Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[22] Bonzium

Jag ser in i de svarta ögonen och börjar gå fram till varelsen, dess fjädrar skiftar i rött, gult och orange. Den ser trött och sliten ut, det drar lite i mitt hjärta att den ser så nedslagen ut. 

Jag har för mig att jag läst om dessa, en Fenix. Ståtliga varelser som kan bära tunga laster och deras tårar har läkande krafter. De brinner upp när de ska dö och återföds sedan ur sin aska. Vart var det jag läste det nu igen? Just det, Fantastiska Varelser och var man hittar dem, Mr. Scamander var det som skrev den om inte jag minns fel.

"Hej lilla vän," Jag stryker fågeln lätt över dess bröstkorgen, "vilken fin Fenix du är." Jag kan höra Dumbledore komma ner för trappan men fortsätter att klappa fågeln.
"Vilken vacker Fenix ni- oj!" Fenixen börjar brinna mitt framför ögonen på oss båda. JAg rycker bort min hand och Dumbledore skrockar lite lätt. 

"Han har sett hemsk ut i flera dagar nu, det var dags. Synd att du behövde se honom på en brinnande dag..." Jag ger Dumbledore ett leende, han står nu bredvid mig och vi ser båda på askan där snart en liten Fenix kommer titta fram.

En liten fågelunge tittar fram och gurglar gulligt medan den ser på oss båda.
"Fantastiska varelser Fenixar."
"Jag instämmer professor Dumbledore, vad heter han?"
"Fawkes."  

Dumbledore rätar på sig, jag gör det samma och följer efter honom.
"Sätt dig Ms Dumont." Dumbledore sätter sig i sin stora stol och jag sätter mig på en liten stol några meter bort från honom vid sidan av hans massiva skrivbord. 

Klumpen i min mage finns fortfarande kvar och jag kan känna hur ångesten börjar ta sig tillbaka, nu ännu starkare. En färsk tår strilar ner för min vinterbleka hy och landar på mina hopvikta händer som vilar i mitt knä. 

"Ms Dumont-"
"Snälla professor Dumbledore, kalla mig Allix eller Allixandra." Jag ser med milda ögon på min rektor som nickar tillbaka,
" Om ni insisterar. Allixandra, du har ett hem här, du har en familj innanför dessa väggarna men även utanför." 

Professorns ord gör inget för att lugna knutan av oro i min mage.
"Du har nya vänner och möjligheten att skapa starka band. Jag tror att du är den vi alla har väntat på." Jag ser med ett förvirrat uttryck på min rektor.
"Sir?"

Dumbledore ler givmilt mot mig, hans blick är vetande men inte betryggande.
"Jag vill visa dig något, ser du skåpet där borta?" Dumbledore pekar på ett skåp i bortre delen av rummet, jag nickar. "Där finns minnen, i detta fall, minnen av saker som har en betydelse för vår framtid, vår världs framtid." 

Hans ord känns tunga, som om det han säger är av yttersta vikt och det får mig att räta lite på ryggen.
"Det finns ett jag skulle vilja att du ser." Jag reser mig upp från min stol samtidigt som Dumbledore reser sig från sin och vi vandrar bort till skåpet.

Dumbledore plockar fram en avlång flaska, vackert skapad i glas med en liten etikett med text skriven i snirklig och elegant handstil,
"Bonzium, 1967... Vad betyder det?" Frågan kommer innan jag hunnit tänka efter. 

"Det är ett minne från en framtidsvision jag fick 1967 av en kvinna vid namn Bonzium." Jag känner mig lite dum när jag inte riktigt förstår innebörden av det han säger men jag håller min mun stängd. 

Dumbledore häller minnet i ett silverfat med vätska i och nickar mot mig. Jag böjer mig försiktigt och osäkert ner. Mitt huvud hamnar under ytan av vätskan men det känns inte blött, det känns knappt alls att jag har mitt ansikte under ytan och minnet vecklas vackert ut framför mina ögon. 

Det sprids runtomkring mig i en svartgrå skala med ytterst lite färg inbäddat. Det tar ett tag innan synen blir klar och jag kan se allt ordentligt.