Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[34] Grip

Vinden drar i mitt hår, det flyger runt omkring mitt ansikte i en kaskad av svarta lockar som envetet ska fastna i ögon och mun. Jag släpper pennan så den landar i blocket vilandes i mitt knä, drar loss tofsen jag har om min handled och binder mitt hår lite hastigt i en enkel fläta. Det håller håret på plats. Men jag hinner inte ta upp pennan igen. 

Ett skri hörs, min blick flyger upp mot himlen och sedan ut över sjön. Mina mungipor glider upp i ett leende. Där kommer Maximas seglandes med sin ena framfot vackert släpandes i det annars stillsamma vattnet. Han lämnar mjuka små vågor som sprider sig över ytan som ett V. 

Jag lägger ner mitt block och min penna i axelremsväskan, som vilar på stocken, med hastiga rörelser. Han landar på stranden och stannar efter ett par korta galoppsteg, jag går stillsamt fram till honom. Han möter mig halvvägs. 

"Maximas..." Jag lutar mig med min panna mot hans fjädertäckta huvud, "Jag har saknat dig så." Han gurglar mjukt från djupet av sin hals och ett litet fnitter undkommer mina läppar. I Maximas närhet känner jag mig konstigt nog alldeles trygg. 

"Har du saknat mig med?" frågar jag när jag flyttar mitt huvud från hans breda vita panna. 
"Allixandra, min underliga häxa, självfallet." svarar Maximas med den mullrande mörka rösten som är i sådan kontrast mot hans andra fågelläten. 
"Vad har du haft för dig?" frågar jag stillsamt och tar ett steg bakåt från honom. 

Maximas trampar lite på stället innan han sjunker ner på den steniga stranden. Jag gör honom sällskap sittande bredvid hans skuldra. Våra huvud riktade mot sjön med ryggarna mot skogens rand. 
"Det är livligt i skogen. Vi har territorium krig som härjar. Jag och de andra i min flock har sökt ett slut på det hela. Men inte lyckats än." Jag låter försiktigt min hand stryka över den fjädertäckta skuldran medan Maximas talar. 

"Hur många är ni?" frågar jag stillsamt och Maximas vrider sitt ståtliga huvud för att se på mig med ett av sina ögon.
"Sju." svarar han kort och siffran mullrar över mig. 
"Jag har bara sett dig." Maximas huvud riktas mot fjärran, jag följer hans blick. 
"Ser du bergsranden?" Jag nickar, "Vårt hem ligger bortom den. Vi alla har olika flygvägar. Jag, jag flyger över skogen här." svarar Maximas och jag nickar igen i förståelse.

"Är, är det du som är flockhuvud?" 
"Nej, min lilla häxa, det är Lunétt." Maximas blick ligger fortfarande riktad mot bergsranden och jag kan inte hindra känslan av att denna Lunétt är en väldigt speciell grip. 
"Så, en kvinnlig ledare?" 
"Åh ja min lilla häxa. Det har alltid varit så hos oss gripar." 
"Humh, det visste jag inte. Är hon en bra ledare?" 
"Den bästa. Men jag skulle inte vilja vara den svarande för hennes vrede. Hon är hård, inte alltid rättvis men så ofta det går." Maximas mullrande röst har mjuknat då han talar om sin ledare, huvudet för flocken han är del av.  

"Hon är en vacker varelse. Olik oss andra." 
"Hur menar du?" Jag kramar mina ben där jag sitter bredvid honom med knäna uppdragna. 
"Hon har ren härkomst. Född av Angelika den tredje." Maximas ord verkar vara självklara för honom, men för mig betyder de inte så mycket. Vi kommer från olika världar. 

"Maximas, jag förstår inte riktigt vad det betyder?" säger jag lite försiktigt, men han tycks inte ta illa vid sig av min okunskap.
"Hennes fjäderdräkt och päls är vit, min lilla häxa. Hennes kropp större än min. Vingarna bredare. Alla hennes, vad kallar ni det; fötter, är de av en örn. snarare än som jag, två av örn och två av lejon." Maximas flexar sina sylvassa klor på framfötterna och de skimrar lite lätt. 

Sedan fortsätter han att tala, "Hennes ögon som skimrande rubiner. Inte som våra, bruna eller gula. Kort sagt, hon är skönhet förkroppsligad. Med ett hett temperament." Jag nickar och Maximas ord får mig både att vilja möta den vackra gripen och hålla mig så långt från henne som möjligt. Oavsett så förstår jag nu vad han menar med att hon uppenbarligen är speciell, kort sagt.