Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[37] Villovägar Med Åtta Ben

Jag tar en utav de två stora lyktorna som hänger på väggen bredvid Hagrids ytterdörr. Harry ser på mig och vi vänder oss om för att stirra på Ronald som knappt kan se på oss.
"Ron, stanna här om du vill det, eller gå tillbaka till elevhemmet. Du kommer inte vara till någon nytta om du ska bete dig som en barnunge." säger jag och stirrar irriterat på lilla Ronald. 

Ronald skakar på sitt huvud, "Nä, jag ska följa med." mumlar han och reser sig upp från golvet. Harry ser på mig och vi rycker båda på axlarna innan vi öppnar dörren och lämnar Hagrids hus. Vi går fram till skogskanten och stannar upp en kort stund. Den är mörk och jag måste erkänna att kalla kårar ringlar sig över min rygg. Det är inget ställe man vill besöka mitt i natten, det är ett som är säkert i alla fall. 

"Ni vet att sekunden vi går in i skogen finns det ingen återvändo. Spindlarnas led går in dit och vi måste följa dem... Precis som Hagrid sa..." mumlar Harry och ser på mig lite snabbt och sedan på Ronald. Ronalds ansikte är fortfarande blekt och har nästan en grön nyans. Jag håller upp lyktan lite högre och sätter min fria hand i Harrys. Vi korsar skogens gräns och är genast omslutna utav en tät dimma och ett ännu tjockare mörker. 

Spindlarna blir fler och fler allteftersom. Ronald blir räddare och räddare, min hand i Harrys blir kramad hårdare. Konstiga ljud hörs omkring oss, det känns som jag är iakttagen och de obehagliga kårarna krälar över hela min kropp. Jag vill släppa lyktan och springa tillbaka till Hagrids stuga, men det går inte. 

Vi kommer fram till en sorts tunnel utav rötter. Den ser inte inbjudande ut direkt.
"Det måste vara här... Kolla på spindlarna," jag släpper Harrys hand och pekar, "de kryper alla in här.."
"Måste vi gå in där..?" frågar Ronald med den pipigaste röst jag någonsin hört.
"Ron, ge dig, vi sa att du kunde stanna i Hagrids hus. Kom nu. Detta är inget tillfälle att få panik." Jag vandrar med bestämda steg in i tunneln med lyktan framför mig, jag hör mina två vänner bakom mig. Spindlarna blir lite större och de blir fler, spindelnät fastnar i mitt hår och jag kan höra Ronald pipa medan Harry fnyser. 

Vi kommer ut ur tunneln, in i något sorts stort bo. Höga knackande hörs, vi tar alla ett steg bakåt. Jag står längst fram, Harry någon centimeter bakom mig men ändå bredvid mig och Ronald gömmer sig bakom oss båda.
"Vem, där? Hagrid, är det du?" hör vi alla en otroligt mörk och bullrig röst säga. 

Vi backar ytterligare ett steg när en enorm, verkligen gigantisk spindel tar sig upp ur ett hål i marken. Den ser vidrig ut och jag känner hur mina ben darrar och färgen lämnar mitt ansikte. Men jag står still. 
"Vi är vänner till Hagrid!" ropar Harry bredvid mig. Hans röst starkare än jag trodde den skulle vara. 
"Han behöver din hjälp!" ropar jag precis efter, även min röst starkare än jag hade vågat hoppas på. 

Den enorma spindeln stannar upp, halvt dold i hålet. Men, dess ögon. Kolsvarta.
"Vänner till Hagrid, säger ni? Hagrid har aldrig skickat människor in till vårt bo tidigare." Spindelns röst är mörk och hård, obehaglig. Jag stirrar på dess långa håriga ben som är böjda och krökta där lederna sitter. 

"Han behöver din hjälp, vad vet du om hemligheternas kammare?"
"Den sägs vara hem åt ett... Monster." svarar spindeln på Harrys fråga.
"Men, då är det inte du som är monstret?" frågar jag medan jag ser i periferin att Ronald rycker i Harrys tröja,
"Inte nu Ron."

Jag fokuserar på spindeln, precis som Harry gör.
"Nej, det enda jag såg av slottet var trälådan Hagrid hade mig i..."
"Men, om det inte var Hagrid som släppte loss monstret, vem var det då?"
"Vem släppte ut Basilisk-"
"Vi nämner aldrig dess namn! Nämn aldrig det vidundret i närheten utav mig eller min familj!" Spindeln blir plötsligt rasande, han ser på oss med hastiga ögon vid nämnandet utav Basilisken.