sitter jag här med pennan i högsta hugg och en halvfärdig teckning av ett pampigt lejon med vågig tjock man och grova ansiktsdrag på pappret. 

Jag huttrar lite, det är ganska kyligt i de mer avlägsna korridorerna. Trots några enstaka facklor längs med väggarna som sprider ljus men inte mycket värme. Jag släpper pennan och blåser lite värme i mina händer. 

En flicka kommer skuttande genom korridoren. Jag skulle känna igen det blonda håret och de stora ögonen vart som helst; Luna Lovegood. Hon stannar precis framför mig då jag plockar upp pennan igen för att den inte ska rulla iväg. 

Hon tittar nyfiket på min skiss. 
"Vackert lejon. Känner du honom?" Jag drar ihop mina ögonbryn, hur visste hon..? Jag nickar lite stelt och hon ler brett - fast hon ser ut att sväva iväg lite i tankarna. Men det kan vara de speciella ögonen som får det att se ut så. 

"Vad heter han?" 
"Åh, Gerard. Men hur visste du-" 
"Passande namn." nickar hon glatt och knäpper händerna framför sig. Lite otrevligt att avbryta någon sådär i en mening men jag kommenterar det inte. Hon ser ju lite udda ut. 

"Hur visste du att jag känner honom?" Jag ser ner på min skiss, fundersam. 
"Åh, enkelt-penkelt, ögonen." Luna pekar med ett långt blekt finger men hon nuddar inte vid pappret, "De lyser. Du är skicklig." fortsätter hon glatt. 
"Tack, jag försöker." Mina kinder hettar lite från hennes raka komplimang.

Luna bara står där och tittar på mig, det är faktiskt lite obehagligt efter ett tag. Hon säger inget, bara tittar på mig. Jag är väl inte mycket bättre, jag sitter ju bara och tittar på henne.

"Umh, så hur var din jul?" frågar jag i brist på annat att prata om. Luna ler,
"Åh, bara bra, jag var här. Pappa var i Danmark och jagade margoner och han tycket inte jag skulle följa med på det." Jag hummar lite och ler stramt.
"Umh, margoner?" 
"Åh, livliga varelser, de kryper ner i väskor och stjäl allting de kommer åt. Biter av fingrar emellanåt med." 

Jag ryggar tillbaka lite vid hennes ord. Jag har aldrig hört talas om de varelserna tidigare. Men, det betyder ju inte att de inte finns där ute.
"Det, det låter ju inte bra." säger jag försiktigt och Luna lägger huvudet på sned.  
"Nä, inte särskilt. Men pappa har fortfarande alla sina fingrar." 
"Det var ju bra." nickar jag och jag ler faktiskt ett genuint leende. 

Jag gillar den udda flickan som står framför mig. Hon är inte som andra, inte rädd för att visa det heller - eller kanske bara helt omedveten om hur märklig hon är? Hur som helst så tycker jag om henne. 

"Umh, Allixandra." säger jag och håller fram min hand, "Men du kan kalla mig Allix." Luna tar min hand efter att ha tittat på den lite. 
"Luna Lovegood, kalla mig Luna om du vill." säger hon och ger min hand en stadig men mjuk skakning. Jag nickar och ler när hon släpper taget. 

"Så, är din pappa en äventyrare eller forskare av något slag?" frågar jag och Luna vrider på sig från sida till sida, som om hon dansade lite på stället.  
"Han är väl många saker. Antar jag." Jag fnittrar lite åt hennes icke-svar. 
"Okej, ja men det är väl bra." fortsätter jag och Luna nickar så det långa blonda håret skumpar. 

"Vad gör din pappa?" frågar hon, "Hoppas han inte är en Wrangla jagare, det är ett farligt yrke, man blir tokig av det." Jag skrockar lite då jag försöker hålla inne ett skratt. 
"Jaså? Tur han inte var det då." lyckas jag få ur mig utan att ha en aning om vad sjutton en Wrangla är - jag lär mig mycket nytt idag tydligen.