Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[13] Frågor, Svar Och Fler Frågor

Madame Pomfrey ser förstrött på oss båda, Hermione ligger i sjukhussängen och hostar upp hårbollar medan jag håller hennes hand; eller tass.
"Ta det från början, vad har hänt exakt?" frågar hon med ilskna ögon och hård röst.

"Vi vet inte vem som gjorde det men vi tror att det var någon form av förvandlingsdryck i Hermiones glas. Madame Pomfrey, kommer ni kunna få henne återställd?" Jag ser oroligt på Hermione.

Hermione som nu faktiskt hostat upp fyra stycken hårbollar från det maniska slickandet. Hennes långa svans vickar irriterat från sida till sida bredvid sängen och jag måste erkänna att det är svårt att inte skratta när jag tittar på henne.

"Klart jag kommer kunna bota henne, men det kommer att ta några dagar. Nu får du ge dig iväg Ms Dumont, kom tillbaka på besökstid." Madame Pomfrey viftar med sin hand, jag ser på Hermione och hon ger mig ett litet leende som blottar de spetsiga tänderna. 

Jag lämnar med hastiga steg sjukhusflygeln, korridorerna ligger öde. De flesta eleverna befinner sig fortfarande i Stora Salen med sina munnar fyllda av mat. Jag tar mig tillbaka till flickornas toalett utan att bli sedd. 

Jag börjar städa undan kitteln och de krossade glasen som täcker en del av det mörka stengolvet. Det är en enda kletig röra. Det ser vidrigt ut.

"Vem är du egentligen...?" Hör jag någon fråga med blyg röst, jag ser mig omkring och möts av ett grått spöke, Missnöjda Myrtle.
"Jag heter Allixandra Dumont, du kan kalla mig Allix om du vill. Jag har flyttat hit från Frankrike." Jag ger henne ett snällt och ärligt leende innan jag fortsätter att plocka glasbitar. 

"Jag heter Myrtle."
"Trevligt att träffas Myrtle." Jag ler mot henne ännu en gång innan jag slänger det krossade glaset i soptunnan med ett swish av min trollstav.  

Myrtle rycker förstrött på sina axlar och svävar upp mot taket där hon stannar och ser ner på mig. Hon verkar inte vara det vänligaste spöket - något oberäknelig - men ajg känner inte det som om hon är någon att vara rädd för.

Jag stoppar undan min stav när den sista kletiga sörjan är bortstädad. Nu då? Jag ser mig omkring men det finns inte direkt något att sysselsätta sig med på en övergiven toalett. Så jag sätter mig ner vid första båsets gröna trävägg och lutar min rygg mot den. 

Myrtle svävar ett fåtal meter upp i luften, hennes huvud lagt på sidan och hennes grå ögon studerar mig frågvist. Men jag försöker inte konversera med henne. Det känns för underligt. Men, hon tycks vilja konversera med mig då hon sjunker lite lägre och glider lite närmre.

Jag ser upp på henne från min plats på det kalla golvet. 
"Du är konstig." sade hon och lade huvudet på sned på andra hållet. Jag höjer mitt ena ögonbryn. 
"Jaså? Hur då?" Myrtle rycker på axlarna. 
"Jag vet inte ännu." säger hon medan hon svävar allt närmre mig. 

Jag trycker mig mot den hårda träpanelen för att komma längre bak men jag har inte direkt någonstans att ta vägen. Myrtle fnittrar pipigt. Varför vet jag inte riktigt. Förmodligenf öra tt hon lyckades skrämma mig. Oavsett slutade hon ta sig mot mig utan svävade istället bakåt, tillbaka mot takets höjd. 

Dörren flyger upp, Harry och Ronald kommer inspringandes som sig själva med de stora rockarna som fladdrar omkring dem. 
"Harry! Ron! Fick ni vet något?" Jag ser uppspelt på Harry och Ronald som flåsande och pustande ser tillbaka på mig. Jag hivar mig hastigt upp från min plats på golvet och möter dem vid handfaten. 

Harry nickar och lutar sig framåt för att ta stöd med sina händer på knäna, hans rygg hivar upp och ner innan han lugnat ner sin andning. Jag väntar tålmodigt, om än nyfiket, på att han ska förklara men min fot som tickar oroligt upp och ner avslöjar min nervositet över att få veta vilken sorts information de fått reda på.